Hakarpspojkarna förtjänar inte annat än otal av heder och beröm.
Alla i organisationen ska känna sig stolta och kan räta på ryggen.
En stor möda arbetskraft fick till en slinga som var den roligaste jag åkt på.
Ett sådant här arrangemang är precis vad en magnifik plats som berget förtjänar.
Naturen inte bara stjälper med varma dagar utan la sitt kort till leken genom att skjuta till en kall natt och morgon som var väldigt viktig för helhetsupplevelsen i spåret.
Ju mer solen kom fram under dagen för att ge energi i det vintergråa, ju mer energi fick vi lägga på att ta oss framåt.
Det gick segare och segare i snön för vart varv vi la bakom oss.
Det kände jag om någon, mitt lopp var inte precis en stigande trend utan ett resultat av välvilja som fick sina följder.
Huskvarna ski marathon(holavedsloppet) 2015.
Likt en änglakör brast fältet iväg på det väl tilltagna startgärdet.
Kadish, kadish, kadish.
Det är mycket energi som sätts i rörelse.
Mäktigt är det.
Så här någon dag efteråt så nådde jag nog randen av min dagsform.
Även om jag tyckte att jag bar den där filten av matthet dragen ända upp till hakspetsen.
Det var första loppet jag åkte på blanka skidor.
Det gick bra och var denna dag ett korrekt beslut.
Jag tänkte mycket på att hugget skulle vara snabbt och kort i brantbackarna.
Jag hade läst norrmännens beskrivning av stakning, att det är som vedhuggning med två yxor samtidigt utan att någonsin böja sig ner för att ta upp vedträna.
Det är sådant som man i längden blir trött av.
Jag strid hårt och länge emot himlens keruber men fick aldrig komma in till himlen denna dag.
Jag tycker det andades klokhet i att när jag hamnat i ingemansland redan på första varvet backa ner och söka Rickards rygg.
Jag tog ryggen men han malde sönder mig.
Där fick man för spurtvinsten i Rallarloppet 2013.
Jag försökte ta till alla möjliga trix under mina sista varv som att på Aukland manér kasta mössan, nynna på rockyteman och påtala högt för mig själv i fartställning att ”nu jävlar”.
Jag uppvisade inget imponerande skick när Fredrik Rosén kom ikapp på sista varvet.
Han höll ett allt för högt tempo för att ens kunna hinna fundera på att bita mig fast.
Där fick man för spurtvinsten i Rallarloppet 2011.
Jag var helt lämnad åt överlevnadsinstinkten för att nå mål.
Det går segt att simma när man är insnord i ett fisknät.
Som en man på bohuskusten kunde uttryckt saken.
Trots mina inre stridigheter så var det inget lidande.
Mycket av romantiserandet kring längdskidor ligger i lidandemystiken.
40km skidåkning är lidelse.
Och lidelse är den heta, intensiva känslan som ibland kan vara så stark att den framkallar lidande men annars är känslan passion.
Det är i övergången mellan smärta och passion lidandemystiken har sin rot.
Längdskidor är en passion.
En livgiverska.
2015-02-17 at 3:06 e m
Sorry, känner varken lidelse, passion el mystik när det gäller skidor, bara lidande, blodsmak i munnen! Ägnar mig hellre åt att läsa om dylikt vilket är mycket njutbart, iaf på holavedenblogg:)
2015-02-17 at 9:56 e m
Din tid kommer b1an. Hux flux har anmälningstourettsen drabbat även dig och du står där med klisterskidor och en vasaloppsbiljett.
2015-02-21 at 2:40 e m
Hahaha, är helvaccinerad mot den sortens tourettse, efter klistervallade glasfiberskidor i Tänndalen-73, gled vare sig framåt el bakåt? men löser du gåtan med b+1+an så kanske…eller inte;)