Idag är dagen då verkligheten väcker mig med ett hårt slag i ansiktet och det är dags att stämpla in igen. Fyra veckor har gått sen sist. Men med jobb kommer struktur, lunchpass och stående tid hos sjukgymnasten. Likt Arvid berättade om sin väg tillbaka till löparbanan efter sitt sommarutbyte till beachvolleysandens sköna känsla mellan tårna är jag också tillbaka mot löparbanan. Men från ett helt annat håll, från stötvågsbehandling och tåhävningar. Men resan har börjat och igår kunde jag jogga några kilometer på Lidingöloppsspåret jobbigaste del. Om 7 veckor får vi se vem som klarat av återtåget! Holaveden kommer hålla dig uppdaterad!
Månad: augusti 2015 (sida 5 av 6)
Döden, döden.
Så startade Astrid Lindgren samtalen med sina systrar för att snabbt avverka vad som komma skall.
Är på sin plats att ägna döden några rader.
Då inte på tramsigt vis, likt metaforer till hur döda mina ben varit sedan jag urrusade ifrån stans yttersta skidelit, utan någorlunda respektfullt.
Döden som slutet på historien kan ses som den mest naturliga sak i världen och vi ska alla den vägen vandra men under den färden kommer döden att påverka oss flera gånger med förtvivlan och sorg.
Min mor hade en hund ibland andra.
En fyrbent jycke som blev en hjärtevän under åren jag gick på skidgymnasiet.
Som unghund var hon med på lugnare löprundor runt Vistakulle och agerade partner vid dejter på sagda plats.
En kompis helt enkelt.
Nu i somras hade tiden tilltygat henne så hårt att det var dags för henne att lämna in, fara till de sällan jaktmarkerna och allt det där.
Nu låg hon död iallafall, på en filt i en hästbox och jag hade grävt ett meterdjupt hål som sista viloplats.
Far och jag skulle föra över henne till en skottkärra när hon morrade till!
Chocken över en sista rest ifrån livet är påtaglig och förstålig men det var inte så illa som att hon fortfarande levde utan det var luft inifrån magen som trycktes ut via strupen.
Äckligt.
En morgon någon dag senare steg jag upp i tron om flärd och frihet.
Beskådade solens strålar över landsjön genom kökets östliga fönster medans espressomaskinens ansambel tonsatte doften av nybryggt kaffe.
Jag stegade ut på trappen med kopp och Hemingways Farväl till vapnen när jag fick se en ambulans utanför grannhuset.
Bara intrycket av en ambulans på fel ställe gör en moloken.
Det visade sig att grannen inte vaknade den morgonen, helt utan förvarning, tio år förtidigt.
Det var en bra karl, kommunpolitiker som haft uppdrag sedan 1985, året då den nuvarande kommunen bildades.
I yrket väg&vatten ingenjör med uppdrag både i och utomlands.
Våran relation var typiskt grannaktig, samspråkade en femminutare ett par kvällar i veckan.
En kväll kom han fram och tyckte att jag borde rensa ut och avliva ”mina” mördarsniglar.
Jag sa att jag har andra slag att utkämpa som törst och vilsenhet men att han får plocka dom om han ville.
Han berättade att det var ett oändligt krig han hade gett sig in i och hade att utkämpa.
De hade kommit med båt, tagit över landområde efter landområde, skändat och ödelagt trädgårdsland efter trädgårdsland.
Vi bor i backen, ungefär i mitten av Kaxholmens populäraste löprunda och den backen utgör ett stråk som är precis förpestat av den spanska kannebalen.
En annan granne har gått så långt att han har rammat in sin trädgård med en sarg av vinkeljärn, allt för att försvara sin egendom och rätten till att odla giftfritt.
Varje kväll gick den nu frånlidne grannen sin runda och hackade itur sniglarna med en trädgårdsspade.
Några kvällar efter dödsbudet tog jag en lov och rensade bort sniglarna.
Av respekt eller av rent sentimentala skäl.
Meddelandet om Calle Örnemarks bortgång kom nu i veckan.
Ett sorgebesked, om än väntat, det sas att han hade så ont i kroppen att han bett om en revolver eller ett öppet fönster.
Jag ska inte påstå att jag kände Calle, det var nog inte många som verkligen gjorde det.
Men jag har träffat honom tio till femton gånger de senaste åren.
Första gången var när vi på jobbet la om en bit av gatstenen på brahegatan,hela arbetslaget blev bortbjudna till Calles atelje i uppgränna.
