Kass i Cascata. (Marcialonga del3)

 
Ett rop med andemeningen Häng på! ekade mellan bergssidorna när Erik svepte fram som vinden mellan spåren.
Efter en stark startrusning hade jag hamnat bakom överambitiösa gubbar och underhudsfett.
Med strid i blicken följde jag Erik´s zickzacks tåg upp igenom fältet.
Vi intog klunga efter klunga tills en av fältets tvåtusenfemhundra norrmän brakade förbi på högersidan, jag satte efter i hasorna.
Vi högg oss upp för backe efter backe i stilen hugga ved med dubbla yxor utan att någonsin plocka upp några vedträn.
 
1 460 meter över havet satt jag i samma klunga som David Jönsson, Fredrik Erixson m fl.
Erik fick tyvärr släppa i jakten på norrmannen.
Men det fanns ju flera, norrmän, överallt.
 
Det bär nu utför och jag har hamnat i ”the mode” drar tåget med Auklandslånga drag.
Erixson skriker på stockholms dialekt
”Det är najs, när det glider såhär lätt”.
Vi kommer ifatt åkare efter åkare utan kask i armarna.
Erixson manar på
”Dra den jäveln, dra han”.
Vi eldar på längst dalen och det var längesedan världen såg så här ljus ut.
 
Ett världsmästerskap i pulserande saxning i decimeter djup sockersnö utan att tillsynage tjuvskejt avverkades och jag var verkligen i Feeling nu.
Lämnade dom andra bakom mig och forsade fram längst floden helt alena med Jolly Roger hissad påjakt efter klungor.
Men precis som alla rus så klingar dom av och man dras in i kölvattnet.
 
Maskinisten skyfflar kol för glatta livet medans ängeln Gabriel sprutar tändvätska.
Säg den glöd som inte tar sig.
Geler, sportflaskor, enervit muggar, té muggar precis allt i min närhet sveps in i maskineriet.
Jag kämpar, tänker att det är fin natur att gå mot döden i ändå.
Tillslut kommer ett lokomotiv till norrman med Jönsson, Erixson som svansande godsvangnar.
Med leende skevt deras brett.
 
Svetten rinner, spåren suger, solen lyser.
Allt jag minns från resterande kilometrar är än så häftig krampattack att alla magsjukor i världen bleknar.
Efter vändningen är det inte bara jag som är trött, placering efter placering räddas.
Dumdristig som man är under ett destruktivt förhållande till sig själv så avböjer jag klistermaskinen i foten på den tvåkilometerlånga branten till avslutning.
Här ska stakas.
 
KOM IGEN DÅ BACKJÄVEL HANDSKEN ÄR KASTAD!
Oj vad stryck jag fick.
Publiken kastade vita handukar framför mig i spåret.
Bad till herren att skona mig.
 
Cascata blev en blandning av stillastående, gående tjuvskejt och stakande rätt ner i asfalten.
Kom ikapp Erixson på krönet till det lätt lutande upploppet, northugade förbi och kostade på mig en segergest.
Marcialonga var uppfyllt, genomlevt, förverkligat.
Ingen annan man på jorden var lyckligare än jag.
 
Håkan Svensson sådde fröet en bäcksvart November eftermiddag.
Tack dryckesbroder.
Fernet branca.
 

7 kommentarer

  1. Någon som vill åka Vasaloppet men inte har en plats? Jag har en att sälja.

  2. Briljant berättarkonst…..man är ju där!!

  3. Det var en härlig följetång, synd att den är slut. Hoppas du fick ett bra pass på berget.

  4. fin natur att gå mot döden i :))

  5. Du har skrivit mycket bra, men det här var ändå det bästa! Jag är helt slut efter att ha levt mej in i ditt kämpande för att nå målet. Så levandegjort! Grattis till både skidåkning och skrivande! Kram. Kram/ mormor

  6. Underbar läsning

  7. En härlig läsning att följa. Tack resekompis för en fantastisk resa och en härlig berättelse.

Lämna ett svar till Henrik Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