När Frankrike gick in i fotbolls-VM 1998 på hemmaplan var det få som trodde på hemmanationen. Frankrike med spelare bördiga från världens alla hörn visade så småningom att allt är möjligt. Att allt du behöver är en boll och en utomjordisk tro på din förmåga och vilja av stål för att bli världsmästare. Att till och med ett segregerat land som Frankrike kunde enas berodde på det universella språket fotboll som sträcker sig över religionstillhörighet och härkomst. I centrum, en gigant vid namn Zinedine Zidane. En fransos med algeriska föräldrar som växte upp under fattiga förhållanden i Marseilles utkanter på 70-talet. Som 13-åring upptäcktes han och flyttade till Cannes, 20 mil hemifrån för att nå drömmen. När natten kom grät han sig till sömns av längtan efter sin familj. Ett pris att betala för att lyckas med det enda som var enkelt i livet: Att spela fotboll.

 

I en VM-final som för alltid kommer vara den första riktiga VM-finalen jag själv minns skulle Frankrike möta storfavoriten Brasilien. ”Hit men inte längre” tänkte många. 45 minuter senare hade Zidane nickat in både ett och två noll till Les Bleus. 45 minuter efter det stod hans namn på Triumfbågen.

Det Zinedine Zidane hade som fotbollsspelare går inte jämföra med något annat. Varje rörelse, varje bollkontakt gjordes som i ett mönster som såg inövat ut. När Zidane tog ner en boll var hans tanke redan fem sekunder in i framtiden. Allt gick på automatik. Han kunde förutse det oförutsägbara. Detta utan att ha en exeptionell snabbhet eller onödig finess. Allt hade en tanke, en mening. Och det han gjorde var att ena ett land. Fler än en gång. 

 

I VM 2006 gjorde han sitt sista framträdande i världsfotbollen. Han var på dekis. Började bli gammal. Hade vunnit allt. Behövde inte bevisa något. I ett Frankrike som inför inte ens sågs som en kandidat att vinna VM blommade han ut ännu en gång. 8 år efter magin i Paris när han avgjorde en VM-final, samma år som han utsågs till världens bäste i fotboll men också till världens främste idrottsman alla kategorier. 6 år efter att han skjutit sitt land till en EM-final som man senare vann. 4 år efter att han gjort ett av världshistoriens vackraste och mest tekniskt fulländade mål i Champions League-finalen med sitt Real Madrid mot tyska Leverkusen. 3 år efter att ha blivit utsedd till världens bäste för tredje gången. 

 

 

Hemlandet var i spillror efter år av upplopp, kravaller och osämja. Zidane hade kaptensbindeln, inte bara för fotbollslaget, utan för ett helt land. På egen hand styrde han upp sitt lag som inte var ämnat att ledas av sin inkompetenta förbundskapten Domenech som enligt sägnen spådde i stjärnorna vilka spelare han skulle använda sig av. På plan samlade han laget. Delade ut direktiv till sina kamrater och själv stod han för en sista show. I kvartsfinalen mot Brasilien stod han för den insats av en enskild spelare som jag aldrig kommer glömma. Brasilianarna framstod som snedsparkare från Gripenberg. Zidane hade åter givit hoppet tillbaka till Frankrike. Kunde han till och med hamna på Triumfbågen igen?

I semifinalen fick fransmännen straff mot Portugal. Givetvis klev kaptenen själv fram och skickade Frankrike till ännu en VM-final. En VM-final som slutade i bedrövelse. Alla historier kan inte få ett vackert slut, men vissa förtjänar det mer än andra. Det visar i vilket fall att vi bara är människor och att det är få förunnat att vara ofelbara. Zidanes skalle efter Materazzis provokationer är ihågkommen. Men ingen minns vägen dit. Hur Zidane fick ett helt land att hoppas ännu en gång. Hur han genom teknisk elegans, briljans och ledarskap förde ett nederlagstippat lag till ännu en VM-final. Till ett silver i världens största idrott. 

 

Bilden när Zidane lämnar Olympiastadion i Berlin och passerar VM-bucklan har etsat sig fast i minnet. Ett ovärdigt farväl. 

 

Zidanes avtryck i fotbollsvärlden fortsätter. Häromdagen förde han från tränarbänken sitt Real Madrid till Champions League-final. Den störste av dem alla. För alltid. 

 

 

Vi har funnits en tid nu.

