Duellen

Dueller är idrottens krydda. Mieto mot Wassberg, Palle mot grevens pojk, Stefan Holm mot Staffan Strand….och Jag mot Sernheim*. Att denna duellen utspelade sig i vattnet gör det bara lite mer spännande, lite mer på liv o död liksom då man faktiskt kan sjunka. I onsdags stod vi där på Axamosjöns strand väntande på att få göra upp. Jag var nybehandlad med stötvågsmaskinen så simning var vad jag fick tillåtelse till, Adam taggad till tänderna. Efter att ha tappat ett antal meter i starten pga att jag inte ville springa för mycket simmade jag bra första varvet. Vid varvning såg jag Adam framför mig ett 20-tal meter och jakten var igång. Jag plockade sakta in och vid sista bojen ser jag något vid min sida. När jag vänder upp huvudet för att andas fylls mitt synfält av den norrländska nunan som simmar en meter bredvid och våra blickar möts och vi förstår båda. IT’S ON! Nu är det tävling på riktigt. Jag höjer insatsen i benen vilket brukar sluta i en mjölksyrafest och andningsbehov som inte passar sig på djupt vatten. Men nu är det tävling. Jag märker att jag drar ifrån och vi närmar oss stranden. Det jag inte förstår är bara att jag inte bara drar ifrån, utan också snett. Plötsligt har jag bryggan framför mig och måste svänga. Jag har fortfarande chansen på Sernheim men upp ur vattnet är jag 2 meter efter och går uppgiven upp och meddelar sekretariatet om min sorti. Sakta lunkar jag tillbaka ner i vattnet för att fortsätta simma en stund till medans de andra får ge sig ut på triathlonens äventyr.

 

*Att våran Gisebro Sernheim nu figurerar mycket på denna blogg har inte något med favorisering av läsare att göra utan grundar sig i hans energiska deltagande i allt som innebär nummerlappsbeklädnad under senare delen på sommaren. Det kan ha med pappahormonerna att göra.