Den nya Blodomloppströjan. Som ni ser så klär den lila färgen mig förträffligt. Den framhäver allt det goda ur mig. Och det vill inte säga mycket. 
Helt plötsligt avlöser loppen varandra. Tävling för andra veckan i rad. Precis så det ska vara. Blev 36.33 för mig. Mitt 5e snabbaste millopp nånsin. Känslan var okej. Hade tyvärr inte det sista som kunde pressat tiden under 36 likt förra året. Ni vet då när jag slog Oskar. Ja han var skadad. Men det står ju inte i resultatlistan. En av mina största meriter.
Nåväl. En 25e plats blev det i alla fall samt att familjen Nilsson bjöd in mig att snika på deras fikakorg efteråt. En riktigt lyckad tisdagskväll med andra ord.
Ständigt omtalade Nilsson kör Alliansloppet imorgon. 
Ironman 70.3 i Jönköping nästa år. Man blir ju lite sugen alltså. Historierna om kaskadkräkande sjösjuka triathleter i Kalmar förra helgen till trots. När det ”bjuds” (amatörer som jag får nog i och för sig betala dyrt) på sådana tävlingar i hemorten så borde det ju vara en självklarhet att i alla fall fundera på saken. Jag är öppen för det om en så säger. Men kanske skulle lära mig att simma först. Och sova om nätterna. För det ska ju vara bra det också. 
Häromnatten hade jag ett helvete med att sova. Jag vred och vände på mig i nån timme innan jag började lyssna på Värvet och intervjun med Magnus Härenstam. En briljant karl som tyvärr inte finns ibland oss längre. Men det jag inte visste var att alla avsnitt rullade på. När det ena var slut tog nästa vid och döm om min förvåning när jag vaknade av att Torsten Flink viskade något i örat på mig. För en stund trodde jag att han fanns där i mitt sovrum (där jag för övrigt sovit själv i veckan då övrig familj vidgat vyerna i Skåne.) Ett iskallt ögonblick. För hur hade man reagerat egentligen. Det finns väl kanske bara ett sätt som är värre att vakna på förutom ljudet av Torsten Flink. Rimligen doften av Torsten Flink.