Tillvaron.

 

Under en av Tisdagens tio, fem minuters intervaller i den brutalbranta Slalombacken hände något märkligt. När jag nådde toppen av backen och föll ner på knä i underkastelse till tyngdlagen och min blick gick rätt ner i backen och i skenet ifrån pannlampan bildade två stavspetshål i marken och ett fotavtryck en vacker smile gubbe. I den utsatta situation jag befann mig i så såg jag sammanhanget som vackert. Ett tecken på det goda livet.Stadsljus i mörker och en folksamling med ambitioner runt omkring. Ens egen kropp i förändring. Att förändras är en stor del av livet. Passen i slalombacken torde vara det effektivaste sättet att förändra sin syreupptagningsförmåga. Det är brutalt smärtsamt att förändras ibland dock ytterst nödvändigt och ofrånkomligt. Skidgångsintervaller i slalombacke går hand i hand med det lutherska. Plågas nu för att ha lite roligare när man plågar sig senare.

 

 

Jag brukar säga att jag tränar och äter. Det är vad jag gör i tillvaron. Rent primitivt. Som ett djur på savan. Jakt och föda hela tiden. Endorfiner i blodet och gräddsås på kinden. Jag börjar nu bli så bra på båda att påfrestningen på det fysiska och psykiska är stundtals omfattande. I onsdags åt jag två julbord. Strömming, sillar, laxar, en kavalkad av fläsk. Anjovis ibland potatis och grädde. Korvar och pattéer. Jag satt vid folk jag respekterar och folk jag tycker om och det var vispad grädde till Ostkaka och ölflaskorna stod som bowlingkäglor ut med bordet. Det var den ena snapsen efter den andra och så rullade man coqnac glaset under näsan i ett par varv till kaffet. Ett plågsamt levande. Man mår inte bra tillslut. I torsdags åt jag bara för det höga sociala nöjets skull. Man kan inte leva jämt.