27

27 är passande nog den ålder jag själv står i begrepp att omfamna till hösten. Åren går men min kassa hållning består. Tänk att det skulle ta 27 år innan man började jobba på hållningen. Bäckenet är roten till allt ont. Det har stötts och nötts i en lagom stor vinkel mot jordskorpan för att det så småningom ska ges utrymme för en nerv att klämmas. Nu ska jag inte bara försöka springa fort utan rakt och ståtligt också. 

Lyckades häromdagen att springa 3 x 2000 i med bra ståtlig hållning. 7.35, 7.37, 7.35. Det är väl där någonstans man måste landa om man ska bli sub 80-löpare på Varvet. Men då ska ju farten hållas betydligt längre. Jag vet inte hur det kommer gå. Förmodligen nånstans mellan totalt mörker och frälsning. Taktiken blir att slå följe med Arvid. Devisen lyder: ”Fram till Poseidon hjälps vi åt sen är det djungelns lag.” Det är ganska djärvt att tänka så. Djungelns lag lär inträda tidigare. 

Snart bara en månad kvar alltså. Men innan dess är det ju fest kring Landsjön. Och jävlar vilket sug jag har efter att få vända upp från Lyckås mot Vistavallen. Det är faktiskt sant. Efter Vasaloppet har det varit ett ständigt avvägande och velande hit och dit om huruvida en start skulle vara möjlig. Nu har jag dock hittat tillbaka och trots att det stundtals smärtar så har några få enkla rehabövningar hjälpt till att göra mig körduglig tills nästa söndag. Målet är att persa (under 44.05). Hjärta och lungor är redo men är vastus medialis & co? 

Oavsett vad som händer så kan jag inte undgå att varje dag se fram emot adrenalinpåslaget i starten, den sedvanliga rusningen, publiktrycket i backarna och brutalångesten vid tvätten. Att tävla och få mäta sina krafter mot andra i en idrott där förutsättningarna och villkoren är helt lika är så oerhört befriande och välkommet när ett vallningshysteriskt Vasalopp ligger färskt i minnet. Äntligen ska nummerlappen på igen. Äntligen. 

Idag blir det mera Eldkvarn. Med Per Lennart Malte Jonsson. Alias Plura.