Månad: augusti 2015 (sida 1 av 6)

Sagan om den grekiska hotellägaren

2015-08-31 / / 12 kommentarer

Redan första dagen visade han upp sina medaljer när jag berättade att även jag sprang en del. Det var allt från halvmaror, helmaror och terränglopp runt de grekiska bergen. På knackig engelska kommunicerade vi fram och tillbaka och berättade diverse anekdoter, ni vet själva hur det är när två konditionsidrottare träffas och börjar ljuga. Där och då, första dagen – kanske till och med första timmarna av hotellvistelsen, bjöd han med mig på ett stadslopp i Preveza (10km) En inbjudan svår att tacka nej till, även om jag var långt ifrån löptränad.

Augusti månad har varit helt befriad från löpträning, alltså var formen svårtippad. Kanske skulle jag kunna springa under 40min, kanske en bit över, tiden var egentligen helt oväsentlig huvudsaken var att kände mig sugen på att börja löpa igen. Tävlingsinstinkten finns alltid där, konstigt nog.
Jag och min käraste samt hotellägaren och hans dotter hoppade tillsammans in en en mini-cooper och satte fart. En bilresa som borde tagit en timme klockades av på 40 minuter, hotellägaren hade en hyfsat tung högerfot kan jag berätta. 
Väl vid start började tugget. Hotellägaren kände alla, och alla kände  hotellägaren. Han var en man som minglade mycket och bra, det syntes väl även om jag inte hade en aning om vad någon sa. Han minglade till och med bättre än vad Thor-Björn Lund gör på valfri skidtävling runtom i Sverige. När jag väl fått min nummerlapp och gjort några uppvärmningsryck på en så uttorkad åker att jag tycktes höra skallerormar vart jag än satte ner foten, kände jag mig uttittad. Iakttagen liksom. Är det verkligen så exotiskt med en skandinav på startlinjen? Fram kom en man, iklädd glasögon och den snyggaste löpartishan i hela Grekland. 
”You’re that guy from Sweden right? I’ve heard that you’re very very fast…” 

Den grekiska hotellägaren hade alltså snackat upp en nyturnerad, sliten, otränad batterist till segern? Jag borde lära mig grekiska så jag kunde fått förklara mig ordentligt. Starten gick och det var en kille som stack iväg ordentligt redan första kilometern. Som jag tidigare nämnt var jag inte i närheten av någon god form och dessutom var jag semesterlö samt utmattad av den grekiska värmen så jag undvek att ta hans rygg. Däremot hamnade jag på en betryggande andra plats och det tog en bra stund innan någon ville göra mig sällskap. Fram kom en dam med sin coach cyklande bredvid. Han skrek (tror jag) mellantider och hennes placering i racet. Ni vet, sånt som en cyklande coach brukar skrika. Damen sprang otroligt vackert, korta snabba steg, rak och stolt hållning och hon var nog inte längre än 142 centimeter lång. Tro mig jag vet eftersom syrran är där i krokarna. Jag kände mig som en gam bredvid henne. Tunga långa kliv, dålig hållning och flåset var inte alls som det brukar vara. Vi höll ihop i 6 kilometer sen blev jag helt matt av värmen och hon sprang ifrån mig i samma fart. 
Jag behöll dock placeringen och landade alltså på en 3e plats. I mål började jag göra lite snabb research på vilka som spöat mig, alltid roligt att veta tycker jag. Segraren var Greklands bästa löpare på både 10km och marathon. Han hade precis missat kvaltider till VM i Peking och fick istället springa mot mig, haha. Damen var Greklands bästa på 10km och marathon och även hon hade deltagit i OS och VM. I mål blev jag nästan mottagen som…jag vet inte vad, en lokalkändis. 
”You’re the champion!” Du är mästaren. Den första räknar vi alltid med att han ska vinna, det intressanta är vem som kommer tvåa, sa grekerna. Det var ett nytt tankesätt för mig, ganska intressant. 
På prisutdelningen fick jag två medaljer samt en olivkrans runt huvudet. Väldigt grekiskt. Den snabba greken, bla under 29min på 10000m för er som undrar, ville bli min Facebook-vän. Jag har fortfarande inte lagt till honom för jag vet inte vad han heter. Därefter började hemresan som kommer att minnas föralltid. 

Olivkrans. Väldigt grekiskt, inte sant? 

