Månad: november 2015 (sida 2 av 6)

Arma människor.

 
Kneget, Källarn, Kaminen, Kvinnan, Kaffet.
November är K-märkt.
Bör den bevaras egentligen? Knappast.
Skuggmånad, solvarvets baksida.
När det är som jävligast får man rengöra kaminglaset så glöden syns klarare, det hjälper, för stunden.
Känner mig besegrad, av året.
Verkligheten, du kan.
 
Det kommer bli trettio mil i November.
Men sista veckan får bli någon form av Johan Olsson lösning.
Uppgiften måste lösas.
Källarhålet släpper inte ifrån sig några lätta mil.
 
Dostojevskijs ande är talande i dom där väggarna.
Livet är enkelt, även i November.
Skatta dig lycklig grabben, säger han.
Har man inte upplevt en skenavrättning, den smärtan, den väntan så har man inte upplevt någonting av mörker.
Att solen inte är framme betyder inte att det är nattsvart.
 
Såg en fiskgjuse ryttla i utkanten av sjön.
Måste väl sett fel?
Den ska väl vara i Nord, Syd eller Väst(?) Afrika?
I Afrika vartfall.
Tydligen känsligt det där med Afrika.
En man, svensk afrikan är upprörd, får prata i radio, ett statligt barnprogram klumpar ihop Afrika till en helhet, romantiserat, är skillnad i en kontinent. 
Statens representant ber om ursäkt.
Verkligheten.
 
Jag såg iallfall dom där stora vita vingarna, helt stilla i skyn.
Jakten, maten den enorma vinden.
Kanske trettongraders dagarna fick honom att stanna extra.
Sedan minus tio explosionen.
Verkligheten.
Inte ens fiskgjusen kommer undan.
 
Vad är kvinnan i maskopi med?
Precis innan ringning kryps det närmre.
Hur kan man lämna den sängen för en kylslagen morgon?
 
Kan man köpa en Novemberstuga ute i Moshi´s landsbygd.
Se Kilimanjaro ibland molnen.
Det morgonkaffet.
 
 
 
 

Det vita guldet

Äppeldalen nåddes av en riktigt köldknäpp måndagen till ära. Kände mig som ett barn på julafton när jag såg att biltermometer visade minus 10 grader. Och så igår kväll la sig äntligen ett vitt, härligt, efterlängtat täcke av snö på marken. Jag flög upp från soffan för att stå och titta i gatlampans sken vilken typ av snö det var. Stora flingor. Underbart. I samma veva åkte julpyntet fram. Aldrig sett  sambon arbeta så effektivt med något annat i hela sitt liv. Pang pang så var lamporna uppe. Tyvärr vankas det plusgrader under dagen men det är ju bara november än så länge. Mycket kan hända. 

Slutspurt på miljakten. Vi behöver ytterligare 320kr till våran insamling för att klara av målet. Det borde väl inte vara några problem om vi hjälps åt lite tycker jag. Själv åkte jag på en riktig höstförkylning förra veckan så jag kommer inte klara av mina 30 tyvärr. Får göra ett nytt försök i december! 

Jakten på milen

Jakten på milen rullar på. Det är dags för en liten summering även för mig. 270 km är loggade hittills och jag hoppas kunna fylla på med ett gäng till. 30 mil ska inte vara några problem och kanske kan jag tippa över 40-strecket. Frågan är hur Arvids Ullaredstrip och Palles konsertbesök har påverkat deras milsamlande. Kan Arvid fått ihop en mil bakom kundvagnen??
 
Kylan är äntligen här! Kanske var det som menat att vi skulle springa ett sista riktigt miserabelt blött och lerigt löppass i torsdags kväll. Klafsande i pannlampans sken i skogmaskinernas spår. Det var som om vi visade att vi räds inte skitvädret och därmed var skitvädret besegrat. Sociala flöden fylldes direkt av rimfrost och bilder från Bruksvallarna. För första gången på 13 år är jag inte där. Förutom året då jag bodde i USA. Känns lite konstigt att inte vara där, men hungern efter att köra sig skit slut ska byggas sakta denna vintern.
 

Vart är vi på väg?

Många är dom. Vägskyltarna vi passerar i vår jakt på mil och mening med tillvaron. Här är en. 
”Jag kom till en skylt när skymningen lagt sig. ”Om du passerar här, får du stå ditt kast sen.”

