I veckan har ni fått våra minnen och nu är det dags för era. Kanske kan ni få tips, minnas och våndas eller glädjas. Lidingöloppet är inte en dans på rosor. Men det ger minnen. Minnen som för aldrig lämnar oss. En av dom som springer 30 km i morgon är Niklas Solsjö. Debutant dessutom:
– Svårt med målsättningen när man springer ett beryktat tufft lopp för första gången! Sub 2:45? Överlevnad med fungerande ben in i mål?
Vilka skor? Kläder?
Hur blir vädret? Ser ju inte ut som det är risk för överhettning i alla fall – skönt att slippa den oron.
Det får bli avstängd hjärna och bara slita på!
Niklas får nog rätt om vädret. 15 grader och molnigt enligt SMHI.
En annan debutant är Sernheim som knappt landat från sitt PB-rus till följd av alla pappahormoner. Men tro inte att han inte har minnen från loppet för det.
– I år gör jag min premiär på Lidingöloppet, 30 km. Men eftersom min pappa sprungit flera gånger under min uppväxt har jag ändå minnen från loppet.
Jag tror det var 97 när jag fick följa med pappa till Stockholm i våran gamla Toyota model F. Pappa skulle springa 30 km och jag 3. Som vanligt hade vi inte allt för god marginal, läs ingen marginal, påväg mot startområdet då ena däcket touchar en trottoarkant. Både jag och pappa flyger ut och byter hjulet i rekordfart.
Vi hade platsat i vilken formel 1 stalls depå som helst.
Strax därefter kom vi fram och loppet genomfördes.
Glada i hågen åkte vi tillbaka mot fastlandet när den släta asfaltsvägen börjar kännas mer och mer som en gropig grusväg. Ännu en punktering.
Som tur var låg en mack inom promenadavstånd som kunde fixa däcket.
Inte ett minne som är speciellt löparreelaterat. Det hoppas jag att jag får mer mig från lördagens lopp.
Ni hör. Allt kan hända under Lidingöloppet. För det är ju inte bara löpning det handlar om. Om det vittnar min kära vän Marcus aka Salle.
– Några dåliga minnen kan jag inte bjuda på för det finns inga, minns rättare sagt knappt inget av de två lopp jag gjort alltså rent löparmässigt. Sånt är nog livet som glad amatör, man fokuserar inte på tider lika hårt som er proffs utan de jag vill dela av mig är de två BÄSTA sakerna med Lidingöloppet; tänk själv att plåga sin kropp under 30 km (tar mycket längre tid för mig än för atleter som er holavedare) och vara helt slut fysiskt och mentalt. Där mitt när man är som tröttas, ont gör det att bara försöka sig ta sig framåt. Där möts man av en av anledningarna till varför jag springer; snacket, vännerna och inte minst den kalla helt underbara Erdinger alkoholfrei weissbier!! Allt tjöt om orsaker till varför de gick som de gick, några är missnöjda med tiden, formen eller gamla skador. Andra lyckliga över nytt PB, hur de mosade abborren eller bara att de klarade det.! Helt underbart! Efter att man tagit sig till sitt tillfälliga boende och snyggat till sig, vräkt i sig föda och lagt på sig senaste Eau de Toilett av finaste märke beger man sig till anledning nummer två till varför jag genomlider Lidingöloppet. Afterrun på Kvarnen! Här är det helt andra tongångar. Det skrävlas o folk håller låda om hur de gick i sina lopp, känslor utbyts och man märker hur olika man upplever delar av loppet! På kvarnen är även de som anser sig misslyckat i spåret glada och delger alla om hur de ”sprang rakt in i väggen där strax efter 24km” eller liknande. Som du märker är jag en ”alkosocial” löpare som tvingar min kropp genom societetskvarteren på Lidingö bara för att få ha de gött med vänner och dricka god öl.
Salle kommer definitivt närvara på årets After Run på Kvarnen under lördagskvällen. En av dem som var där under förra året var mackägaren och Bergviksbon Johan Hultberg som här berättar om 2014.
– Förra året var siktet inställt på under 3 timmar. Jag gick ut lagom i ett 5,30 tempo. Rätt som det är efter ca 300 meter dyker Johan Sjöberg upp. Vi håller sällskap i ca 6 km. Sedan lämnar jag Johan bakom mig. Loppet flyter på bra och jag klarar mig på tiden 2,56. Abborrbacken var inget tycker jag, kanske beror det på träningen genom åren i Korparparbacken och Peters mördarbacke. Så mitt starkaste minne är träningen innan loppet med rundor och intervaller runt öis el-lusspår. Att få ”mala” runt el-ljusspåret i sex åtta varv med mantrat i huvudet: Abborrbacken kommer snart! Så för detta år har liknande träningsrundor genomförts och måltiden är den samma (förhoppningsvis någon minut snabbare.)