Så en bild på mig och den grekiska hotellägaren (längst till vänster) Spana in kroppen, vaderna, magen, armarna. Vilken löparkropp va. Jag tar tillbaka vad jag sa om hans armar, de var inte så klena som jag trodde. I mitten ser ni hans personliga tränare som sprungit milen på 31:12 när det begav sig, men nu 40 år gammal har han sadlat omoch  driver istället ett eget crossfit-gym. Googla crossfit + Jonas colting så kan ni underhållas en hel dag. 


Förutom några få hockeyspelare har jag inte träffat många olympiska medaljörer. Nu kan jag lägga till ytterligare en. Någon som kan gissa vilken gren hon tog en olympisk guldmedalj i 2004? 


Och så pallen. Tiderna behöver vi inte  nämna. Jag hade skratta åt dom i maj-juni när jag var i bra form. Men jag är ändå supernöjd eftersom jag hade förväntat mig betydligt sämre. Jag väljer också att hålla tiden hemlig för att Robert Davidsson ska ha nåt att fundera på. Vill ju att han ska ha lite ångest inför ÖIS-loppet där han har 2 raka i den interna kampen. Goda vänner, ja men inte under ÖIS-loppet. 

Mannen med den legendariska tishan,en  löpare som Kamprad vågat satsa på? 

Den legendariska bilresan
Jag trodde jag sett det värsta man kunde i trafiksammanhang när jag besökte Kina, men oj vad fel jag hade. Den grekiska hotellägaren kunde gasa. En timmes bilfärd avklarade på sub 40 på ditvägen, men hemvägen var värre. Högerfoten hade blivit om möjligt ännu tyngre, kanske berodde det på stel vadmuskelatur vad vet jag. 
”I like this car, very fast very strong” – ropade hotellägaren medans han tryckte upp bilen i över 130 km/h på en väg som i svenska mått mätt skulle haft en 50 skylt uppsatt på sidan. Inte nog med det var vägarna katastrof, kanske den ekonomiska krisen som är en bidragande orsak till det, och när jag påpekade väglaget skrattade hotellägaren. 
”Yes yes, but i know the road so well, i can drive it with my eyes closed” 

Ett svagt och ynkligt ”please dont” hördes från Lovisa i baksätet och även jag tog tag i dörrhandtaget lite extra hårt. Svetten rann längs ryggraden återigen och det luktade vitlök i hela bilen efter den starka tzatsikin jag hade ätit tidigare till lunch. Ett äventyr mitt i natten på små kringlande, grekiska vägar som jag sent kommer att glömma. Behöver jag säga att hemresan var roligare än att komma tvåa på själva tävlingen? Lovisa ville dö, jag njöt stundom. Stundom tänkte jag att vi faktiskt skulle dö. 

Helst av allt vill jag komma tillbaka nästa år, göra samma bilresa springa samma lopp. Det kan omöjligt bli tråkigt! 

Nu längtar jag efter fler upploppsrakor, men först ska jag träna ordentligt. Jag tar sikte mot terräng SM och ÖIS-loppet. 

/ mvh från Parga, Grekland  AÖ

Löpning i Sahara öknen.

2015-08-29 / / 5 kommentarer
 
 
Jag fick ett mail ifrån bloggläsaren Olof Lundin.
Olof befinner sig just nu i Afrika för svenska skattebetalares räkning.
Svenska försvarsmakten bidrar med ca 250 soldater till FN-insatsen Minusma i Mali.
Uppdraget är att samla in underrättelser om grupper som trotsar den fredsplan som FN har för landet.
Svenskarnas bas är utanför staden Timbuktu, 70mil norr om huvudstaden Bamako.
Och det är varmt, häromdagen 48grader i skuggan.
Här kommer en beskrivning av hur Olof och de andra soldaterna tränar när dom är där nere i värmen.
 
