Månad: maj 2015 (sida 1 av 7)

Ifrån botten emot toppen.

 
Att springa fort i Eksjö var en fantasi ifrån min sida.
Har inte gjort det som krävs.
Hårda mördande formskapande intervaller.
Sanningen är oftast enkel.
För att underkasta sig intervaller till förändring krävs aptit.
En aptit som jag nu känner att jag är redo att behärska och bejaka.
 
Våren var en snuva.
Och ömmande knän.
Stressade inte utan levde mig igenom.
Nu är jag starkt på gång vart gäller inställning och lust.
Jag ligger bra i fas för att träna bra i sommar och springa snabbt under sensommares race.
Jag måste bli en sub fyrtio löpare igen.
 
Det jag söker nu är det Marit benämner som overskudd.
Energiöverskott,aptit,lust att vara tänd och känslan av att man kan göra vad man vill med sin kropp.
Som att springa hänsynslöst.
 
Sitter nu i bilen på väg emot Stockholm.
Ska se kaxholmshästen Royal Fighter i Elitloppet imorgon.
Idag ska jag bevittna Harper Hanovers i troligt ösregn.
Jag har sagt till alla i bilen att jag inte kommer köpa nåt att äta förens jag satt en vinnare.
Man överlever länge på vatten.
 
Linköping nästa helg ska bli kul.
Trotts formläget.
Det finns lite sparat att plocka fram.
När jag kände åt vart det lutade i fredags så plågade jag inte det sista ur kroppen.
Går bara framåt med det loppet i kroppen.
 
Fullt ös på intervallerna på tisdag.
Sedan ladda energiöverskott.
 

Eksjö Stadslopp

PB-rus idag! Eksjö bjöd som vanligt på fest sista fredagen i maj! The Gisebrews blandade och gav. Ett PB och ett icke-PB. Men stämningen var ändå på topp!


Johan Olssons hjärndöda stakträning

Jag vill inte vara självgod och skryta men visst har det varit bra kvalité på bloggen i dagarna tre? Jag ska erkänna att man lätt får lite prestationsångest när väl ett fredagsinlägg ska knåpas ihop. Inte så pass så att man för skrivkramp som tur är, men man vill ju ändå  leverera när man har sin ”dag” på bloggen. Håll till godo, här kommer ett inlägg om allt och ingenting. 

Till och börja med ska vi önska Palle och Oskar lycka till inför kvällens kraftprov i Eksjö. Öppna klokt men hårt. Stäng av skallen och bit ihop, gör en långspurt och sen är ni i mål. 10 kilometer är en svårare distans än vad man tror, men jag tror på pers för båda två. Jag hoppar över i år för att spara benen till dagen efter, mer om det senare. 
Jag följer Johan Olsson på instagram. Han verkar träna mycket, alltså väldigt mycket. Vore kul att läsa hans träningsdagbok men sådant är väl sekretessbelagt antar jag. Många 70kilometerspass enbart stakning på 3:or har jag kunnat läsa mig till. Bara tanken får mig att kallsvettas. I förrgår körde han 100minuter stakning på skierg. Hur hjärndött är inte det? Inget livsnjutarpass direkt om man säger så. Vad är det värsta ni hört någon köra på en skierg? 
Jag älskar idrottsmän som Johan Olsson. Såna som bestämmer sig för en sak och sen gör allt i sin makt för att uppnå det. Nu verkar målet vara att vinna Vasaloppet och han verkar ju inte lämna något åt slumpen. 
Imorgon avgörs Stockholm marathon. Varje år tittar jag med lite skräckblandad förtjusning. Innerst inne vet jag såklart att någon gång kommer jag anmäla mig. Jag lider ju av lätt anmälningstourettes, så en marathonbiljett kommer med största sannolikhet införskaffas någon gång i framtiden. Frågan är bara när? Jag hoppas marathondebuten får dröja länge. Däremot debuterar jag i en annan distans på lördag (därav inget lopp i Eksjö för min del)  Fem poäng till den som gissar vilken distans det handlar om. Nedanför finner ni en ledtråd. 

Ska man springa marathon krävs nog lite hjärndödhet a’la Johan Olsson. Bara mala på som mjölnaren säger. Långpass efter långpass efter långpass. Min idol Kjell-Erik, aka Ståhlmannen, gjorde sin debut på marathon vid 33 års ålder. Alltså kan jag vänta ytterligare 12 år innan det är dags. I sin debut gjorde han 2:16:49 och därefter har han sprungit 101st marathonlopp varav 70st har gått under 2:20. Han sprang sitt sista Stockholm marathon 1998 när han var 52 år gammal och lyckades knipa en 14e plats på 2:26. Marathon är inte för den veke och man säger så. Någon gång måste jag prova. 

Tufft pass med tuffa pojkar.

 
5×2000 är ingen barnlek, det är en lek för vuxna med ambition.
Ambition på resultat.
Det har gått upp för mig att det är dags att välja kvalitet.
Det är första steget till att skapa kvalitet, att välja det.
Jag tänker söka hjälp.
Ska försöka få till ett pass med någon av de snabbfotade pojkarna varje vecka.
 