Nämnde Johan Sjöberg springer också imorgon. Med sig har han sina två bröder: Marcus och Hubbe.
– Jag har ju kämpat i många år för att komma under 3tim. 2013 sprang jag på 2.58. Så det måste vara det bästa minnet. Fast jag har aldrig varit besviken när jag sprungit i mål. Nu springer jag för nionde gången på lördag. Målet är ju lätt att slå mitt personbästa. Extra kul är ju att mina bröder är med nu för tiden.
Alla vet ju att man aldrig går på casino efter ett Lidingölopp. Det vet Jimmy Hultberg om också numera.
– Sprang 2011 och lärde mig till loppet 2012 att man ska va utvilad och inte åka upp på morgonen samma dag utan bokade på Scandic Lidingö på fredagen tillsammans med min svåger Martin. Lånade hotellets cykel o besökte bolaget på fredagen för att ha vätska efter loppet. När starten gått gick jag ut i ganska bra tempo för trött blir man i vilket fall som helst. Det visade sig vara ett vinnande koncept då jag förbättrade mig med 10 min. På lördag kvällen skulle vi fira våra triumfer på casino. Då jag självsäkert lämnade leget hemma kom jag inte in utan de fick söka i sin databas från ett tidigare besök några år innan i Göteborg (!). Efter en lång konversation kom jag in o blev X antal kronor fattigare.
Som ni säkert märker så börjar det bli ganska många tips på vägen nu att ta fasta på. Här kommer ett från Daniel Nilsson som jag tror kom topp 50(?) i 30 km för två år sedan. Ett tips är att inte störa honom i sin uppladdning.
– Tänker på att jag hittat MIN dunge även vid LL starten. En höjd till vänster om startrakan där blåbärsrisen täcker kullen. 20 min innan start blir jag ett med kullen och det känns tryggt att sitta där oftast ensam. En viss irritation infinner sig dock då någon annan kommer joggandes med toapapper i handen. Alltid skönt dock med en halvkilos tömning innan start.
Våga vägra bajamaja!
Vi fortsätter med tankar och minnen relaterade till magen från den yttersta eliten. Rickard Emilsson från Tjalve minns:
– Lidingöloppet 30 km 2013. Hade haft en problematisk sommar med framförallt magproblem. Ätit en ”dålig” pizza under under våren som orsakade kassa järnvärden och svårt att få magen till att tåla kvalitetspass. Men sista månaden inför Lidingö kunde jag köra på skapligt och lyckades komma i hyfsad form.
Var första ”riktiga” försöket att springa den långa distansen så fungerade mycket kring hur jag skulle lägga upp loppet med allt från tempo, dryck till energiintag. Tanken var att öppna lite lugnare för att kunna ha krafter kvar till sista milen. Energiintagsmässigt hade jag bestämt mig för att ta en gel efter 10 och en efter 20 samt var femte kilometer dryck i någon form. Hade testat gel flertalet gånger på träning eftersom jag var så osäker på om magen tålde det. Inga magras under träning så kändes som en bra plan.
Starten gick. Jonas Linderholm och jag hade bestämt att hjälpa varandra under loppet och under första milen växlade vi placering flertalet gånger. Passerade 10 kilometer och första gelen togs. Smakade kasst men gick ner utan större problem. Men när jag börjar närma mig 15 kilometer händer något. Magen börjar vända sig ”ut och in” och jag får problem att hålla farten. Jag säger till Jonas att det börjar bli problem och att jag får slå av på takten. Luckan upp till Jonas växer meter för meter under de tre kommande kilometrarna. Är flertalet gånger nära på att stanna men biter ihop med hopp om att problemen ska försvinna. Börjar närma mig 20 kilometer och vet inte hur jag ska göra, ”ska jag våga ta nästa gel?” Efter mycket övervägande tar jag tillslut gelen och konstigt nog så blev magen efter det bättre och jag kunde springa den sista milen bra och klarade målet att springa under 1:55.
Väldigt märkligt lopp då jag gick från bra känsla, till katastrof och åter till bra känsla. Mycket kan hända under loppet och det är det som är så spännande med just Lidingöloppet. Gäller att ha fokus hela vägen och lyssna på kroppens signaler och ta rätt beslut hela vägen.