 
”Befinner mig just nu i Mali i Saharaöknen, dagstemperaturen är ofta runt 45 grader i skuggan och kan lätt bli runt 60 i solen. Jag jobbar här nere som FN Soldat nu i sommar/höst. Men träningen måste fortsätta även om det är varmt, många väljer att träna på morgonen runt 0600, men kroppen har ju inte alltid vaknat så tidigt, fördelen är att det bara är runt 30 grader på morgonen. Själv tränar jag bara på morgonen kl 0600 på måndagar. Då har vi gemensam träning här på campen, oftast blir det bollsport. Brännboll, Rugby eller Fotboll, men vi har även haft teknikträning i löpning. Själv tränar jag oftast på sen eftermiddagen, nackdelen är att det då är som varmast. Men det härdar kroppen! När man ger sig ut på en löprunda här på campen i denna extrema värme måste man verkligen lyssna på kroppen, ett varv extra ( ett varv är 1.5) kan göra att du får värmeutmattning och får lida för det i flera dagar. Kan låta otroligt, men värmen är inte förlåtande! Jag brukar löpträna dag 1 och då blir det ett tempo som kroppen klarar för dagen. Dag 2 blir det roddmaskin i gymmet ca 40 min. Dag 3 går jag med vikter ca 60 min. Dag 4 löpning intervaller. Dag 5 roddmaskin 30 min. Dag 6 går med vikter. Dag 7 vilodag. Sen kan tjänsten göra att man inte kan träna just den dagen, då flyttar jag fram allt. Eftersom man har många andra sysslor tillåter inte tiden några långdistanspass. Brukar ligga runt 7 km när jag tränar. Kroppen har svårt att klara mer i värmen.”
 
 
 
Att vara soldat i Afrika är ingen barnlek utan livsfarligt och det har hänt att svenska soldater blivit beskjutna.
Men dom är bra tränade både fysikt, psykiskt och militärt.
Vi kanske återkommer till ämnet längre fram i höst, vem vet.
Känner att jag skulle kunna skriva en del kring det hela.
Det tycks ju märkligt att de stigar som är uppenbarligt farliga är så hårt trafikerade?.
 
 
 
 
 
 
 

Nattliga rader

2015-08-28 / / Inga kommentarer
Jag lider av sömnbrist. Ett tillstånd som bör botas med sömn men som varenda eviga natt fylls av ett nytt vaakum i livet då jag ligger och vrider mig i sängen. När Annika Norlin har premenstruellt syndrom och drabbas av ångest en gång i månaden skriver hon sina låtar. Henne har det ju gått bra för. Det är något visst att använda det som är dåligt till att göra något bra. Att vända det onda till det goda och så vidare. Kreativitet är något som ständigt efterfrågas i mitt liv och det poppar ständigt upp ideér. Men om dagarna är jag för feg att sätta dom i verket. Kanske borde jobba på nätterna. Men det skulle ju bli väldigt konstigt det också. Däremot har jag aldrig haft ett nattjobb. 04.00 började jag på SR Jönköping stundtals men det var snarare tidigt än sent. Ingen bra tid för kreativitet. 
 
När en skada sker kan mycket te sig jävligt. Det mesta faktiskt. Hela våren var en kamp mot klockan. Givetvis skulle jag gett fan i att springa över huvud taget. Men ni vet ju hur det är. Det som dock har hänt nu är att jag väntat ut det onda, skött rehaben och känt efter. Det är inte fel ibland att stanna upp och låta kroppen få säga sitt. Att ständigt tysta den är att skjuta problemet framåt. Ingen ont som inte för nåt gott med sig. Nu står jag här med ett självförtroende som är alldeles för bra för mig själv. När dessa rader skrivs är det 30 dagar kvar till Lidingöloppet. 30 dagar. Mycket kan gå fel. 
 
Jo, så är det. Pessimisten har också svårt att sova om nätterna. 
 
 

Holaveden still on tour – Parga, Grekland

2015-08-27 / / 3 kommentarer
Jag är fortfarande på resande fot. Så här länge har jag aldrig varit utan morsans mat och hemlängtan börjar sakteligen smyga sig på. Träningen blir helt klart lidande (läs utesluten) men ärligt talat gör det mig inget. Jag har inte saknat löpningen, men jag har tänkt otroligt mycket på den. Däremot börjsr suget efter långa höstpass i elljusspåret smyga sig på i takt med hemlängtan. 


När kina var avklarat följdes ett dygns hemresa, sedan spenderades natten på Landvetter innan flickvännen mötte upp mig och vi åkte gemensamt till Grekland. En vecka vid poolkanten väntas sen ska jag ta tag i vardagen igen och där med börja löpa igen. Kinaresan får återberättas i kommande inlägg, där har vi bloggmaterial för hela hösten om folk tycker det är intressant.