Oskar och Arvid är riktigt vassa just nu.
Vi körde 5×2000 på vistakullevägen i tisdags.
Två dagar efter varvet.
Arvid kör alla under 7min.
Respekt.
 
Jag måste börja ladda lite mer inför dom hårda passen.
Vara på bettet.
Som björktrasten som spänner ut huvudet i full koncentration och när tillfälle ges smäller iväg en attack och fångar en mask nere vid gräsrötterna.
 
Den första vallskörden ligger nu nere på backen för att torka till.
Gräs ett föredöme.
Gräs behöver inga blommor eller annat kraffs för att bli pollinerade.
Klarar det själv.
Klöver göder som Carlsson i Hemsöborna skulle uttryckt det.
Fantastisk film.
Fantastisk Allan Edwall.
 
På fredag drar ingenjören och undertecknad till eksjö för milen på asfalt.
Säker på att intervallerna på vistakullevägen förde mig framåt formmässigt.
 
Gilla hysteri hörde jag talas om på radion.
Gilla funktionen på facebook visar tydligt hur fattig på djup verkligheten verkligen är.
Ibland skriver man några bra genomtänkta rader.
Ibland om högaktuella ämnen som militärövningar i riket eller om enbart strunt.
På sin höjd kanske tio gillar ett kreativt och arbetskrävande skapande.
Häromdagen tyckte någon annan att det var dags att byta min profilbild.
Fick välsignelse och byte en bild mot en annan.
I stort sett likadan som den förra.
Jag lyfte inte ett finger.
Det gillade 36 personer.
Ett foto helt utan arbete.
Världen alltså.
 
Att bestäma kvalitet på kultur är svårt.
Stig Larsson gjorde ett försök att bli huvuddomare. Fiasko.
I idrott är den som åker fortast eller hoppar högst bäst.
I littratur eller musik är det svårare.
Måns Zelmerlöv är inte Neil Young och Camilla Läckberg är inte Stagnelius.
Men hör upp folk i bedrövelsens värld.
Holaveden är kvalitet.
Personligt och äkta.
Man måste göra personliga filmer annars är det meningslöst som Francis Ford Coppula skulle uttryckt det.
 
Tror det kommer gå snabbt på fredag.
Känner det.
I benen.
 
Adjö
/ Johan Palmér
 
 
 
 

Andra sidan av myntet

När jag värvades för dyra pengar i början av året var anledningarna många till att tacka ja. En av dem var att Holaveden inte bara berättar om det ena sidan av myntet. Inte bara om det rosaskimrande, det underbara och det vackra med konditionsidrott, utan också om det som gör ont. Om ångesten och om den fruktansvärda känslan av att inte vara i form, eller åtminstone där man vill vara. 

Jag upplever den andra sidan av myntet nu, den lite mörkare sidan. Då allt går lite trögare än brukligt. Benen har varit som fundament sedan Vasaloppet på grund skada och trots rehab och alternativ träning har kroppen liksom aldrig kommit ifatt. Det blir väl så när man stressar mot ett mål och inte kommer rätt från början. Göteborgsvarvet har verkligen varit ett mål i år. Och det har varit min målsättning att till vilket pris som helst springa världens största halvmara. Jag inser att det framförallt var en sak som fallerade i min jakt på 1.20: Mängd. Man måste ha mängd och mängd med kontinuitet. Jag har satsat mer på fart när jag väl tränat ren löpning och förlitat mig på min grundfysik. Reflektion kolon: Det skulle jag inte ha gjort. 
Nåväl. Man lär sig. Jag vill dock slå mig för bröstet lite för att jag ändå åkte till Göteborg och satsade trots att jag innerst inne visste att det till 80 procents chans skulle vara kört. Men! Jag kunde haft dagen. Jag kunde haft mitt livs dag som löpare. Facit var väl lite precis tvärtom. Tung från början (tyngst i elitledet) och när Arvid kom förstod jag hur man skulle se ut om man hade en lätt dag. Inte nog med lovord kan kastas över denne mästare av löpestetik. 
Farten höll i 13-14 km. Då kom en clown och sprang om mig på Hisingen. En av de största nederlagen i mitt löparliv. Därefter var det hemskt att vara startnummer 74 och bli passerad av runt 200 löpare in i mål. Har nog aldrig känt mig så tung. 
I mål la jag mig raklång och helt förstörd. 2 sekunder senare började två funktionärer rycka i mina armar och påstod att jag måste hålla igång pulsen. Fattade ingenting. Peter Nilsson ringde dock upp efter loppet och meddelade att tårarna var nära av stolthet när han såg min kapitulation.
Åkte hem från Götet och var alltså stolt över att ha satsat. Nu tre dagar senare känns det skönt att det är över. Lidingöloppet blir nästa stora mål. Men jag kommer på allvar överväga start. Närmsta veckorna kommer vara ytterst lugna på träningsfronten. Jag har ingen lust helt enkelt. Så kan löpningen också vara ibland. Liksom Göteborgssonen Håkan Hellström själv beskriver det: Man måste dö några gånger innan man kan leva. 
Äldre inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