Lägg framförallt märke till mina nya fräscha skor. Är det de nya PB-skorna som ska krossa allt?Foto: Hallby SOK
”Det är kul att vara dum ibland.”
Lidingöloppet On Tour uppe vid Hallbystugan blev en intressant upplevelse. För första gången i år var jag inte skadad inför ett lopp. Äntligen skulle det bli fest. Sittandes i mitt kök timmen innan tänkte jag bara på en sak: ”Kör.” Inget fegande. Inget vel. Bara kör. Och det blev körning kan jag lova.
Att komma till en tävlingsplats är alltid trevligt. Att mötas av en leende Peter Nilsson med min nummerlapp i högsta hugg är ännu trevligare. Viggo, löparlöftet, var med och skötte teamchefsbiten nu när hans far hade tagit beslutet att späka sig. Oskar fanns på plats och verkade vara tillsatt av tävlingsledningen för att gå runt och skapa god stämning. Ryktet säger att han låg bakom solskenet också. På tal om rykte så förklarade Oskar att Sernheim berättat att han skulle hålla min rygg, vilket också bekräftades när den nyblivne fadern Sernheim dök upp i skogsbrynet.
Allt gott så långt. Peter höll dock på att få en hjärtinfarkt när jag gled in lagom sent till start. Han trodde att det endast återstod tjugotalet sekunder innan TB Lund skulle avfyra startskottet. Men jag lugnade honom med att det allt var en minut till godo. När den minuten sen var till ända for vi iväg. Hela Hallbys skidklan visade vägen ut ur stadion innan Sluggern tog position i rygg på Oskar Claesson som senare vann sitt tredje raka Lidingöloppet On Tour på under 35 minuter. Sanslöst snabbt i denna terräng. En riktigt imponerande löpare. Nåväl. Jag vet inte om det var mina nya skor, vädret, stämningen eller adrenalinet som gjorde att jag fick feeling så till den mildra grad att jag helt tappade begreppen och klockade första kilometern på 3.13. Måste varit min snabbaste kilometer någonsin. Log lite när första kilometern var gjord. Där och då ”vilandes” på en fjärde plats. Andra gick på 3.21. Fortfarande fyra. Sen. Kom. Tappet.
Det var väldigt roligt att vara med i täten tills dess att du känner att du lika gärna skulle kunna bryta, 3 kilometer in i tävlingen. Varför gjorde jag nu sådär? Och framförallt, kommer Sernheim? Två frågor som gäckade mig hela loppet från det skedet.
Tror han gör citattecken och säger: Detta är ju ”KUL”.
Det handlade enbart om strid trots att benen var fullständigt nergångna i syraträsket. Ni som varit där vet. Minsta lilla tryck som blir för hårt gör musklerna till svartvinbärsgelé. Hamnade dessutom i ett ingenmansland utan läge att ta ikapp och jag ville heller inte bjuda in till något växeldragande. Bara att stå sitt kast och låta skallen ta mig i mål tänkte jag. Först hoppades jag på topp 10. Efter 6-7 kilometer låg jag elva och när den sista kilometern inleddes närmade sig två herrar snabbt bakifrån. 200 meter rakt ner, sen 200 meter rakt upp. Tog det lugnt nerför och tänkte att nu ska ni få kämpa. Era jävlar. Men så mycket för den ”fuck-off-attityden” när det sa pang i ytterspåret. Jag var helt slut. Stapplade in som 13:e man och kunde i alla fall titulera mig som sub 40-man. Sernheim kom aldrig heller. Men han var dock inte alls långt bakom. Inte ens minuten. Riktigt starkt! Om Sernheimsbron står kvar låter jag dock vara osagt.
Jodå, han lever Sernheim.
Peter såg riktigt fräsch ut efter målgång.
Samtliga resultat hittar ni här: http://www.webscorer.com/race?raceid=48661
2015-08-14 at 6:29 f m
Gött med en genomkörare, nästa vecka är det blodomloppet.
2015-08-14 at 8:33 f m
Riktigt härligt lopp. Är besviken över att du drog iväg så i starten. Men nästa gång håller jag din rygg och spurtar om dig på upploppet