Jag känner hur kroppen har förändrats efter en tid helt utan träning. Den är trött och hängig, inte lika hård som innan. Mina benmuskler har ändrat form och vaderna har blivit mindre, jo det är sant. Jag behöver röra på mig snart igen innan jag går bananas. Bära fruktlådor, springa i skogen, gå uppför strutsabacken. Ingen människa mår bra av för mycket vila, det är jag övertygad om. 
Den grekiska hotellägaren visade glatt upp sina medaljer från diverse marathonlopp när vi kom in på att båda ansåg sig vara långdistanslöpare. Hur man nu kommer in på det ämnet, antagligen såg vi det på varandra. Han har starka underben, tanig och brunbränd överkropp och armarna skulle förmodligen gå av om han försökte bänka 75kilo. En riktigt vacker löparkropp med andra ord. Han har en tydlig grekisk brytning på sin engelska så jag hade svårt att höra tiderna, men 3:10 på ursprungsmaran (maraton – Aten) är inte illa pinkat med tanke på att första 30km är uppför. Han bjöd med mig på ett lokalt 10 kilometerslopp på lördag med efterföljande bankett på tangoklubben, jag har inte tackat ja ännu men det känns som ”he gave me an offer i cant refuse”. Jag har har inte sprungit på hela augusti, men nu är det dags igen. Det är dags för #återtåget. 

Några timmar av det här varje dag är absolut inte fel. Jag är övertygad om att det är viktigt med pauser i livet, bryta mönster så att man inte fastnar i dåliga vanor. När jag kommer hem ska jag ta itu med mina dåliga vanor samt göra som Mr Murakami, springa varje dag. (Värt ett försök i alla fall) 


/Örnen

Flyt i tillvaron.

2015-08-26 / / 2 kommentarer
 
”Hit kom folk för att dö, jag kom hit för att jag verkligen ville leva.”
Norra rasten, Hovaskog 21 Augusti 2015
 
 
Dödssprånget är en 100 fots djup spricka i berget.
En självklar plats för en ättestupa.
När man föll ner för bergssidan var det för att man ville, för att någon annan ville eller för att döden ansågs lindrigare än den bestraffning som man anade vänta.
Platsen är Gunneryd, Ölmstad.
 
Här har Anders Boestad slagit sig till ro för att förvalta den plats hans farfar förvärvade för åttio år sedan.
De flesta som läser det här känner till Anders, han är en sådan som man känner till, känd för att hålla stabil form livet igenom.
En skidåkare, jägare, far och företagare.
En karl helt enkelt.
 
Anders lever sina dagar kring doften av asfalt och när jag ringde och meddelande att Vättern låg som en spegel hade han precis tippat sista lasset i läggaren, någonstans neråt Värnamo.
Vi möttes någon timme senare vid den perfekta angöring till vattnet som isen skapat och användes av Per Brahe på den tiden han styrde över allt och alla.
Anledningen till möttet var ett pass kajakpaddling.
Anders har två kajaker, modell bra av märket Point 65.
 
Ut på vattnet gick det först lite vingligt sedan snett men sen gick det bättre.
Jag tror starkt på kajakpaddling som träning, avkoppling, äventyr och naturupplevelse.
Vi paddlade norr över och visingsö verkade så nära, bara ett par paddeltag bort fast verklighetens karta sa sju kilometer. 
Vacker ö, speciellt nu i Augusti när sädesfälten lyser gula emot ridån av konungsträd och en molnfri ljusblå himmel som kuliss.
Anders är snabb och jag paddlar snett medans några fiskgjusar seglar över oss, en med bärgad fångst i klorna.
Vid flatberget flacksar en skarv förbi, i folkmun känd som ålakråka, ett skadedjur.
Vi observerar inte naturen, vi är mitt ibland den.
 
Vi vänder om vid Ölandsbrygga när vi såg kyrktornet dominera bebyggelsen borta i Gränna.
På hemvägen går det fortare och även rakare.
Vi kryssar mellan kräftflöten och siklöja eller annan småfisk hoppar i ytan.
Om man samlar på minnen så var det här ett guldkorn.
En upplevelse som i framtiden kanske kommer att betraktas som den gamla goda tiden.
Innan artificiell intelligens, börsras och miljöförstöringen fått sina konsekvenser.
På den tiden man badade i dricksvatten, njöt av Augustis ljumma frihet och såg natten komma med en lågt hängande ostfärgad halvmåne.
Allt var sådär perfekt.
Så som det är i den goda tiden.
Äldre inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2024 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