Calle var en av de största och mesta konstnärer vi haft i riket.
Jag skulle kunna skriva en kvm text om Calles liv och verkande men får lämna det till en annan gång.
Det var iallafall en fröjd att sitta i ateljen en lördagseftermiddag med en termos kaffe och lyssna till berättelser ifrån när och fjärran.
Om förälskelsen till en ung skådespelerska med indianblod som var på Riddersberg för att spela i Calles teaterstycke om skapelseguden Gluskap.
Delar av teatergänget skulle resa vidare ut på äventyr till påskön, en bra bit utanför Chiles kust.
Hon ville att Calle skulle följa med.
Calle som då var gift följde aldrig med.
Teatergänget försvann spårlöst i en djungel längst vägen.
Dom kom aldrig tillbaks till Sverige.
Ingen vet vad som verkligen hände.
Döden, döden.
Mycket beachvolley, lite löpning. Fel fokus med andra ord. Men i oktober ska jag bli en tvättäkta 33:30 på milen löpare. Tills dess får man tänka tillbaka på en tid då formen var lika god som en kanelbulle och hoppas på att ingen blir sur för att man skriver om en idrott som utövas i sanden med badbyxor på.
Å andra sidan; har ni testat att spela 6-7 matcher i rad? Tillslut är det konditionen och uthålligheten som avgör kan jag intyga..
Blickar tillbaka och tar ny sats mot nästa mål. Milen under 33 nästa år? Ja varför inte, nåt ska man ju ställa in siktet på.
Han skulle ”bara ut och springa en sväng.” Två timmar senare var hon millimetrar ifrån att ringa fjällräddningen. Men han kom tillbaka, iklädd orange träningsoverallsjacka, ljusblåa shorts – som av väta blivit mörkblå – och Asics. Alltid Asics. Frankrike skulle möta Kroatien i VM-semifinal och snart skulle Lilian Thuram ena ett helt land och Le Monde hade en fotbollsspelare i färg på första sidan dagen efter. Kan ni tänka er.
Men först och främst var vi glada att han levde. Det var blytunga regnskyar den dagen. Inte ens tandläkarväder. Det var standard i Sälen den här veckan för övrigt. En annorlunda semester. Men barnen var glada i alla fall. Tills pappa skulle ut och springa. Då bets det på naglar.
Han hade sett en lapp nere i byn om några lustigkurrar som skulle springa uppför Sveriges brantaste backe. Han hade tänkt att det skulle vara en bra idé. Men när han inte såg slutet på den där backen när han hängde i rötterna på toppen så var det inte så roligt längre. För den enda vägen var upp. Att vända var nu ett sämre alternativ. Och maten. Den stod där i stugan och kallnade. Satan.
Jag minns än synen mycket väl när han klev in. Mamma mötte honom och undrade vad i hela friden han hållit hus. Jag vill minnas att hon till och med var aningen irriterad. Men mest var hon nog glad att han var tillbaka.
Mången grillkvällars anekdotfynd var säkrat. Det var första och sista gången han sprang uppför Väggen. 17 år senare springer de nu ofta tillsammans. Det känns tryggt.
Tisdagar är skidgångsdagar. Så är det, och har alltid varit. Så också denna veckan. Sommaren hade kommit till Huskvarnaberget och värmen stekte oss när vi likt flugorna körde 10 gånger uppför Strutsabacken. Palle visade stabil form. På sista tog han täten från botten. Drar iväg likt Thomas Magnusson uppför första branten, jag efter. Jag tänkter att jag tar honom när han tröttnar. Han saktar ner. Jag är åter i rygg och världsmästarn håller min rygg. Nu är det dags för nästa ryck. Palle drar iväg igen. Men återigen kan jag gå ikapp efter att mjölksyran ska betalas för rycket. Nu är han trött tänker jag…men icke. Formen har kommit till Bosgård så att säga. Ytterligare ett ryck dras på och denna gången håller han hela vägen upp. Uppe på toppen kämpar jag men där ligger redan Palle, för euforisk över segern för att kunna stå upp.
Livet är härligt i den röda zonen!
Förra veckan gjorde även Palle debut som gast i Holaveden sailing team….det såg ungefär ut såhär…fast på Landsjön då.
Podcast
- Holaveden podcast #8 - Johan Sandstedt 2017-06-06Fystränare Johan Sandstedt som tränar Sveriges bästa hockeylag HV71.
- Holaveden Podcast #6 - Andreas Rangert 2017-03-27Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer