Vi har ett komplicerat men kärleksfullt förhållande, Vasaloppssöndagen och jag. Det är så mycket på en gång. Ångest, lidande, smärta, kärlek, längtan, hopp, förtvivlan, skräck, stress, glädje. Det låter säkert som att det onda överväger det goda. Men det är fel. I slutändan står vi ändå alltid där. Med ett leende och en pizza från Rojdas i näven. Sen köper jag en dosa finsnus, lägger folköl på kylning och konstaterar att jag förstår varför jag lärt mig att älska den här dagen. Det här är Vasaloppet 2016 enligt mig. Jag som i bloggkretsar, ofrivilligt men inte oförtjänt, kallas för Sluggern.
Mitt fantastiska resesällskap! Fr v: Daniel, Peter, Sofia och jag.
FÖRE:
SMHI och YR konsumerades å det grövsta inför. Jag kunde bara konstatera att min mor och far samt vänner och bekanta hade en fantastisk upplevelse förra helgen under Öppet Spår men att vi som skulle åka det ”riktiga” inte riktigt skulle få samma yttre förutsättningar. Det ändrades hit och dit ett par hundra gånger kändes det som. Snöstorm, sen ingen snö alls, till att bli solsken. Och sedan åter till snö, men bara lite sas det. Försökte intala mig återigen att det där är ingenting att bry sig om. Men jag brydde ju mig egentligen, liksom alla andra.
Sen handlade det ju om att vara frisk också. Molly verkade ha väldigt sjuka kompisar på förskolan och jag frågade min sambo som tidigare jobbat inom den världen om det skulle verka konstigt att komma in med plasthandskar och munskydd. Det tyckte hon och jag brukar försöka lyssna på hennes råd. Det var bara att böna och be. I månader hade man siktat in sig på en dag, men är man inte frisk då så är det ju bara så. ”Vad fan ska man göra åt det?” Tja, sova bra kanske. Inte min paradgren. Men jag försökte i alla fall. Och när det blev torsdag kändes det som kroppen inte hade börjat utveckla nåt virus än. Lovande var ordet.
Jag packade väskan och gjorde mig redo. Klockan 9 på fredagen skulle Peter Nilssons Volvo avgå från Ölmstad station. Jag gick och la mig och kände mig stark, förberedd och förväntansfull. Inte minst inför att umgås en helg med bröderna Nilsson och syster Sofia i Dala-Järna. Då kom dom. Hostningarna. Molly hostade. Hon slörvlade till och med. Reaktionen från mig blev att dra ut täcke och kudde och bädda soffan. Därefter marscherade jag in med taktfasta steg mot spritskåpet som numera öppnas sällan. Slet ner en halvfull tysk fulrom och drog i mig två, tre rejäla klunkar som smakade allt annat än bra. Sen somnade jag och vaknade. Och jag var frisk.
Vi nådde Dala-Järna efter en trevlig resa genom ett snöigt Sverige. Vi fastslog bland annat att Lesjöfors är stället man vill blunda sig igenom men liksom inte kan för att tragiken i ett förfallet samhälle aldrig slutar att förundra. Tänk att dom här ställena blomstrade en gång i tiden. Och att jag har tillbringat två nätter med bland andra Johan Hultberg i El-Jourens lokaler i ortens centrum. En helt annan historia dock.
Väl i Dala-Järna hade lillebror Daniel Nilsson anlänt med tåget från Stockholm och hade redan hunnit med att inhandla mat och skottat snö som en halv armé. Det blev en gudomlig köttfärsås signerad Daniel med lite vin och världscupsprint innan vi somnade in och drömde om kommande stordåd. Lördagen tillbringades delvis i Sälen. Nummerlappsuthämtning och lite känning på spåren.
Åter i stugan började så århundradets vel. Bröderna Nilsson vankade av och an. Daniel funderade på att ha lite fäste under skidorna till första backen för att sedan staka resten. Peter hade bestämt sig för att köra helt blankt men började omvärdera sin ståndpunkt och när Daniel efter några timmars funderande bestämde sig för att lägga ett kort lager fäste lät det som att även Peter skulle gardera sig men till slut stängde han skidfordralet innehållandes ett par Fischer med glidvallning och rill men inget fäste. Daniel tog hjälp av sin vän Esa som via sms la fram fem argument för att köra utan fäste och fem argument emot. Tror inte han blev mindre velig av det den gode Daniel men han la i alla fall lite fäste, helt i onödan skulle det visa sig. Jag fick förtroendet att lägga fästet på mina egna skidor efter en stunds förhandlande med vår vallachef farsan som i Dala-Järna går under namnet Larry efter Sveriges legendariske vallachef Larry Poromaa. Även Sofias skidor blev offer för min vallakloss. Nu fanns det inte mycket mer att göra än att vänta. 20.03 släckte jag lampan. 01.30 tände jag den igen…
Frukost innan klockan 02 är inget man är van vid och jag hoppas inte att jag vänjer mig vid det heller. En tallrik gröt och lite mackor. Sen på med allt och in med allt i bilen. Vi gled ut ur Dala-Järna 02.43 och nådde Berga By strax efter 4. Ner i startfållan. 05.30 släppte de in oss och folk sprang som idioter som om det var här det avgörs. Målet var att hamna längst fram i led 3 vilket inte var svårt. Elva spår från höger. Härifrån in i evigheten.
Timmarna innan starten går är en känslomässig berg-och-dalbana. Det känns bra och det känns brutalt dåligt. Man vet ingenting om vad som väntar, trots att man varit med om det tidigare. Dungen är ju borta så jag och Daniel gick på date i skogen och hittade varsin plats att utföra det allra nödvändigaste. Kan fortfarande inte förstå att man väljer baja majan före skogen. Det är sanslöst. Därefter joggade vi tillbaka till bilen och kom fram till att ingen av oss tänker springa Vasaloppet. Det är för mycket äventyr.
I väntan i bilen innan start.
En kvart innan start träffade jag Arvid. Vi joggade bort mot elitledet och mötte både Jörgen Brink och Britta och fick också se en ogenerad typ som satte sig på vägen och bajsade. Ja, det är ju inte baja maja i alla fall. Arvid såg avslappnad ut och alla som träffat honom i det tillståndet vet att det väntar stordåd. Tydligen hade han inlett dagen med godis. Den här söndagen är tydligen allt tillåtet.
Arvid äter geléhallon i direktsändning.
UNDER:
Det blev en bra backe för mig. Materialet höll och när vi tog oss ut mot myrarna kände jag att glidet var med mig. ”Då är halva loppet gjort” brukar Daniel säga. Och mycket ligger i det. Det ”lilla” som är kvar är bara 87 kilometers njutning typ. Snön gjorde det trögt i början och tidigt förstod jag att det skulle bli följa John (Kristian Dahl). Simon Solsjö gled upp bakifrån och snackade lite. Min forna klubbkamrat som numera åker för Vreta. Vi åkte ihop en stund men jag vågade inte hänga på när han skruvade upp farten. Det skulle dock inte dröja länge innan jag fick sällskap av en annan gammal lagkamrat. ”JAGAR DU ELGH?!” ropade en välbekant röst bakom. Magnus Edgren hade anslutit. Förra året svor han när jag passerade i Risberg men nu var tonen en annan och vi började samåka. Edgren och jag höll ihop nån mil sammanlagt. I backarna upp mot Evertsberg tappade vi kontakten när jag avancerade framåt. Trevligt ändå.
Elghen jag aldrig lyckades jaga ikapp.
Kroppen höll ihop det, energinivån var precis lagom och skidorna gick som två spjut. Nästan så att det blev ett problem när jag ständigt gled ikapp åkare utför. Tack Pölder och David Jönsson för en prickfri vallning. I övrigt tyckte jag att det snöade lite mer än jag trott. ”SMHI och YR ska bort från min telefon efter det här” for igenom huvudet. Men så fort det snöandet upphörde blev spåren glatta och nästan lite isiga och då gick det genast fortare. Upp mot Oxberg började tankarna fara genom huvudet att det är här det alltid tar slut. Mellan Oxberg och Hökberg har jag åkt sex Vasaloppet i följd utan att memorera hur det ser ut. Finns ju sina förklaringar till det. ”Hökberg är helvetet på jorden” har min vän Lukas Wreland sagt och jag kan inte säga att det är fel. Palle kanske kan intyga det?
