Det finns gott om folk som har Marcialonga som sin vinter tentamen.
Sedan finns det ett extremfall som bara åker skidor under Marcialonga.
Vi kallar honom Erik.
Efter lördagsmorgonens odisiplinerade frukostbuffe gick vi de hundratalet meter genom byn fram till den snöslinga som utgör banan till Sydeuropas största skidlopp, nämnda Marcialonga.
Klockan var knappt över nio, solen knappt över bergskammen, qvicksilvret knappt över nollan.
Den nyss nämnda personligheten Erik spände på sig skidorna för första gången sedan målportalen föregående år.
Hotellet låg i byn Pozza en tredjedel in i den 18km långa slakmota som utgör starten på den sjuttio kilometer långa färden.
Erik som åkt loppet flera gånger tidigare visar platser, ändringar medans vi stakar oss upp till dalens högst belägna by Canazei.
Efter ett tag inser jag att det inte är den tunna luften som föranlett andfåttheten utan marchfarten men Erik svarar på frågan om vi inte skulle lugna ner oss och hushålla med resurserna att han måste köra in sig.
Och vad passar egentligen bättre än att åka skidor i ett Italien där solen precis brutit över bergskammen?
Efter tjugofyra kilometer når vi resten av gänget som står i ett motljus och lapar solstrålar.
Vi konstaterar livet fantastiskt innan vi promenerar över torget, ställer skidorna utmed en husvägg och sätter oss på ett café.
Där utspelar sig en lättare version av babels torn innan vi avnjuter chokladfylld vetebulle till en rykande kopp ”Amerikanskt” Kaffe.
Vilket är en kopp Italienskt uppfyllt med vatten.
Medans vi ler, skrattar ljuger så stjäl en ynkrygg, usling till kräk ett par av våra skidor.
Under några så få minuter.
Någon minut hit eller dit och du ditt as till skamfläck hade fått se människans sämsta sida.
Gudbevars.
Morgonen anländer och fortsättningen följer..
2016-02-06 at 7:40 f m
Klockan snart 8 och lördagens inlägg på Holaveden har inte kommit ännu… Kom igen ni killar, förstör inte den här dagen med en sen leverans!