Tiomila – the story

Tiomila…det är något speciellt. Varför ägnar sig tusentals människor åt att leta kontroller i en skog i Dalarna…mestadels på natten??? Den frågan får man av många som aldrig hållt på med orientering eller varit på Tiomila. Det är svårt att förklara för nån som inte förstår som Stenmark sa.

Det är nog känslan av att vara utlämnad och lita på sin egen förmåga. Att lita på att pannlampan inte slocknar, att våga hänga på någon man tror ska till samma kontoll. Att veta att man klarar att hitta i helt stiglös, ogästvänlig terräng, i mörkret. Att man orkar springa utan att sluta under en rotvälta letandes efter några övervintrade blåbär för att få upp blodsockernivåerna igen. Även om man vet att man kan allt detdär så vet man hur lätt en miss kan komma, en stukad fot kan uppstå eller hur fort man springer in i dendär betongväggen som står där i skogen. Att orientera är att pröva sig själv, psykiskt och fysiskt på samma gång. Sen barnsben har jag blivit uppfostrad med orientering. Nattorientering var alltid lite som en myt, legender föddes på nattsträckorna. Nattorientering för ungdomar är inte någon curling så att säga. Många gånger har jag stått där med en svagt glödande halogenlampa i skogen för 20 år sedan, inte helt klar på vara jag var någonstans. Då var det inte alltid så kul men man fick lära sig en viktig läxa. Jag kan klara mig själv. Även om det bara var att vara själv och lite rädd på en stig någonstans så är det något jag alltid haft med mig. Jag bestämmer själv vad jag kan klara av, vad jag behöver lära mig och hur jag kan prestera.

Min sträcka gick bra. Jag gick ut på en 89:e plats och kontrollerna satt där jag tyckte dom skulle. Efter dryga timmens löpning hade jag plockat in några framförvarande lag men gjorde även några missar och fick jaga igen. Men tillslut var jag åter innan på spåren där VM i längdskidor avgjordes förra året och jag kunde föra upp laget till en 85:e plats. Vi hade som mål att undvika omstarten som är för de lag som är för långt efter på de sista sträckorna och om det gick riktigt bra kanske kunna vara topp 100. Vi var i mål på sista sträckan en stund innan omstarten skulle gå och klarade placeringsmålet med råge. Trots att Suther slog i huvudet på långa-natten och tappade 20 min sista kilometrarna när han groggy kom imål. Trots att två löpare krashade sina kompasser. Ski Team Forest var grymt nöjda med helgen!

 

 

PS. Ni har väl inte missat mitt och Sernheims sidoprojekt…. RacePace!