Idag är den här, våren, solen, löparveckan, säsongspremiären, sista avsnittet på Jordskott och måndagsmorgonen. Till helgen är det fest, tävling i dagarna 2. Först 4 km spiksskofest i Vetlanda på lördag när Smålands DM i terränglöpning avgörs, sen ska Landsjön löpas på Söndag. Hittills har löpformen varit god och jag ser fram emot att få ta på en riktig nummerlapp igen efter snart 2 månaders frånvaro från tävlande förutom två träningstävlingar. Det som oroar mig mest är taktiken. Hur ska Landsjön Runt springas? Ska man gå hårt från början? Lurpassa till allén? Jämn fart hela vägen? Mycket troligt är att det kommer gå fort till Bosgård i alla fall.

 

På söndag syns vi liggande spädare än det vårspäda gräset, utslagna efter 12,5 km´s festande på Vistavallens 90-minuter-gå-lunka-gå-plan.

 

Har tänkt en del på mornar.

Början, riktigt tidigt, helst innan det gryr.

För att få vara med om det hela.

Jag borde uppleva den tiden på dygnet mer.

Ibland stannar jag till på trappan med kaffe kopp i näven och blickar ut över innanhavet och lyssnar efter koltrastsången. 

Av Bosgårds alla fågelkörer kan jag inte urskilja den riktigt.

Brist på kompetens inom området.

Men ugglan kan ja urskilja när jag är ute med soporna om kvällen.

Kusligt, sitter i sen barnsben antar jag.

 

För att komma in i rytmen av att njuta av morgonens första timmar tänker jag mig att det bästa vore att resa utomlands.

Till en annan tidszon.

Så man vänder dygnets timmar perfekt.

Så när man kommer hem så vaknar man av sig själv, vid säg fyra.

Då håller man på tidsomställningen ett tag istället för att återgå till det gamla vanliga.

Så istället för att gå upp kvart i sex så går man upp fyra.

Hundrafem minuter att morgonnjuta. 

 

Morgonlöpning i gryningen, så romantiskt.

Efter att jag slog Muggens 29år gamla Vasaloppsrekord 2012 bestämde jag mig för att börja träna lite mer igen.

Sedan blev det inte mycket mer utan koncentrerat och hårdare istället.

Men det var ju tight om tid som vanligt även 2012.

Du kom jag på det här med ett kortare pass på morgonen innan jobbet.

Utmärkt idé.

Ställde mobillarmet på kvart över fyra.

 

Det jag hade missat var att när jag klev ut på trappen den morgonen så var det kolsvart.

Pannlampen var nerpackad långt ner och jag hade ju inte direkt tagit till så mycket tid att jag kunde börja leta efter saker.

Fyraåringen var då tvåring och varken han eller hans mamma hade uppskattat att pappa gick lös i någon garderob vid halv fem snåret.

På den tiden var jag boende mitt ute ibland granplantagen. 

Där det var öppet av en liten bit åker eller ängsmark lös månen upp lite men mitt imellan 60-70 årig granskog blev det bäcksvart löpning. 

Ett famlande i mörker helt enkelt.

 

En annan taktik jag provade i samma era var lite senare kvällslöpning.

Runt nio stack man iväg på den gamla vanliga rundan.

Bort på en skogsväg någon kilometer innan man forcerade en rejäl backe på runt fyra minuter med hyfsat flås.

Sedan körde man 4x4min med en minuts jogg imellan.

Då var man ute på bälarydsvägen och kunde små jogga genom skogen två kilometer hem.

Snabb dusch och ännu snabbare kvällsmål för att sedan eftersvettas ibland lakanen.

En annan konsekvens av sena löppass är att man förlorar lite vätska som man aldrig återställer under kvällen.

Morgonen startar man ju rutin mässigt med det svarta lutet och när man väl är på jobbet har man vätskebrist alabama och munnen är som igenklistrad.

 

Sex är ändå det bästa.

Bästa tiden att träna på alltså. 

Funkar både på morgonen och kvällen.

 

 

 

 

 

 

27 är passande nog den ålder jag själv står i begrepp att omfamna till hösten. Åren går men min kassa hållning består. Tänk att det skulle ta 27 år innan man började jobba på hållningen. Bäckenet är roten till allt ont. Det har stötts och nötts i en lagom stor vinkel mot jordskorpan för att det så småningom ska ges utrymme för en nerv att klämmas. Nu ska jag inte bara försöka springa fort utan rakt och ståtligt också. 

Lyckades häromdagen att springa 3 x 2000 i med bra ståtlig hållning. 7.35, 7.37, 7.35. Det är väl där någonstans man måste landa om man ska bli sub 80-löpare på Varvet. Men då ska ju farten hållas betydligt längre. Jag vet inte hur det kommer gå. Förmodligen nånstans mellan totalt mörker och frälsning. Taktiken blir att slå följe med Arvid. Devisen lyder: ”Fram till Poseidon hjälps vi åt sen är det djungelns lag.” Det är ganska djärvt att tänka så. Djungelns lag lär inträda tidigare. 

Snart bara en månad kvar alltså. Men innan dess är det ju fest kring Landsjön. Och jävlar vilket sug jag har efter att få vända upp från Lyckås mot Vistavallen. Det är faktiskt sant. Efter Vasaloppet har det varit ett ständigt avvägande och velande hit och dit om huruvida en start skulle vara möjlig. Nu har jag dock hittat tillbaka och trots att det stundtals smärtar så har några få enkla rehabövningar hjälpt till att göra mig körduglig tills nästa söndag. Målet är att persa (under 44.05). Hjärta och lungor är redo men är vastus medialis & co? 

Oavsett vad som händer så kan jag inte undgå att varje dag se fram emot adrenalinpåslaget i starten, den sedvanliga rusningen, publiktrycket i backarna och brutalångesten vid tvätten. Att tävla och få mäta sina krafter mot andra i en idrott där förutsättningarna och villkoren är helt lika är så oerhört befriande och välkommet när ett vallningshysteriskt Vasalopp ligger färskt i minnet. Äntligen ska nummerlappen på igen. Äntligen. 

Idag blir det mera Eldkvarn. Med Per Lennart Malte Jonsson. Alias Plura.

Just hemkommen från några dagar i den jämtländska fjällvärlden. Reflekterandet är samma, efter varje resa, toppturer är nog så nära meningen med livet man kan komma. Sakta knallandes uppför ett berg. Ingen eldriven lift, inga liftvakter, inga köer, inga maskinella ljud. Bara du, dina vänner, fysisk aktivitet och på naturens villkor. Respekten för berget ökar når man får kämpa meter för meter till toppen. Men den milsvidda utsikten och väntan på att få kasta sig utför i orörd snö är värd varje pulsslag som investerats från bergets fot medans man drar av stighudarna. Friheten är total. Toppturer är nog meningen med livet. I varje fall väldigt nära.

 

Nån gång ska jag åka till Lofoten. Kanske nästa vår?

 

Lofoten from Magnus Söderberg on Vimeo.