2014 var PBnas år. Alla man pratade med slog PB till höger och vänster. PB-slaktens kulmen var på Eksjö Stadslopp där ordningen återställdes så till den milda grad att Robban var tvungen att först nästa byta klubb till Vista (det är en annan historia) och sedan hoppa på Palles invit om att överge den bästa bloggen norr om skärstad norrgård. 2015 skulle toppa 2014. Tidigt gick kilometrarna fort. Asfaltsmilen rullade in. Pass efter pass gick åt rätt håll. Men att ta sig nerför trappan på morgonen blev svårare och svårare. I juni fick det vara nog. Jag gick till sjukgymnasten. Han tog på min hälsena. Det slutade med en hästaspark otäckt nära hans öga. Oj, det ser inte så bra ut, sa han. PB’t på halvmara rann mig ur händerna, likaså Lidingöloppet på sub2 som kändes som om det fanns i dendär lilla asken i april. Ett år av rehab, vadrullning och tåhävningar blev det. Korta pass inför Lidingö. Stor längtan efter att springa som vi gjorde när knopparna brast på våren resulterade i en kämpig sistamil. Men som av ett mirakel så blev hälsenan bättre av att springa 30 km i Stockholms skärgård. Efter det började symptomen släppa och löpningen blomstra i senhösten. Vad 2015 blir för år har jag inte riktigt kommit fram till än men 2016 kommer bli året då gamla rekord suddas ut och ersätts med nya.