Första träningstävlingen avklarad, och även första gången med nummerlapp på bröstet sedan ÖIS-loppet. Alltid lika roligt att knäppa på säkerhetsnålarna farligt nära tuttarna. Även om det ”bara” är en träningstävling blir det alltid något extra med nummerlapp, snabba skor och tidtagning. Sluggern trotsade karantänen och ställde ut som ende Vasaloppsåkare i startfältet, vågat. Sernheim körde i splitshorts trots att det var 2 plus och iskalla vindar. Men sen är han ju norrlänning också, så det är väl inga konstigheter. Linderholm visade vart skåpet skulle stå och själv sprang jag in någon minut bakom. Stämningen var på topp tack vare Palle och sonen som skrek sig hesa vid 1,5km. Kan bli en viktig kugge i holavedenlaget att sonen lär sig skrika lika högt som sin far, kommer eka i hela bygden under Landsjön runt. 

Nu är vi pågång, träningstävling varje lördag ett par veckor framöver. Dock missar jag nästa vecka då det är viktigare saker på schemat. Ni som vet, ni vet… Ni som inte vet borde skaffa er bättre koll. 

Så fick vi ett önskemål om att jag skulle diskutera världsekonomin. Själv har jag inte, likt min far och bror, satt mig in i siffrornas värld utan håller mig ifrån sådana ting. Men jag lämnar över bollen till Hans Rosling som på knackig engelska kan få vilket ämne som helst att bli intressant. 

 

Vilket världsmästerskap.

Som en välskriven saga.

Vilken hjälte Johan Olsson.

Inte behöver man packa i och ur väskor och åka minibuss nere i Europa. När man kan vara själv med sig själv i svenska fjällvärlden, skypa med barnen och träna.

Göra det han var satt till jorden för att göra. Bli bäst.

 

Vilken gudinna Charlotte Kalla.

Superlativ.

 

Johaug behövde tröst efter milen.

Någon frivillig?

Alla räckte upp handen.

En skribent på AB sa att det luktade pung och var inget annat än sexism.

Ytterligare en gudinna.

 

Johan Palmér då?

Han har helt fastnat i Antonio Gramscis idé om den organiske intellektuelle.

Åker runt runt på berget om kvällarna.

Kroppen utför samma sort rörelse om och om igen.

Det är nära fulländning, bokslutet 2015.

Konungafärdens nio mil.

 

Tanken kan inte låta bli att löpa fritt där på berget när solen försvinner ner på andra sidan vättern.

Kroppens fostran hänger samman med tankens.

Tanken som slagit han är varför det inte är några tiggare utanför Ica i kaxholmen?

Kristendomens högborg vore väl en hot spot för medmänslighet?

När man hör att det finns tiggare i Malmbäck, Tenhult, Lekeryd.

Problemet med Malmbäck var att det stängde lite tidigare nämligen tre men tiggaren blev inte hämtad förens kl sex. Kallt och ensamt. Inte bra för affärerna heller.

 

Naturligtvis ska vi inte ge pengar till tiggare utanför matbutiken.

Människan gör en insats, följs av bekräftelse. Människan gör det igen.

Vi kan inte uppmuntra folk att sitta stilla.

Det får aldrig bli ett jobb ibland andra att sitta still på marken. I kylan.

Lika lite som att sälja sin kropp.

Människan uppmuntrar kreativitet, och ja det är kreativt att ta sig till Sverige ifrån Bulgarien och sätta sig utanför Konsum. 

Men att ge växelslantarna till tiggaren är bara för det egna samvetetsskull.

Är det naivt att ge några korvören? Det tycker jag inte. Var och en använder sina pengar efter eget huvud.

 

Dålig och sen utveckling i länder som Bulgarien och Rumänien.

Rumänien slutade med slavar så sent som 1864. 

Det stora problemet är dåligt styre med enorm korruption.

Ser man till förutsättningar så ser det inte lika illa ut.

Ser man till naturtillgångar är länderna paradis.

Och en fattig befolkning kan ekonomiskt ses som låga lönekostnader och det är en konkuransfördel.

Det stora problemet har varit korruption med följd att naturtillgångerna inte bedragit till välstånd och välfärd.

 

Det tråkiga och långsamma svaret är politiskt arbete för demokrati och välstånd. Välfärd.

 

Jesus såg och handlade. Skyllde aldrig på att någon stat skulle gripa in. Han var kreatören. 

Kyrkorna för inbördes beundran här omkring runt kullarna har olika biståndsprojekt som gör skillnad. Dit kan du med fördel vända dig om du vill bidra.

Hjärta för hjärta är ett annat.

 

Fattigdomen kryper in under skinnet på oss.

Det var inte längesedan vi var fattiga.

På 1800talet gick fattiga runt ibland gårdarna i småland.

Små bönder gav, storgods inte.

En tiggare påminner oss om att det kunde vara vi.

Vi bär alla en rädsla för fattigdom. 

Arbete krävs. Av alla.

För välstånd och demokrati.

Så vi kan ängna kvällarna åt en ljusbrunfärgad snöslinga på berget.

Det är livet.

 

 

 

 

 

Tänk att sikta mot ett mål i hela ditt liv. Tänk att systematiskt hänge hela din själ åt en enda sak. Knyta upp ditt liv och din världsbild och aldrig ens fundera på att tänka om det var verkligen var helt rätt att viga livet åt det här. Nej, bara hänge dig och vid varje vaken och sovande stund sträva mot en dag, en timme, ett ögonblick av ditt liv. 

 

Du får inte mer än en chans att vara världens bästa på hemmaplan. Chansen kommer inte två gånger. Har du inte rätt dag och förutsättningar har du bränt allt och då får du vackert packa ihop och låtsas att det inte var så farligt att det inte blev nåt den här gången. Bättre lycka nästa gång finns det inget som heter eftersom nästa gång inte existerar. 

 

Men vad händer om man gjort allt precis rätt? Inte lämnat något åt slumpen. Haft ögonen och sitt fokus på en dag, ett lopp, en distans. Aldrig backat och aldrig funderat på om det var rätt eller fel. Ja, då heter man Charlotte Kalla. 

 

När dagen kom så fick hon mig att gråta. Inte först när jag såg det. Då kändes allt självklart. Men sen stod jag själv med Radiosporten i öronen och hörde Alexander Lundholm direkt från torget i Falun när medaljerna skulle delas ut. Det var då det verkligen gick upp för mig att den här dagen var enda chansen och den chans som Kalla också tog vara på. Då vattnades också ögonen helt utan förvarning. Jag slog på tvn. Kalla är ju en kvinna vars leende är karaktäristiskt och humör man sällan tvivlar på. Men den här gången var det nåt extra i blicken. Jag kunde skönja ett ljus som man ser hos den typen av idrottare som till slut blivit bäst. Den sortens idrottare som slitit och trots motgångar aldrig tvivlat, alltid hållt huvudet högt och fast fokuserat mot toppen. Den är svårbeskrivlig men är en blick som får mig att påminnas om varför jag älskar idrott av hela mitt hjärta. För så är det ska jag villigt erkänna. ”Det viktigaste är att deltaga” är möjligtvis den sundaste och ”rätta” inställningen. Men jag fascineras och inspireras av vinnare.

 

När jag kom hem tittade jag och sambon på Sportnytt. Då hände det igen. Jag vinklade bort huvudet samtidigt som mina andetag gjorde en märklig dubbelupptagning. Torkade snabbt till ögonvrån utan att dra till mig någon uppmärksamhet. 

 

Igår fick Charlotte Kalla mig att torka tårar. Kan någon annan ge mig ytterligare tårar av den glada sorten idag?