Till ungdomen

Ingenting kan beröra som ungdomlig entusiasm och eufori. Jag satt ensam och såg EM-finalen och smsade min bror ungefär 20 gånger under matchen och undrade vad fan det var frågan om. Ett svenskt landslag i världens största idrott som ju längre tiden gick växte in i rollen som de bästa i Europa. Har hört förvånansvärt få som påpekar att det ju faktiskt ”bara” är juniorer. Rätt så logiskt för det är fel ordval. Det handlar om hjältar. Dom är hjältar. 

Vilka är det då? Grovjobbare rätt igenom. Var och en av dessa har en historia av träning, träning och åter träning i bagaget. De har nött frisparkar, de har sprungit, de har misslyckats och de har kommit tillbaka. Men framförallt har dom vågat. Flera av dem har tagit steget ut i världen i en ålder då de egentligen borde åka moped och sniffa efter tuggummidoft på skolgårdar och gömma fulsprit bland buskar. De har lämnat tryggheten, satsat allt på ett kort och bestämt sig för att bli vinnare. De har brutits ned, ifrågasatt sig själva men aldrig tvivlat. De har vetat att de har det i sig och aldrig skämts. Inte ens det minsta. Det ultimata beviset kom när det hela skulle avgöras på straffar i tisdags. Sverige på straffar har inte gått vägen sedan ´94. Men den tiden är förbi. Tron, hoppet och kärleken personifierad tog ansats och skickade bollen med en sådan kraft och finess rakt upp i krysset att om det om möjligt funnits ett enda uns av tvivel så skickades detta raka vägen åt helvetet. Mannen bakom sparken slog sig för bröstet, kysste den svenska flaggan och visade en hel nation att vi måste våga tro. 

”Jag är född med en tro. Jag drömmer mycket. Och jag tror på dem alla. Jag drömmer att jag faller i en fors av guld. Jag drömmer inte om att skjuta en boll i krysset. Jag drömmer varje sekund om att bli världens bästa fotbollsspelare. Vad som har störst chans att slå in får jag bara veta om jag följer mina drömmar. Vad som slår in i andras verklighet är inte intressant. Jag ska aldrig låta någon eller något svika min tro. Alltid stå upp för det större. Mitt öde. Jag delar gärna med mig av mina drömmar. Ta vad du vill ha. Hur mycket jag än ger så finns dom alltid kvar hos mig. Jag är John Guidetti. 20 år. Fotbollsspelare.”   

Sommar i P1, 27 juni 2012. 

John Guidetti har haft några tunga år och alltid levt med ett tryck på sig att prestera. Jante tycker han snackar för mycket. Men han har tagit fasta på det här med att aldrig flacka med blicken mot omvärlden. Alltid med rak rygg ta sig an morgonen och leva resten av dagen med huvudet högt. Det har tagit honom till ett EM-guld. Motgångar och nederlag är bra. Så länge du inte tappar tron.

(Sub 2 h på Lidingöloppet here I come.)