Vi lever mest och det är vad Holaveden ska handla om. Bilden när Arvid klyver mållinjen i ett brysselsteg samtidigt som Oskar chippar efter andan. Det är Holaveden. Det är livet. Det är bilder som får mig att förstå.
När Johan pratar om solen och hur Twain upplevde densamma. När samma Johan kompromisslöst massakrerar konstsnön en för tidig vårdag i februari när samma sol kom för tidigt. Då bultar mitt hjärta hårdare. Än vadå? Än allt.
Vi lever alltid. Vi lever i dina andetag och i våra. Det gör alla. Det är en hyllning till livet. Ty alla har inte chansen.
Jag kom in i Holaveden och trodde det var en chans. Det var ett kall. Ett kall att göra oss alla bättre. Oss alla.
Jag har varit beredd att ge upp den här veckan. Dåliga resultat, magsjuka, utebliven träning. Men jag finner kraft. Genom att inspireras.
2015-05-04 at 9:00 e m
Den här bloggen har kommit att bli en helig skrift i sann konditionsanda! Jag gillar det! Varje dags läsning!