Ung och sänkt

Jag brukar höja mig ett par procent när nummerlappen åker på. Men Landsjön Runt 2015 blev undantaget som bekräftar regeln. Det blev en pina men inte av det slaget jag hoppats på och kanske kom svaret på frågan natten till i måndags då jag spydde upp det mesta som jag intagit under söndagen. 

 

Men vi tar det från början från en elfteplats perspektiv. Som vanligt östes det på från början. Som ni vet vid det här laget så var det andra medlemmar av bloggkollektivet som stod för underhållningen. Undertecknad hade dock med tanke på osäker löpform bestämt mig för att hålla låg profil och lyckades också med det. Höll mig tätt i rygg på Legenden (Wikner). Slog honom förra året med ett antal sekunder och tänkte således att det skulle vara en bra rygg att gå med. Upp i den första stigningen mot backpriset tryckte Legenden på ganska hårt och redan här kände jag att det var betydligt jobbigare än vad jag hade trott. Benen kändes stumma och den där hemska känslan av att ha mer i kroppen men att vara oförmögen att plocka ur det infann sig sakteliga. Och efter den andra riktiga stigningen var jag helt övertygad om att det här skulle bli riktigt jobbigt. Missförstå mig inte nu. Jag är gammal nog att fatta att det ska vara jobbigt. Men det finns olika typer av det hela. Det kan vara jobbigt för att man ligger på sitt absoluta max, på gränsen och får ut maximalt av sig själv. Det kan också vara jobbigt för att man försöker trycka på men det är helt omöjligt att få benen till att svara.

 

Det var alltså den sistnämnda åkomman jag drabbades av och på borte långsidan av sjön kämpade jag med att hålla kilometertiderna någorlunda anständiga. Kände mig bakfull dessutom. Tog förvisso en öl två dagar tidigare under matlagningsproceduren men tyckte inte att den skulle ligga mig till last. Dessutom befann jag mig i ett ingenmansland och ett tag var jag helt likgiltig inför avslutningen. Lika bra att släppa och gå in i mål. Hopplöshet. Detta skulle ju bli något bra. Strax innan Lyckås blev jag dessutom passerad av ännu en löpare och hamnade i och med det utanför topp 10. Vid Lyckås var det folkfest och visst fick man energi när man vände bort mot Vistavallen. I typ två sekunder i alla fall tills man kände hur motvinden friskade i. 

 

Jag gjorde i alla fall ett försök att gå ifatt löparen framför på den flygplatsrakan förbi Drättinge men när jag inte tog in nämnvärt och det var lugnt bakåt var det bara att defilera mot mål. Såg att klockan för länge sen tickat över mitt mål med dagen och vacklade så småningom i mål. Besviken som fan. 

 

 

Men kanske fick jag en liten förklaring till misslyckandet i och med den överjävliga söndagmåndagsnatten jag fick uppleva. I skrivande stund har jag precis ätit mitt första mål mat sedan i söndags kväll om man räknar bort yoghurt och isglass. Känner mig fit. Och revanschsugen. Mot Varvet!