Tror Oskar Lund trodde att det skulle vara enklare att flytta hem och avsluta karriären med att dominera i Kaxholmen. Öhrn bjuder hård kamp till fots och i källaren håller Palmér spjärn för allt vad han är värd.
/En läsare under Kyrkkaffet.
 
 
Vad jag känner så fegade inte Oskar och jag i källaren sent söndag kväll.
När telefonenalarmet ringde i måndags morse så fick jag ta tag i sladden till Ipad laddaren och dra mig ur sängen så jag föll ur och landade på golvet.
Dunsten gjorde att kroppen mjuknande till en anning och med Gollums hållning kunde jag ta mig ner till Espresso maskinen.
Där jag börjar alla mina vardagar på allvar.
I söndags när alla andra såg på tv och inväntade läggdags frustade vi slem och körde armhävningar för glatta livet.
10 intervaller var och obligatorisk styrka där emellan.
Oskar börjar alltid eftersom han är proffs och tränar 2/3 mer och är typ asgrym.
Så jag har alltså hans tider hängande över mig som piskande plågoande varje intervall.
Vi kör 500m och Oskar chockade med ny taktik genom att inte rusa emot rött som en spansk tjur med två spätt i ryggen och en åtdragen snara runt kuken.
Han öppnade första 3sek långsammare än normalt den hala jäveln.
Han tänkte alltså dra jämt tempo på samtliga ihopp om att ja går stum på mina sista fem efter att plockat lätta skalpar i början. 
Jag svalde naturligtvis inte det betet utan satte en tid inbart 1,5sek snabbare sen var vi skrämande nära varandra till sista då Oskar fick ge sig.
Jag är nämligen snabbast i kaxholmen på 500m Skierg. 
 
I förra veckan var det 1000m.
Oskar utmande mig på 5st 1000m intervaller.
Han körde i torsdags och jag körde i fredags.
Jag var laddad och förbered.
Hade skrivit ner hans tider på en lapp som jag placerade på golvet vid sidan av stakmaskinen så jag skulle ha full koll hela tiden.
Jag hade med mig Bonnie Tyler som sällskap och energigivare.
Dom första två plockade jag och den tredje var jag lite efter sen brast helvetet löst fullständigt.
Jag ska inte säga att jag väggade men det var ingen vacker syn alls.
Svettades nåt åt det grövsta och tappade hållningen min gudstro och stoltheten allt på samma gång och sekunderna bara svek mig och rycktes iväg och kvar stod jag med dåliga tider och hängde lika slapp som Saddam Hussian dagen innan min 18års dag.
Precis som soldaterna efter hängning av Saddam så stod ja där vid repen och tänkte jaha nu är det roliga slut så vad gör vi nu då?
 
(Roligt och givande med en träningsform där man är så pass jämna. Visst kan vi vara jämna på kortare flacka stak intervaller på konstsnö men på allt annat är skillnaden för stor för att vara lika givande.)