Min käre bloggkollega Johan Palmér har lärt mig mycket. Bland annat att alltid le när det går tungt. I söndags stod jag bredvid spåret och tittade på er som kämpade. Jag var inte avundsjuk ska tillägas. Det såg minst sagt tungt ut. Men man blir starkare av motgångar sägs det, så alla som tog sig till Mora är nu en starkare individ. Kanske inte redan idag då sviterna sitter kvar, men i framtiden. Stor eloge till alla. Men i det tunga föret var det en stor skara åkare som kastade in handduken och min analys var att det var många som glömde att le. Många som glömde se det roliga i det hela. När något skiter sig går det alltid skratta åt eländet och ta nya tag. Tro mig, jag talar av egen erfarenhet. Jag skrattade hela sista milen på Lidingöloppet då jag tappade 1200 placeringar. 

 

Men nu blickar vi framåt. Träningstävling i Mullsjö i helgen. Mitt mål är att ha rygg på vallagurun så länge som möjligt och allra helst ända in i mål. Vi får se lite hur stark han är, och hur stark jag är… Något som oroar mig är att han verkar ta löpningen på allvar 2015. Lämnar inget åt slumpen. De lättaste tävlingskorna ska inhandlas. GPS-klocka för att hålla koll på tiderna och ryktena säger att han till och med avstår sambons hembakat. Ja ni hör ju, detta är en man som inte vill få spö på upploppet när Landsjön Runt väl går av stapeln. 

 

Jodå. Snart är det helg. Jag mår bättre än många i elitledet gjorde kl 08:00 i söndags. 

 

 

 

 

 

Vilket drama.

Vädret spelar alltid in på ett eller annat sätt.

Tycker alla som tog sig till Mora ska slå sig själva för bröstet.

Det krävdes en hel del.

Alla som knäcktes av att man inte fick något gratis får rycka upp sig och kämpa vidare.

Det kommer hela tiden nya chanser till stordåd.

 

Jag är välsignad med förmånen att ha tillgång till väldigt bra vallahjälp.

Jag är tacksam för det och det gör förutsättningarna och skidåkarlivet väldigt mycket roligare.

Men när det är svårt före så missar man ibland. 

Iår fick vi inte till glidet och kanske inte mina klisterskidor har den bästa strukturen för detta extrema blötföre.

Fästet var som vanligt riktigt bra.

Alla som sett en lundare lägga klister vet vilken estetiskt vacker noggrannhet det utförs.

 

På långlopp är det stakning som gäller.

Det var detta loppet ett bevis på.

Om man är tränad för det.

En del elitmotionärer är det inte.

När många stakar så hade jag på förhand bestämt mig för att gå hårt i första backen för att gå med en klunga till backarna innan risberg, göra en rejäl insats där för att sedan överleva på pannben in till mål.

Det är alltid en skön känsla när man når banans högsta punkt och man är uppe på myrarna.

Jag tappade över hundra placeringar ifrån toppen på backen till Mångsbodarna.

Det är lätt att hamna i negativa tankar när det är 85km kvar och skidorna inte funkar men jag bet ihop mitt i hopplösheten.

Det är jag nöjd med.

 

Jag körde mitt tempo hela vägen.

Jag hade ingen nytta av att åka i klunga då jag hade fått slita för att hänga med på platten och blivit ifrån gliden utför. 

Jag låg på så hårt jag kunde och när jag kom ikapp någon så gick jag om direkt.

Det var en kämparinsats som resulterade i placering 388. Jag är nöjd.

Jag använde allt som fanns i kroppen. 

 

Idag måndag värmer solen och sprider en känsla om förnyelse.

Skidåkandet börjar klinga av.

Avklingandet i ett drama kallas för coda.

Det är vad som gäller nu några veckor framöver, coda.

Nedtrappning.

Nytt liv ska förberedas.

Semester ska tas helt enkelt.

Öl drickas, vänner samspråkas, älskare älskas.

 

Stort tack till Oskar, Arvid och Melinda Öhrn för all hjälp under resan.

 

 

 

 

 

Lycka till, glöm inte att le!