För egen del blev det inte så denna gång. Det kändes helt enkelt för jävla bra. Oroväckande bra och jag lyckades mobilisera kraft att trycka på mot Eldris, ja till och med gå upp och dra en hel del. Och när Eldris är passerat så är det bara att kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa. För allt vad kroppen håller för. För alla träningstimmars skull, för all ångest, lidande och smärtas skull. Men främst för glädjens skull och kärlekens. För att det här alltid kommer vara med oss. För att det är det största som finns. Äran att vara priviligerad att välja. Det ska inte klagas över nånting egentligen även om det kan verka som att jag ibland gör det. Det här är frivilligt och när man närmar sig Moraparken får man veta varför man gör det här. Det är obeskrivligt. Efter fem timmar och åtta minuter var jag framme. När jag skulle ta bussen till duschen hände nåt väldigt konstigt. Det släppte nästan. Vad vet jag inte men för en sekund kändes det som om jag skulle börja gråta. Så långt gick det inte, men man är ganska sårbar i det här läget. Och stolt.
EFTER:
Träffade återigen Solsjö. Han satt på bussen och vi började samspråka. I omklädningsrummet träffade vi Palle. ”Hur gick det?” frågade jag. ”Fråga Peter Nilsson”. Väl i ishallen där födan serverades på offensiv blå berättade Peter om Palles tomma blick i Hökberg, som nu går under namnet ”Blicken i Hökberg”.
Bröderna Nilsson och Bröderna Blomqvist.
Bröderna Nilsson imponerade stort. Båda stakade hela sträckan och landade topp 500 med råge. Daniel struntade i att använda det lilla fäste han hade. De passerade mål pjäxa vid pjäxa, Blomqvist-style. Ett värdigt avslut av ett brödrapar som förtjänar all cred. Inte minst för sin ödmjuka och positiva inställning till allt.
Snöigt i Evertsberg Sofia?
Men nu ska jag skryta om min syster lite. 193:a i mål på 6.45. Och när JP öppnades idag stod hon högst upp av alla. Bästa dam i Jönköpingsområdet. Det gör mig oerhört stolt och det här är bara början. En kapacitet som kommer att utvecklas än mer och gud vet var det kommer sluta. Det är också Sofia som fick in mig på Vasaloppet från början och fick tjata lite för att få med mig första gången. Hade det inte varit för henne hade jag förmodligen inte suttit här och skrivit. Och det hade varit tråkigt. För er.
Hemma i Dala-Järna kom så åter den mest välförtjänta pizzan av dom alla. Capriciossa Super. Vi satt alla och njöt av våra krämpor och anekdoterna från våra olika resor genom den här dagen avlöste varandra.
Visst känns det skönt att vara vid liv en dag till?
Det här blev visst lite längre än vad jag trodde. Skrev det rakt upp och ner från hjärtat och har säkert glömt mycket. Men det kommer jag återge i kommande inlägg. Bland annat ska Mattias Hubbe Sjöberg få ett eget inlägg om sin förstklassiga uppdatering via facebook. Den var i klass med vår egna eminenta liveuppdaterare Lovisa här på bloggen som gjorde ett fantastiskt jobb!
2016-03-08 at 6:38 f m
Långt inlägg som det ska va? Bra kört Robban! Sofia såg stark ut i Grönklitt så det finns mycket potential! Bra kört allihop!
2016-03-08 at 9:12 f m
Stort tack! Kunde nästan hänga med Simon men fick ge mig med två minuter. Sofia har lite Johaug i sig helt klart.
2016-03-08 at 8:27 f m
Du fick med mycket, t o m Lesjöfors. På tyska har vi ett ordspråk: Da will ich nicht tot überm Zaun hängen. Där vill jag inte hänga dött över staketet. Tänker på det varenda gång jag passerar.
2016-03-08 at 9:13 f m
Kunde inte sagt det bättre själv!
2016-03-08 at 9:31 f m
Simon hade kasst glid sa han. Han borde kommit topp 1000 annars tycker jag. Måste varit pers i placering för dig Robban?
2016-03-08 at 10:59 f m
Tack för i helgen Robban! Och för ett fint och roligt inlägg som vanligt! Haha… Årets vel…. Kunde inte sagt det bättre själv:-)
2016-03-08 at 11:00 f m
Tack för i helgen Robban! Och för ett fint och roligt inlägg som vanligt! Haha… Årets vel…. Kunde inte sagt det bättre själv:-)
2016-03-08 at 4:09 e m
Ja VM i velighet hade lätt vunnits i dala-Järna i lördags kväll. Tur man slapp ångra beslutet. Stort tack till er med för trevligt resesällskap. Vi kör om ett år igen!
2016-03-08 at 7:44 e m
Det var kul att åka ihop men det blev tyvärr inte många km. Jag såg bara en blå dräkt studsa upp mot Evertsberg. /Magnus
2016-03-08 at 9:41 e m
Ettan lös?