Under en av Tisdagens tio, fem minuters intervaller i den brutalbranta Slalombacken hände något märkligt. När jag nådde toppen av backen och föll ner på knä i underkastelse till tyngdlagen och min blick gick rätt ner i backen och i skenet ifrån pannlampan bildade två stavspetshål i marken och ett fotavtryck en vacker smile gubbe. I den utsatta situation jag befann mig i så såg jag sammanhanget som vackert. Ett tecken på det goda livet.Stadsljus i mörker och en folksamling med ambitioner runt omkring. Ens egen kropp i förändring. Att förändras är en stor del av livet. Passen i slalombacken torde vara det effektivaste sättet att förändra sin syreupptagningsförmåga. Det är brutalt smärtsamt att förändras ibland dock ytterst nödvändigt och ofrånkomligt. Skidgångsintervaller i slalombacke går hand i hand med det lutherska. Plågas nu för att ha lite roligare när man plågar sig senare.

 

 

Jag brukar säga att jag tränar och äter. Det är vad jag gör i tillvaron. Rent primitivt. Som ett djur på savan. Jakt och föda hela tiden. Endorfiner i blodet och gräddsås på kinden. Jag börjar nu bli så bra på båda att påfrestningen på det fysiska och psykiska är stundtals omfattande. I onsdags åt jag två julbord. Strömming, sillar, laxar, en kavalkad av fläsk. Anjovis ibland potatis och grädde. Korvar och pattéer. Jag satt vid folk jag respekterar och folk jag tycker om och det var vispad grädde till Ostkaka och ölflaskorna stod som bowlingkäglor ut med bordet. Det var den ena snapsen efter den andra och så rullade man coqnac glaset under näsan i ett par varv till kaffet. Ett plågsamt levande. Man mår inte bra tillslut. I torsdags åt jag bara för det höga sociala nöjets skull. Man kan inte leva jämt.

 

Jag är sjukskriven. Kan ni tänka er? Det har aldrig hänt förut, visserligen har man ju ringt 102800 ett par gånger när man varit myssjuk och inte orkat gå till plugget. Myssjuk förresten, det ordet myntade min handledare. Ja ni hörde rätt. Behöver jag påpeka att han även var min musiklärare, underbar herre som är på pricken lik Nigel Thornberry. 
Denna gången är jag inte myssjuk, jag är faktiskt skadad och ej lämplig att bära fruktlådor. Min axel valde att hoppa ur sitt ursprungliga läge. Där hängde armen löst i ett par minuter innan den ville hoppa tillbaka igen. Onödigt tyckte jag. Detta är väl ett tecken på att det är dags att ta det lugnt med musicerandet. Spela trummer med en arm är det ju bara Travis Barker som klarar av med bravur. Kanske är det dags för comeback i löparskorna. Idag är även dagen jag kastar mig ur boet där jag levat i 20 år. Ganska vältajmat att paja axeln när man ska bära möbler upp på 3e våningen till nya lägenheten. Får bli arbetsledare istället, peka med hela handen går ju göra ändå.

Vad gör jag då istället. Jag har glömt bort hur det är att vara ledig. Tristessen var ett faktum redan kl 07 i morse då jag klev upp. Lyssnar på Winnerbäck, dricker lite kaffe och kollar igenom vad som kan bli ett lämplig ämne för lucka 12. Oklart vad ni är intresserade av då ni kommenterar SÅ SJUKT SÄLLAN!

 

Här kommer i alla fall ännu ett utdrag från Vista-nytt 1996. Jag tar er tillbaka till en sommardag som jag inte minns, men jag var förmodligen där. 

 

Hade jag varit tillräckligt gammal för att få tävla hade jag troligvis inte fastnat för fotboll, utan istället varit en fullfjädrad tiokampare vid det här laget. Vilket otroligt angagemang som lades ner vid denna gala. Tyvärr finns inte den drivkraften och föreningshjärta kvar vill jag påstå, men jag önskar att någon skulle vilja dra igång samma gala under de närmaste åren så även jag får skämma ut mig i stavhopp. 

På återseende. Nästa lucka gräver vi ännu djupare i resultatlistornas underbara värld. Och den där filmen som Herbert sitter på, Holavedens grävande journalister är redan på jakt…

 

 

4/5 av Legendens ofiltrerade äppelmust

1/5 Whiskey

En skiva citron uppskuren i fyra delar

Håll tillgodo!

 

Kommer ni ihåg när det var Cirkelträning i Landsjöskolan efter löpningen på onsdagar?