Innan jag plitade ner dessa rader hade jag skrivit en hel uppsats om Kent. Bandet som dör 17 december i år. När jag läste igenom det så förstod jag att få nog kommer förstå vad jag menar. De är en stor del av min uppväxt och det förklarar man inte bäst på en blogg om konditionsidrott. Så vi skiter i det.
Tomheten efter Vasaloppet är total. Är inte anmäld till ett enda lopp i år. Känns ganska skönt måste jag säga. Däremot tvingas man ta ställning nu till om man ska åka Vasaloppet eller inte nästa år. Det är jävligt konstigt det där. Kan man inte få smälta sina upplevelser lite innan det ska hetsas om nästa års lopp i fäders spår. Nästa hets, nästa lopp, nästa grej. Hela, hela tiden. Jag orkar inte. Jag har bara kommit till Mångsbodarna i min analys.
Backträning med ÖIS i förrgår lätt förkyld. Oerhört omotiverad inför men var i alla fall stark. När det kommer till att bita ihop och göra jobbet har jag fortfarande stinget. Men jag längtar till den sprudlande glädjen. Kanske är det här min värsta period på året. Jag förstår när idrottare förklarar att de är tomma och inte känner något när de uppnått vad de velat med sina säsonger. Tänk då att satsa mot ett OS och misslyckas. Fyra år åt helvete. Där kan vi snacka tomhet.
Nu avslutar vi med Kent.
2016-03-16 at 7:46 f m
Publicera ditt Kent inlägg som extra inlägg.
2016-03-16 at 9:09 f m
Fixar det, får bli helgläsning!
2016-03-16 at 7:58 f m
Instämmer med anonym, många vill nog läsa Kent!
2016-03-16 at 9:08 f m
Komigen upp med "Kent-inlägget" också!! 🙂