En början, en resa, ett slut.
Klimaxet på denna resan är satt till den 6/6.
Skådeplats Linköping.
Linköping halvmarathon.
Hela holaveden.
Brödrakamp.
Tillsammans gör vi Maj till halvmarathon månaden.
Kilometer för kilometer.
Ni följer resan här.
Morgon efter morgon.
 
Uppgång nu efter nergångenhet.
Jag gör en befogad revolt emot slapphetsträsket.
Utan fys blir man på ett djävla humör helt enkelt.
Pissed.
Nu på bettet.
Man behöver ett uppror för att leva. Överleva.
 
Helgen som var var enbart början på den månadslånga tuktande resan.
Börja lugnt. Självdisciplinerad. Fuck my ass.
Det blev såklart bergsbestigning av alltihop.
Sex kilometer i lördags med lättare styrka.
Ökade till nio i söndags. Allt enligt planen. 
Trappa upp långsamt.
Det var enbart det att när jag klockade av nio så var jag så långt hemifrån.
Så jag la in en tusenmeters intervall på 3.40.
Sedan bänkpress 8×1 på 77,5kg vilket visade sig vara för lätt.
Sedan joggande jag två kilometer hem.
Lätt ömmande knän och blodblåsa.
 
Men det ska gå.
Under nittiominuter.
Som Bob Dylan sa ”Anything goes, as far as you can believe it.”