Den som ingenting vet tvivlar aldrig lyder ett italienskt ordspråk. Kanske något att plocka upp och reflektera över för vissa. Allt är inte svart eller vitt. Tänk på det.

 

En som tvivlade på något var Kristina från Duvemåla. Här gestaltad av Helen Sjöholm. Henne tvivlar jag dock inte på. 

 

Palle bad mig skriva om något saftigt löppass tills idag. Då gäller det att göra som han säger. Men först måste man beta av ett saftigt löppass för att ha lite stoff till bloggen. I tisdags tog klevaliden ner mig på jorden ordentligt. Som så många gånger förr. Sprang tvåminutare i raskt tempo och när intervallen var slut sprang jag en minut nerför innan jag vände upp igen. Det blev tio repotioner innan backen planade ut där uppe vid Egna hem. Saftigt. Det blev totalt 17 kilometer efter lite rejälare hemjogg innan jag hamnade på hallgolvet och pustade ut. Ett pass som krävde mer än bara en morot och ett glas vatten som återhämtning. Det ska erkännas att det har förtärts kebabpizza även denna veckan, men den utan synd får kasta första stenen. Prima gör den bästa om ni undrar hur jag står i den frågan. Igår var det dags igen. Satte fart mot piren och fick rejäl feeling på hemvägen. Kilometer efter kilometer tickade på och tillslut hade jag 15 st på raken under fyraminuterstempo. Då kan man ju inte sluta tänkte jag och höll ihop det till en hel halvmara. Det regnade och blåste men jag drömde mig bort till göteborg och fiskvarvet och visst gick det lite lättare då. Det känns som det kan gå fort där den 21 maj, fortare än förra året åtminstone. Målet är 75 minuter men det är mycket som ska klaffa om det ska gå vägen. 3:30min/km… Det är ganska fort när man testar ett par kilometer måste man erkänna.

 

 

Såhär ser det ut i alla fall. 17km/h. Klarar man det på göteborgsvarvet är den stora frågan just nu. Vad tror experterna? Det verkar vara många av just den kategorin som läser i alla fall 🙂

 

 

 

 

 

Det blir konflikter, det uppstår friktioner.

Alltid någonstanns skjuter någon på någon.

Av allt det krig har lärt oss så är det framförallt att uthållighet och stadighet är överlägsna talanger framför andra.

Jag kom att tänka på krig när jag såg att Svt sänt Lev Tolstoys krig och fred, inte lyckats se den inte heller läst trots att boken ligger framme som prydnad på ett bord på övervåningen.

Att läsa den skulle kräva just uthållighet.

580 rollfigurer, egentligen fyra böcker i femton delar plus två epiloger.

Tänk er också den uthålligheten att skriva den.

 

Boken följer fem familjer under Napoleons invasion av Ryssland i början av 1800talet.

Napoleons 500.000 soldater vandrade sommarklädda rakt in i Rasputitsa, höstens regnperiod och Napoleon återvände med 10.000 svältande soldater.

En annan som också misslyckades med att erövra Ryssland var Hitler.

Stalin brände bondgård efter bondgård och allt tyskarna mötte var aska tills Rasputitsa förvandlade vägarna till leråker där vinterkläder och proviant förblev.

 

Den som faktiskt lyckades erövra Ryssland var smålänningen och envåldshärskaren Ingvar Kamprad.

Det krävde dock oerhörda mängder tid,kraft och pengar.

Med konsekvent uthållighet lyckades han tillslut lägga Rysk skog & konsumtion till sitt svällande imperium.

 

Krigshistorien är full av uthållighetsbragder och strategier för att överleva och erövra.

Och det är helt hiskligt vad människan klarar av.

Utan krig och med det moderna samhällets överlevnadsförutsättningar så får vi fritidssysselsätta oss till dom situationerna som kriget tvingade oss till.

Till allas våran fascination.

 

Krig brukar uppstå av att någon vill vara kung.

Att en Erik från västergötland vill vara konung låter föga förvånande även för den måttligt bildade.

Erik är nu Ultraskidkung ända fram till slaget vid Nordenskiöld nu på söndag.

På tronen får man aldrig vila.

Till Nordenskiöld har de tvära smålänningarna skickat mastodont David direkt från Hallbys skogar.

Ni kan såklart läsa om det där på Holaveden nästa vecka.

 

Den här texten kretsade på något löst vis kring frågorna som kom under det föregående inlägget, om varför och till vilken nytta. Kanske inte enklaste svaret, men vad är enkelt? Inte att skida 43mil.

Ni kanske trodde att skidorna skulle vara inpackade vid dethär laget. Nej, nej, nej. Imorgon styr jag och världsmästarn (för den som inte vet vem världsmästarn är, googla fyrfaldig världsmästare skidorientering) den lilla bilen mot Jotunheimen. Fjällen är snötäckta. Topparna över 2000 meter är många och vi är taggade!

 

Lägger med en liten teaserfilm. Vi åker inte riktigt lika höga berg, branta linjer, har inte lika stor bil, men älskar det lika mycket!

 

 

Känns väl ganska förmätet att skylla på en sargad kropp i och för sig när Wickström åkt skidor i ett dygn. Jag förstår inte. Hur ska det kännas efter något sånt? Men för livet? Imponerande är det i alla fall. Och svårt att ta in. 

Jag brukar hallucinera efter långlopp. Vara i ett stadie mellan vaket och sovande och bara känna gunget. Liksom efter att man åkt båt för länge. Brukar höra stavtag, cykeltramp, steg och andetag. Men hur ska det låta efter 24 timmars stakning?