Som ni märker är det dåligt med berättelser från damer här. Ja, jag har försökt men jag har ju aldrig haft den talangen. Lyckades en gång som tur var…
Nåväl. Här får ni i alla fall en varning för en dam vid namn Karin från Jakob Hanberger.
– Jag sprang om en kenyan en gång. Han vinglade med krökt rygg, bara en dryg tusing från Grönsta Gärde. Jag passerade och ropade troligen något halvt uppmuntrande men kenyanen svarade inte. Han tittade bara ner i marken. Karin hade skördat ännu ett offer.
Inför min LL-debut hade ingen berättat om Karins backe. Vid andra försöket hade jag förträngt Karins backe. Tredje gången avfärdade jag Karins backe som ett simpelt hinder strax innan målgång.
Karin är väl fördold. Stigningen syns knappt kartan och längden känns hanterbar. Men Karin slår till när vi är som mest sårbara, när vi mentalt ökar farten för att spurta mot silvermedalj och den eviga vilan på Grönsta Gärde. Karin är som sista hindret för den fallande östtysken, eller den fladdrande vitryska pucken för Salo.
Många löpare vill inte kännas vid Karin. Istället pratas det om nerförsbacken mot målrakan. Talade med en premiärlöpare idag, tisdag, som visst kände till Karin men undrade om det var utförslöpan innan mål jag syftade på. Jag suckade och försökte förklara. Premiärlöparen är ändå pastor, van att tro på det som inte syns. På lördag hoppas jag syndernas förlåtelse räcker både till honom och alla andra som förnekat sanningen.
Jag springer inte på lördag, men jag och Karin är inte färdiga med varandra. En dag är jag redo att befria mitt löpartrauma i bibehållen 4:30-fart. Jag vet heller inte om den knäckta kenyanen återkommer eller om han fortfarande sitter med banprofilen i sin hand och förtvivlat letar efter en brutal stigning som ingen känner till.
Jag undrar om Uffe Blomqvist känner till Karin…. Förmodligen.
– Typ 22 år gammal brydde jag mig inte om goda råd från svärfar och Bjärkhed att ta det lugnt i början för sista milen är tung. Lite drygt 1.30 vid 20 km blev 2.37 i mål efter massage behandling sista milen. Hemma från jobbet 3 dagar efter loppet då jag inte kunde gå…
En annan som fick ringa chefen är gossebarnets storebror Marcus Öhrn.
– Sista milen var en plågsam resa för både kropp & själ.
På upploppet utmanade Snickar-Johan (Wadsten) mig på spurt och jag gav mitt yttersta, tyckte jag flög fram sista 500m – min flygtur fångades av målkameran där de zoomade in mitt graciösa upplopp. Har i efterhand kollat på upploppet och insett att jag på löpsteget såg ut som ett skadeskjutet djur på flykt. Det tog ett par dagar innan jag kunde gå hyfsat normalt.
Resan mot Lidingö kan också förstöra kroppen. Det är tuff träning som gäller och ibland går man över gränsen. Det vet Alexandra Backlund om som inte kommer till start i år. Men hon vet också om hur det är att inte vara tillräckligt förberedd.
– Efter tre långpass i september åkte jag upp till Stockholm, ett vansinnesdåd. Men på Lidingöloppet ”dansar” ju benen. Och som jag sa till min syster som också skulle springa ”det är ju nästan inga backar”. Lidingöloppet utan att vara tränad för det är ett rent helvete! Blodsmak efter första milen och backar -ja hela tiden en ny och ännu brantare backe.
Trots det låg jag under 2013 års tid vid varje passering, vilket drev mig ännu hårdare. Det klassiska misstaget – att låta sig drivas av resultat blev dessvärre mitt fall. Men med fyra kilometer kvar var det stopp. Visst, jag var trött, men nu hade en sorts kramp under högra revben börjat ta över min kropp. Krampen var så intensiv att jag inte ens kunde räta på mig. Försökte panikartat massera bort det men det gjorde så ont att jag kippade efter andan. Jag fick helt enkelt gå. 2:45 slog klockan när jag småjoggade under bågen.Ännu ett år av skador har passerat. Detta år – definitivt ingen start men däremot ännu mer revanschlust och jakten på det perfekta Lidingöloppet fortsätter.
Fortsätt att fylla på med era berättelser i kommentatorsfältet gott folk. Imorgon skapar vi nya minnen.
Senaste kommentarer