Jag faller nog in i facket för dom som klär sig sportigt, sportigt stilfullt kan man ju önska. Denna sportigt stilfulla modegren som jag allt som oftast fått skarp kritik om speciellt från min syster räddade mig denna mörka novemberdag. Eftersom det igår var tisdag, var det ju naturligtvis också skidgångsdag i strutsabacken. Pannlampan var laddad, min ärvda Exel Master 140 cm från 70-talet stod redo utanför omklädningsrummet och jag väntade på att Palle skulle göra en extravagant entre genom dubbeldörrarna till IKHP’s karga duschrum. Här någonstans började vidden av problemet att komma till mitt sinne…hade jag lagt ner träningsbyxor?
Svaret slog mot mig som gårdagens förnuftiga amorteringschock för en nyexad mäklare, NEJ!
I kvarglömtskåpet återfanns enbart ett par underställskalsonger. Efter försök med överkroppskläder för att dölja mina skånkor började förnuftet infinna sig. Alternativen var att åka hem och hämta byxor eller att köra i korta underställskalsonger. Men då slog det mig, dagen till ära vara jag sportigt stillfullt klädd i ett par friluftsbyxor med lårventilation och någorlunda tunt tyg. Debacklet var löst och ännu ett bra skidgångspass kunde läggas till höstens samling och en liten känsla av att klarat sig ur en knipa likt MacGyver kunde infinna sig.