Till slut, en början.

 

Släppa taget och följa med vinden.

Agera helt orationellt.

Följa en barnslig längtan.

Inte vara vuxen bara vara människa.

Vad tror man sig veta egentligen?

Vad är en känsla om inte en bit av förljugenhet.

 

Det var nära det inte blev någonting alls.

Bokade flygbiljetter online med allt vad det innebär.

Helt plötsligt är dom där billigaste biljetterna inte alls så billiga för att sedan följas av det andra försöket som helt plötsligt hoppar upp 370spänn utan förvarning och man kan inte annat än bara skrika ut sin ilska och försöka försöka klicka klicka skrika och nu jävlar nära men så har han polaren ändrat namn i vuxenålder och plötsligt vet man inte vad han heter, han som varit vännen sen man lärde sig knyta skorna.

Sedan är man i det där igen avbokningsskydd,reseförsäkring, nöjdkund garanti, sms avisering, lottodragning av extra biljetter nej nej nej. Fy fan för en öppen marknad. 

Vadå 637spänn för extra bagage, jag har inte kryssat i någon ruta om extra bagage.

Vi är två män på drift i livet, hallå kalsonger och tandborste!

Tandkrämen slänger dom ju ändå vid metalldetektorn varje år.

 

Det blev biljetter till sist men klockan var ju inte på min sida denna kvällen heller.

John Bauer trail banan skulle provas.

Arvid var laddad, jag behövde testa.

I ett virtuellt läge hade jag förkastat allt vad alternativ träning innebar.

Har kunnat springa smärtfritt lungt i skogen dom senaste två veckorna så nu var det dags att låta kroppen få ett stresstest.

 

Inga löpare kvar när jag anländer sent om sidor försent.

Åker runt på baksidan för att se om jag kan genskjuta iallafall den långsamaste gruppen.

Ingen lycka, drar iväg för att parkera bilen uppe på toppen vid stibbarp.

Löper ner för ravinen men bilnycklarna skramlar så jag redan efter löpt tvåhundra meter vänder om och springer upp igen och gömmer nycklarna i skogen.

Löper ner igen och bestämmer mig för att springa milen.

Men där kom hela glada gänget med Arvid i spetsen och ingen annan var gladare än ja.

Vände om och sprang upp för ravinen igen.

 

Vid milen kände man att det var ett tag sedan sist.

Vid fjorton var jag så trött att jag ramlade.

Men jag var med mitt ibland dom andra.

Vid sjutton när vi når en grusväg sticker Arvid ifrån lätt som en sommarfjäril.

Jag tar rygg och hänger med där i lättheten, flytet, rythmen.

I det rörelsemönstret uppstår känslan av välsignelse.

Stig igen och jag tar över taktpinnen sista kilometern.

Det är inte många gånger i livet jag känt såhär.

Den känslan, driva på, njuta av stigen.

Det var ingen gudomlig fart eller form men det var helt smärtfritt.

Det är vad bönerna handlat om..