Ni får ursäkta mig. Det finns dagar då man inte har ett jävla skit att skriva om och idag är en sådan. Det beror förmodligen på att det är årets höjdpunkt på söndag. Sen i slutet av oktober har mina tankar mest handlat om den dagen och vägen dit har handlat om att få tid till att bli så bra som möjligt. Det är inte helt lätt.

Nu har jag börjat frilansa åt Jönköpings-Posten också. Kul att komma in på journalistiken igen men ännu en pusselbit som ska placeras varsamt. Jag längtar idag efter att vasaloppshysterin, som innefattar en ofantlig skräck över att bli sjuk och en oro över loppet som sådant, ska ta slut, och därmed också att loppet ska vara över. Att jag får bälja i mig vin och pizza från Rojdas. För efter söndag ska jag bli en normal människa igen. En sån som inte hetsar så förbannat. Det är väl den ständiga prestationsångesten som hägrar. Vad är det som är så jävla farligt med att vara dålig eller att inte prestera på max? Är det nån som kommer fram med en pistol mot tinningen och trycker av då? Är inte villig att ta risken.

I denna småirriterande tillvaro med en ständig klump i magen sätter jag mig och åker mot vallningschefen, min far. Slår en signal till min gode vän Robin Werner som gjorde sitt bästa resultat på Öppet Spår i förrgår. Nästan under sju timmar mellan Sälen och Mora. Kom ihåg att han så sent för en dryg månad sen snorklade och drack mojito med sin kära fru i två veckor. Man borde satsa på soltimmar i framtiden. Nåväl. Samtalet fick mig på gott humör för en stund. Sen fick jag höra att Abeba Aregawi testat positivt för nåt gammalt lettiskt köttdjurspreparat och då kom irritationen tillbaka. Dra åt helvete är min spontana reaktion.

Vi ses på söndag.