”Nu släcker dom på scenen. Nu återstår ett öronsus. Spara känslorna till gryningen, ta in varenda blick och alla ord.” – Lars Winnerbäck

 

Det är en dag för eftertanke. En dag för reflektion. En dag att känna efter och njuta av den dova smärtan och smaken av järn som fortfarande ligger kvar som en eftersmak av något som gjordes med inlevelse, smärta och passion. Ni är alla hjältar som krigade igår utmed Göteborgs gator. Från vårt håll upprätthöll Arvid och Oskar Holavedsfanan på topp genom att smälla in tider på 73 respektive 76 minuter. Arvid bäst i Jönköpings län, Oskar trea. Däremellan suveräne Oscar Claesson. Vi andra lyfter på hatten grabbar och hoppas alla tre gör upp i ÖIS-loppet i höst!

 

Kommande dagar ger de sina versioner av loppet. Sen är det nästa lopp. Alltid nya mål, det är så man kommer framåt. Och jag säger det igen, och för varje gång jag säger det blir jag mindre och mindre ironisk: Arvid Öhrn till OS 2020. 

 

 

 

Jag tog ändå spjärn mot något slags hopp eller var det kanske längtan.

Fick en startplats av en norrman.

Han hade skadat sig så gav bort den till en bättre behövande.

Tiden går och vips så är man en av dom där 15 000 som inte startar.

Är det någon som är bättre behövande?

Utbytes mot ett jävligt intressant blogginlägg som klarnar först på slutet.

Som fightclub ni vet.

 

En film om att slå på varandra.

Nu ska man slå på varandra i en hockeyhall.

Precis rätt arena säger ja.

 

Man kanske skulle skriva ett filmmanus?

Om en ambitiös extremt korkad vit man i trettiorsåldern.

Med ett helt nystan av smärta i näven till råga på allt befinner han sig mitt i ett bedrägeri.

Allt cirkulerar helt osammanhängande runt runt i små cirklar.

Det är först när filmen kommer till slutet som själva bilden fälls ut och man ska se det symetriska av allt det röriga.

För tillfället tror jag det är främre lårmuskeln som är boven i dramat.

Men vem vet, det svänger fort i filmens värld.

 

Har du också ont?

 

Tiomila…det är något speciellt. Varför ägnar sig tusentals människor åt att leta kontroller i en skog i Dalarna…mestadels på natten??? Den frågan får man av många som aldrig hållt på med orientering eller varit på Tiomila. Det är svårt att förklara för nån som inte förstår som Stenmark sa.

Det är nog känslan av att vara utlämnad och lita på sin egen förmåga. Att lita på att pannlampan inte slocknar, att våga hänga på någon man tror ska till samma kontoll. Att veta att man klarar att hitta i helt stiglös, ogästvänlig terräng, i mörkret. Att man orkar springa utan att sluta under en rotvälta letandes efter några övervintrade blåbär för att få upp blodsockernivåerna igen. Även om man vet att man kan allt detdär så vet man hur lätt en miss kan komma, en stukad fot kan uppstå eller hur fort man springer in i dendär betongväggen som står där i skogen. Att orientera är att pröva sig själv, psykiskt och fysiskt på samma gång. Sen barnsben har jag blivit uppfostrad med orientering. Nattorientering var alltid lite som en myt, legender föddes på nattsträckorna. Nattorientering för ungdomar är inte någon curling så att säga. Många gånger har jag stått där med en svagt glödande halogenlampa i skogen för 20 år sedan, inte helt klar på vara jag var någonstans. Då var det inte alltid så kul men man fick lära sig en viktig läxa. Jag kan klara mig själv. Även om det bara var att vara själv och lite rädd på en stig någonstans så är det något jag alltid haft med mig. Jag bestämmer själv vad jag kan klara av, vad jag behöver lära mig och hur jag kan prestera.

Min sträcka gick bra. Jag gick ut på en 89:e plats och kontrollerna satt där jag tyckte dom skulle. Efter dryga timmens löpning hade jag plockat in några framförvarande lag men gjorde även några missar och fick jaga igen. Men tillslut var jag åter innan på spåren där VM i längdskidor avgjordes förra året och jag kunde föra upp laget till en 85:e plats. Vi hade som mål att undvika omstarten som är för de lag som är för långt efter på de sista sträckorna och om det gick riktigt bra kanske kunna vara topp 100. Vi var i mål på sista sträckan en stund innan omstarten skulle gå och klarade placeringsmålet med råge. Trots att Suther slog i huvudet på långa-natten och tappade 20 min sista kilometrarna när han groggy kom imål. Trots att två löpare krashade sina kompasser. Ski Team Forest var grymt nöjda med helgen!

 

 

PS. Ni har väl inte missat mitt och Sernheims sidoprojekt…. RacePace!

2013 hade ett av mina revben blivit söndersparkat i Stensjön. Inte i gängslagsmål dock. Det var ett inlägg från högerkanten med inåtskruv och då gör man allt för att nå bollen. Inte för att skydda sig mot eventuella målvakter i periferin med högt flygande knän. Min tanke var dock inte att springa Göteborgsvarvet så det gjorde inget. Men mitt sug blev inte mindre av att följa loppet på plats. Mor, far och lillebror sprang.

Lillasyster och jag var skadeskjutna på varsitt håll och supportade. Vid start var det minst 30 grader varmt och en vind lika kraftig som den långsammaste av pormaskar. Att bara stå bredvid framkallade svettpärlor. Den svenska luften när den är som mest kvav. Allt var upplagt för kollektiv kollaps. När vi kom ner till Avenyn liknande det mer israelernas 40-åriga vandring genom öknen än världens största halvmaraton. Eller var det zombier, levande döda som kom gåendes mot Poseidons porlande vatten? Jag knäppte en bild ut i tomma intet och lyckades på något slumpartat sätt fånga Jimmy Hultberg som anslöt till de levande döda.

Deras blickar var tomma, håglösa och törstiga. Det här liknade inget annat.