Vi förflyttade oss långsamt.
Då menar jag verkligen långsamt.
Sextiomil på elva timmar!
Några avstickare för att beskåda sevärdheter.
In i ett vit Strömstad för att äta på restuarang Toro, som för dagen var spöklikt tomt, tänk er The shining.
Utanför låg kosterbåtarna i ett snöfall och väntade på helt andra tider än vad vi var på väg in i.
 
Vi var på väg mot skidåkarkolonin norr om Lillehammer.
En lockelse bort från det kalla, narcisitiska och politiskt efterblivna Sverige.
Rakt in i ett varmt, lantligt och skimaniskt paradis.
En kortvarig utlandsvistelse var vad jag behövde för att släppa min tysta dystra framtoning.
 
I Norge är man färgstarkt originella men använder kanske lite mycket salt i maten men det flingsaltbeströdda brödet samt de havssaltade chipsen passar perfekt till iskall öl efter att man varit ute timmar på fjället.
 
Vad gäller matupplevelser så är Gastropuben på storgata i Lillehammer ett varmt, gemytligt ställe med bra enkel robust meny med ett klientel av nordiskt blonda män och kvinnor.
Sorlet var magiskt och öltappen den närmst rinnande.
 
Vi turistade oss på Swixfabriken, det är norskflagga på mössan numera.
 
Kom hem till ett snödränkt Wiredaholm.
Peter Nilsson i fullt manér, din passion till våran glädje.
En byggdens man.
 
Oskars bättre hälft styrde en Nyårsmeny helt till min belåtenhet.
Vid just ett speciellt tillfälle, en kompott med sötma från russin till pilgrimsmussla, och jag ville inte vara någonannanstanns i världen.