Tanken slog mig nu i veckan. Trots att jag verkat lite småmissnöjd med mitt Göteborgsvarv så får man ändå inte glömma att det var PB med en minut. Inte som Arvids femminutersputsning men ändå. PB är alltid PB. Det betyder att man är bäst någonsin. Aldrig har kroppen mått så bra, eller så dåligt. För det är ju det PB handlar om. Att må kass. En stund. 
 
Men att vara bäst någonsin är inte bara en tid. Det är faktiskt mest en känsla. När jag upplever lite sämre tider rent träningsmässigt och formen sviktar brukar jag ångra mig att jag inte njutit mer när toppformen legat och grott. Men istället för att njuta av den där känslan av odödlighet jagar man i överflöd på den känslan nästa framgång. Njutningen finns säkert där men jag smakar aldrig riktigt ordentligt på den. Det ska jag göra nästa gång. För trots mitt PB i Göteborg så är formen inte där. Tiden ljuger. Jag litar på känslan. 
 
Den senaste veckan har ni matats med PB-rapporter. Arvid redan nämnda brutalpers och Oskars imponerande 33.23 från i fredags. Vill minnas att det är nästan är en minut snabbare än tiden han drog till med i förra årets slag om hembygden i Eksjö och bara 5 sekunder ifrån Linderholms notering i samma lopp förra året. Bara så ni förstår allvaret. Det är ju allmänt känt att Linderholm står i begrepp att bli mätenhet inom kort.
 
Gossebarnets idol Kjell-Erik Ståhls svenska rekord på marathon på 2.10 hade gjort sig i gårdagens Stockholm marathon. Det är ett mäktigt PB. 2.12.33 har han gjort i Stockholm. Tredje bäst någonsin. Mäktigt. Men jag ska inte gå in i hyllningskören till dåtiden eftersom jag själv är en otäckt slapp produkt av nutiden som under detta blogginlägg kunnat köra backträning på Humlevägen. Många ifrågasätter vad som gjorde alla så bra förr. Svaret är ju givetvis träning och åter träning. Hängivenhet och kompromisslöshet. Och inget slarv. Saker som jag skulle behöva just nu för att kunna surfa på den där underbara känslan. Jag vill ju bara persa. Så är det. 
 
På tal om att imponera. Peter Nilsson som är ett frekvent samtalsämne på bloggen drog till med sub 40 i Eksjö i fredags. En mäktig gräns att nå. Om det är pers låter jag vara osagt men förmodligen har ständigt unge Nilsson inte sprungit så fort sen LSSK-åren i mitten på 80-talet. 
 
 
Själv har jag inte rört en fena sedan Göteborgsvarvet. Jag står vid ett vägskäl. Men vart jag ska gå är i skrivande stund mycket oklart. Nåt som är klart är att jag måste ha ett mål långt fram. Något som tar tid och som kräver planering för att bli nöjd. Något som helt enkelt ger överflöd av den där känslan som jag alltid glömmer att njuta av.