Att ena ett land

När Frankrike gick in i fotbolls-VM 1998 på hemmaplan var det få som trodde på hemmanationen. Frankrike med spelare bördiga från världens alla hörn visade så småningom att allt är möjligt. Att allt du behöver är en boll och en utomjordisk tro på din förmåga och vilja av stål för att bli världsmästare. Att till och med ett segregerat land som Frankrike kunde enas berodde på det universella språket fotboll som sträcker sig över religionstillhörighet och härkomst. I centrum, en gigant vid namn Zinedine Zidane. En fransos med algeriska föräldrar som växte upp under fattiga förhållanden i Marseilles utkanter på 70-talet. Som 13-åring upptäcktes han och flyttade till Cannes, 20 mil hemifrån för att nå drömmen. När natten kom grät han sig till sömns av längtan efter sin familj. Ett pris att betala för att lyckas med det enda som var enkelt i livet: Att spela fotboll.

 

I en VM-final som för alltid kommer vara den första riktiga VM-finalen jag själv minns skulle Frankrike möta storfavoriten Brasilien. ”Hit men inte längre” tänkte många. 45 minuter senare hade Zidane nickat in både ett och två noll till Les Bleus. 45 minuter efter det stod hans namn på Triumfbågen.

Det Zinedine Zidane hade som fotbollsspelare går inte jämföra med något annat. Varje rörelse, varje bollkontakt gjordes som i ett mönster som såg inövat ut. När Zidane tog ner en boll var hans tanke redan fem sekunder in i framtiden. Allt gick på automatik. Han kunde förutse det oförutsägbara. Detta utan att ha en exeptionell snabbhet eller onödig finess. Allt hade en tanke, en mening. Och det han gjorde var att ena ett land. Fler än en gång. 

 

I VM 2006 gjorde han sitt sista framträdande i världsfotbollen. Han var på dekis. Började bli gammal. Hade vunnit allt. Behövde inte bevisa något. I ett Frankrike som inför inte ens sågs som en kandidat att vinna VM blommade han ut ännu en gång. 8 år efter magin i Paris när han avgjorde en VM-final, samma år som han utsågs till världens bäste i fotboll men också till världens främste idrottsman alla kategorier. 6 år efter att han skjutit sitt land till en EM-final som man senare vann. 4 år efter att han gjort ett av världshistoriens vackraste och mest tekniskt fulländade mål i Champions League-finalen med sitt Real Madrid mot tyska Leverkusen. 3 år efter att ha blivit utsedd till världens bäste för tredje gången. 

 

 

Hemlandet var i spillror efter år av upplopp, kravaller och osämja. Zidane hade kaptensbindeln, inte bara för fotbollslaget, utan för ett helt land. På egen hand styrde han upp sitt lag som inte var ämnat att ledas av sin inkompetenta förbundskapten Domenech som enligt sägnen spådde i stjärnorna vilka spelare han skulle använda sig av. På plan samlade han laget. Delade ut direktiv till sina kamrater och själv stod han för en sista show. I kvartsfinalen mot Brasilien stod han för den insats av en enskild spelare som jag aldrig kommer glömma. Brasilianarna framstod som snedsparkare från Gripenberg. Zidane hade åter givit hoppet tillbaka till Frankrike. Kunde han till och med hamna på Triumfbågen igen?

I semifinalen fick fransmännen straff mot Portugal. Givetvis klev kaptenen själv fram och skickade Frankrike till ännu en VM-final. En VM-final som slutade i bedrövelse. Alla historier kan inte få ett vackert slut, men vissa förtjänar det mer än andra. Det visar i vilket fall att vi bara är människor och att det är få förunnat att vara ofelbara. Zidanes skalle efter Materazzis provokationer är ihågkommen. Men ingen minns vägen dit. Hur Zidane fick ett helt land att hoppas ännu en gång. Hur han genom teknisk elegans, briljans och ledarskap förde ett nederlagstippat lag till ännu en VM-final. Till ett silver i världens största idrott. 

 

Bilden när Zidane lämnar Olympiastadion i Berlin och passerar VM-bucklan har etsat sig fast i minnet. Ett ovärdigt farväl. 

 

Zidanes avtryck i fotbollsvärlden fortsätter. Häromdagen förde han från tränarbänken sitt Real Madrid till Champions League-final. Den störste av dem alla. För alltid.