Det hackas asfalt till förbannelse. I torsdags blåste vemodet in igen. Mellan lägenhetshusen på Liljeholmen kunde jag höra bruset. Från Hermansvägen kunde jag känna nordanvinden som haft fri lejd från Visingsö och sekunden senare piskade vågorna mot Vätterstranden och gav mig den där oemotståndliga sidvinden ända bort till Lokstallarna. I pannlampans sken kunde jag skymta små små flingor av det vita guldet och trots att det här ögonblicket var allt annat än glamoröst kunde jag ändå inte låta bli att känna mig som Columbus himself. 
Minusgraderna kom så underbara i fredags och just nu vaknar man upp till vyer av varm luft som slukas i kylans gap. Kylan är vacker. Luften är torr, himlen blå och andetagen friska. I omgivningarna runt Hallbystugan låg ett tunt lager i går morse. Kylan är här och den gör mig varm.
Vi går in i den sista veckan av miljakten nu. Jag ligger lite efter men det ska gå att ordna. 184.16 km så här långt. Men det är en dag idag och sedan ytterligare sju dagar till innan vi summerar. Då blir det analys och sluträkning. Vi gör det för oss själva och andra. Solidaritet. Precis det vi alla behöver sprida i dessa osäkra tider.
Kärlek och åter kärlek!

Baskaggekväll.

 
Frankrike, vad ska man skriva?
En bedrövelse, alltihop.
Våld hör hemma i fyrkantiga ringar eller möjligtvis i Hollywood inte på gator, torg eller folkhav.
Vi får ta hand om det här nu.
Fördöma, vara tillsammans, inte låta oss skrämmas av dessa fåtal.
Låta dom som kan och valt det till sina jobb, göra sitt jobb och inte ge de jävlarna det de är ute efter.
Vår rädsla.
Åk till Paris, gå på fotboll ge dig ut i julhandeln om det var det du hade tänkt dig.
Vik dig inte.
 
Träningen går bra, fördetmesta i källaren.
Väggade duktigt under 10x500m ink styrka, lärorikt.
Standardpasset på fem tusingar går nu under 3,35.
Gav mig på en femkilometare med andningen studsande mellan vägarna och innan det hela var över hade både döden och den eviga ensamheten uppenbarat sig i rummet.
18,08 Champagnen får ligga på kylning ett tag till.
 
Fick ihop, med hjälp av en lätt överdrift två mil löpning under en vanlig regnig Torsdag.
Oskar satte fart på första milen sen sprang jag hem hämtade hunden och tog en runda till.
Så som det sägs att Wassberg gjorde.
 
Ta tag och ta hand om det här nu.
Leta fram vinterjackan, smörj bootzen, ge dig ut ikväll.
Det är rea på förälskelser och romanser, precis som i sångerna.
Vita dukar läggs ut och i baren står skinande rena glas och väntar.
Det lär bli minusgrader i natt men inne i sorlet och trängseln finns värme och någon som vill höra dina bästa historier, igen.
 
Tänker ta mig till Smedjegatan i skymningen.
Dricka engelsk ale, kraftigt humlad till havssaltade chips och höra på en mans storartade planer innan vi ger oss ut till dom andra på kyrkogatan.
Sill, kryddat brännvin, pankopanerad torsk currymajonäs.
Med värmen i brösten slänger vi oss in i en taxi, ser Lundell på konserthuset.
Den store med de största.
Tre timmar strålkastarvärme, musikens maraton.
Kaffe conjak på Elduderino.
Kom dit och ljug för mig.
 
Tänker inte övertyga någon.
Men när musik är som störst är den dynamisk och låtarna inte två och en halv minut utan snarare fjorton.
Musiker bakom artiser får för lite cred. Eller hur Arvid?
Här nere kan ni se Lundell konsertavslutning.
Min absoluta favorit Marcus Olsson (Eldkvarn, solo m,m) går löss med saxen vid 9,20.
Vid tio eldar Janne Bark (Lundells parhäst sen sjuttiotalet) på fendern.
Vid 10,35 klinkar den fantastiska David Nyström( Tove lo,Hellström,l Nilsson,Bo Kaspers,af Ugglas,P Andersson m,m) fingrar det hela till extas.
Bakom trummorna styr Norpan Eriksson, vanligtvis bakom Winnerbäck.
Vid fjorton skapar Marcus magi.
Är det någon som behäskar Svenskan bättre än Lundell?
Hursomhelst det blir en kväll ikväll.
Ut på stan och köp dej något du kan se dig själv i och släng en flaska på kylning, livet väntar därute.
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