Jag har bestämt mig för att försöka vara en kreativ människa som lär sig av erfarenheter, en som reflekterar över sina handlingar. Bli en som tillämpar reflektion-i-praktiken kille helt enkelt.

Det är hela grejen.

Njuta kunskapens glädje, ha nyfikenheten och begäret att förstå.

Vi har nu snart bloggat blandade textrader i ett års tid.

Det vore kul att skriva ett år till.

Lite som P1s tankar för dagen.

 

Kom med lite kritik och var med och diskutera spännande saker i kommentarsfältet.

Första året har det varit tunt med diskuterande på kommentators fältet.

Aristoteles beskrev kritik på följande vis;

Ett brev har kommit fram, någon måste svara att det har kommit fram.

Negativ kritik kan svida rejält.

Författaren Teodor Kallifatides pratade om den negativa kritikens fyra dagar.

Att skriva en bok är som att föda ett barn.

Du födde ett barn under en långsam och mycket plågsam process sen tycker någon att den har för korta armar eller för långa ben.

Kritikens fyra dagar är alltså enligt Teodor baserade på följande känslor.

Dag1: Du vill döda dem. Helst lämlästa dem.

Dag2: Varför lägga tid på att förkorta deras mediokra liv.

Dag3: De kanske har rätt?

Dag4: Glömmer allt och börjar skriva något nytt.

Jag vill inte önska lemlästa någon så vi behöver inte veta hur dåliga eller bra vi är utan bara lite tips av följande.

 

 

 

I blandningen av fantasi och verklighet kan man önska sig olika scenarior när dåtid möter nutid. Vad jag tänker på är den finska jätten Juha Mieto. En man på två meter med en exeptionellt hög syreupptagningsförmåga som förbrukade så pass mycket syre att publiken utmed banan blev svimfärdiga av hans framfart. Hade han varit i nutid hade han med största sannolikhet dragit snabbast av alla i källarhålet. Hans 5k tid hade stått sig genom alla tider. Med säkerhet. Han hade tagit livet av fläkten helt enkelt. Några andra man skulle vilja veta vad de kunde dra 5k Skierg på.

 

1. Alexey Petukhov.

2. Daniel Tynell.

3. Martin Johnsrud Sundby.

 

 

Bubblare: Jerry Ahrlin när han var i gott slag för några år sedan. Han fick barn på halsen och storhetstiden försvann eller tog en paus. Det är upp till honom. Andra bubblare till listan är Daniel Rickardsson och Fredrik Östberg under hans storhetstid vill säga. Blev ju aldrig riktigt som man trodde där under skidspelen 2002. Det ska va folk men längd helt enkelt.

 

På tal om Mieto så stötte jag ihop med Löparlegenden i källaren häromdan. Han berättade om när Mieto var med på borås halvmaraton i början av åttiotalet.Stor som ett hus stod han där likt Micke Spreitz ibland de beniga löparna. Löparlegenden tyckte det var lite tråkigt att Mieto var så dålig på att springa att han flög av så fort tempot höjdes. Men på en stakmaskin. Vilken best. Det var vi eniga om.

 

Efter en lång suktan efter snö under höstmånadernas totala avsaknad av snö, endast avbrutet av några dagars konstsnöåkning i Bruks, var detta pass något av en pånyttfödelse, en renässans för skidåkning i dess ädlaste form.

I Sjusjön finns förutsättningarna, 35 mil spår, högt belägna på en högfjällsplatå, strax utanför Lillehammer. Birken går igenom byn.

När jag slog upp ögonen var det fortfarande mörkt men snart syntes solen gå upp bortom snötyngda vindpinade granar i horisonten. Himlen var klar och tempen låg kring 6-7 grader kallt. Att få plocka fram ett finare par skidor och glida iväg i spårsystemet med solen i ögonen triggade till fartökningar i varje slakmota. De kilometerlånga diagonalbackarna blev mina konkurrenter som kämpade väl men mitt fäste och min tyngöverföring var dem övermäktiga.

Jag stannade till vid ett spårkors där någon hängt en talgboll som Talltitorna uppskattade. De var oskygga och satte sig nyfiket på min handske när jag sträckte ut den tills de förstod att jag inte hade några brödsmulor.

Sällan får man uppleva dessa pass i december. Sällan avslutas dagen med långmarinerade revbenspjäll från den lokala charkbutiken som smälter som smör i munnen. Men ibland händer det. Därför fortsätter vi kämpa.