Tre Vasalopp har det hunnits med.

Jag minns så väl mitt första inlägg, en bild på en mullrande snökanon med texten ”det är nu det börjar”.

Jag minns hur det sattes i verk hur initiativet togs, hur det sen blev en sysselsättning.

Hur jag alltför sent om kvällen satte mig i soffan med laptopen i knät och undrade om jag verkligen fanns något att skriva?.

 

Jag minns hur jag tänkte på Woody Allen.

Att han skrev varje dag, år ut och år in, där i sin lägenhet på Fifth Avenue i Upper East Side NY.

Han skrev hela tiden, i ett kollegieblock sittandes i sängen som en ritual om morgonen som sedan fortsatte dygnet igenom. Att han skrev på lappar, lappar som han sedan sparade för att ta fram nästa gång det var dags för en ny film.

Han har hela tiden något att berätta om livet.

Det har vi också.

 

Vi fortsätter.

Vi utvecklar, förändrar men i huvudsak bara maler vi på.

Woody tänkte också så, att någon gång kanske jag träffar på ren rå kvalitet, annars bara maler man på.

Jag funderarde kring hur jag skulle sätta det i system, hur mycket tid det fick ta och hur jag skulle lägga upp det.

Begränsade mig till en halvtimme, skrev tankarna som fanns i huvudet, redigerade så lite som möjligt sen publicerade. 

Det funkade inte så, det var inte så enkelt, jag hade det inte i mig på det råa sättet.

Det har varit stavfel och sjaskiga formuleringar men det har alltid varit med god andemening.

Problemet är att jag är dyslektiker med alltför stark viljekraft.

Jag kan hitta orden, se sammanhanget men inte sätta dom i den ordning som det gällande systemet föredrar.

När jag fyllde år fick jag en medalj med mina felstavningar instämplade.

Sånt är roligt och nödvändigt.

Men det har blivit bättre.

 

Man hittar sina vägar, som av en händelse bara uppenbarar dom sig.

Som Stefan Zweig sa.

Att skriva i kollegieblock, skriva om på datorn, redigera felstavningar när jag läser det om morgonen.

Ni som läser direkt på morgonen får leva med insiativ medans dom som läser om kvällen får initiativ.

Det är så det funkar.

 

 

Ett lustspel.

Varför har man en blogg överhuvudtaget?

Det är samma svar på den frågan som Horace Engdahl gav på frågan varför man skulle vara bildad.

För att det är så himla roligt.

Det har blivit en hembygdsgrej och läsarkretsen är homogent liten men mycket större än vad vi trodde.

Vi har blivit ett litet tight samfund och med det kommer allt för mycket inbördes beundran men det är en sjukdom man får räkna med men för hoppningsvis bli frisk ifrån.

Det är viktigt att selektera, låta en blogg vara blogg inte bli överambitös utan kunna producera utan allt för mycket tid & ork.

Att kunna få ihop ett inlägg även man har tusen saker man vill göra och dubbelt så många man måste göra.

Produktion är heligt.

 

Holaveden kommer vara ett lättsamt projekt i det korta loppet men ett oerhört projekt i det långa.

  

En månad i princip utan snabba pass löpning pga begynnande hälsporre. Ändå springer jag en halvminut snabbare runt Landsjön utan att för ta mig. Hur kommer det sig? Jag har funderat lite och kommit fram till att jag ska lägga om träningen en hel del. Testa något nytt, bygga från grunden. Inte balansera på en knivsegg med intervallpass efter intervallpass på asfalt hela tiden i strävan efter snabbare kilometertider. Spara på det torra krutet tills det verkligen gäller. Och framför allt, undvika skador.

 

Min nya filosofi ser ut som följande:

• Mer mängd – ”von nichts, komst nichts” som  våran gymalärarmentor lärt oss.
• Skidgång – Ingenting tränar syreupptaget så effektivt som skidgång. Samtidigts som det är skonsamt trots sin höga belastning.
• Tempo – Träna kroppen i att hålla högt tempo under lång tid. Mitt problem har ofta varit att mina ben tar slut i musklerna långt innan energidepåerna är tömda.
• Knä, vad och fot styrketräning – hur många är ni inte som fuskar med detta?
  25km John Bauer-led med Husqvarna i söndags i hög fart. Chips o öl i solen vid IKHP. Löparlivet är hårt ibland!