Idag är det Vätternrundan. En tradition i Holavedens hemtrakter. Grillarna åker fram. Folk tittar tills det det är dags att lägga sig i sin varma säng istället för att fortsätta de 20 milen till Motala för somna på en parkbänk. Jag har aldrig cyklat runt Vättern. Men det har liksom aldrig lockat. Men att se solen gå upp över ”rätt sida” Vättern på väg upp mot Hjo kan säkert göra en själaglad. Vätternrundan är i varje fall ett av fundamenten i den svenska konditionsidrottsvärlden. Något som får många att ta ut cykeln trots att termometern visar några ynka plusgrader på vårkanten. Något som får många att våga testa var gränsen för vad kroppen klara av går och ger insikt om att du klara så grymt mycket mer än du tror. Även om det inte känns så just då, när du passerar oss i rundans värsta backe med en grillkorv i ena handen och en folköl i andra, och vet att det är 200 km kvar till målet.
2016-06-17 at 2:52 e m
1973 eller om det var 74 jag är lite osäker men jag minns att det regnade iallafall. Strax innan forsa så stannade vi för att kissa vid vägkanten när jag kände att benen domnade bort och jag föll på knä och kissade rätt genom cykelbyxorna medans regnet strilade över oss och stora droppar droppade nerför pannan. Jag har aldrig varit så trött någonsin varken efter det eller före.