Jag är tillbaka.
Jag har varit borta, själsligt, fysiskt som mentalt.
BREAK, för att tala chockladspråk.
Semester, verkligen!
Gjort annat, levt annorlunda.
Samspråkat med de annorlunda och hängt med i tron att klämma några bägare är fridfullt.
Perkele, alltså.
Fö helvete, som danskarna säger.
Storstäder är storstäder.
Inget man är van vid.
 
Jag är ingen semesterkille, eller man om jag får titulera mig själv.
Det funkar bara inte.
Där människor i flock väller fram som vanskapta köttmassor, där vill man inte vara.
Där går inte vara.
Att sänka garden och ”gå klädd i vad fan som helst”.
Njaa, nej absolut inte.
På heden, i en stenstuga med torvtak, inpyrd av tobak och spisrök, ensam med en laptop och en katt som stryker kring benen. 
Troligtvis inte det heller.
 
Vad som funkar är fiskedon och femåringen.
Båt i sjön.
Fatta årorna, sitta vid rodret.
Lära han, vi åker inte in, om vi inte fått fisk, skit i regnet, vi kan inte låta farfar kalla oss, det ord din mamma absolut inte vill att du lär dig.
Vad man måste lära sig i tid är hurtigheten.
 
Nu dagsverke.
Helvetesväder, regn,varmt,regn,varmt, ös regn.
Inferno.
Saknar tidiga mornar i frid.
Rostat stenungsbakat,grov bit cheddar, bitter apelsinmarmelad.
Starkt kaffe.
Inget planerat.
Stor livslust.
Pojke sover, sambo sover, pudel sover.
Morgon mellan mig, gud och prosan.
Jag älskar semester.
 
Träning?
Vänta tills nästa inlägg, en anning mjölksyrestarkt, jag lovar.