Världsrekordhållare Erik för tjugo år sedan. Fotokälla: Jonatan Börjesson.
Hur upplevs det där flytet, flowet som försköt fjortontimmar i lätthet efter att han skidat i kamp tio timmar?
Kanske inte i direkt kamp men något hände där, efter tio.
Det vill jag veta mer om.
En frälsning, en uppgörelse som om själen blir övertygad om att den här killen inte kommer ge sig och slutar streta emot, han får hålla på.
Varv på varv med ett par leende läppar.
Trans, tunnelseende vilka källa öser man ur?
Jag är spänd inför redogörelsen av denna uppgörelse med sig själv och sin livsstil.
Om skidor är kul, hur länge är det då det?
Var är gränserna?
När allt blir sådär gränslöst, alla gränser sprängda blir det då fritt och vitt eller skjuter man bara fram dom bit för bit?
Är man i möjligheten eller framför en ny?
Det måste varit om en saga där på det vita fältet.
En far som puschar på sonens självtukt, en son som till synes är på samma ställe varv efter varv men inom sig själv hela tiden förflyttar sig till nya platser han aldrig besökt tidigare.
Hur allt bara pågår, genom ljus genom mörker, samma varv men helt annorlunda.
Inom oss har vi alla en källa av kraft ämmat för hjältedåd.
Då det verkligen behövs, för andras eller för sitt eget liv.
Man kan ställa saker på sin spets.
Och kvinnan vid hans sida, lätt honom hålla på, kanske insåg att han var tvungen, aldrig puschat honom men ständigt stöttat honom.
Var där hon behövdes, fick av dom saltindränkta kläderna, fick in honom under varmvattnet och ner bland lakanen där han fysiskt fick göra upp med den smärta hans psycke åsamkat honom.
En familj, ett världsrekord, tillsammans.
Inga hjältar är ensamma.
Odysseus hade två herdar vid sin sida, stålmannen Jimmy Olsen och Herakles sin tvillingbror.
Allt bra kräver samarbete.
Jag tycker det är stort, livet.
Kolla in erikwickstrom.se för mer info om världsrekordet i Vålådalen.
Senaste kommentarer