Vart är vi på väg?

Många är dom. Vägskyltarna vi passerar i vår jakt på mil och mening med tillvaron. Här är en. 

Det hackas asfalt till förbannelse. I torsdags blåste vemodet in igen. Mellan lägenhetshusen på Liljeholmen kunde jag höra bruset. Från Hermansvägen kunde jag känna nordanvinden som haft fri lejd från Visingsö och sekunden senare piskade vågorna mot Vätterstranden och gav mig den där oemotståndliga sidvinden ända bort till Lokstallarna. I pannlampans sken kunde jag skymta små små flingor av det vita guldet och trots att det här ögonblicket var allt annat än glamoröst kunde jag ändå inte låta bli att känna mig som Columbus himself. 

Minusgraderna kom så underbara i fredags och just nu vaknar man upp till vyer av varm luft som slukas i kylans gap. Kylan är vacker. Luften är torr, himlen blå och andetagen friska. I omgivningarna runt Hallbystugan låg ett tunt lager i går morse. Kylan är här och den gör mig varm.

Vi går in i den sista veckan av miljakten nu. Jag ligger lite efter men det ska gå att ordna. 184.16 km så här långt. Men det är en dag idag och sedan ytterligare sju dagar till innan vi summerar. Då blir det analys och sluträkning. Vi gör det för oss själva och andra. Solidaritet. Precis det vi alla behöver sprida i dessa osäkra tider.

Kärlek och åter kärlek!