Nästa år är det 50 år sedan. Kanske kommer någon upprepa det motiverad av detta inlägg. Troligtvis är det omöjligt.

En familj, en Simca 1500 och ett långt avlångt land fyllt av skidhjältar. Året är 1965.

Familjen lastas in för att plöja kustvägen till Haparanda och sedan inåt landet till Kiruna och inlandsvägen hem. Asfalten tog slut i Haparanda…bilen var nog i bättre begagnat skick när den svängde in i Gisebo den sommaren.

Första ”riktiga” stoppet var Umeå, där bodde Assar. Ni vet, han bakom ladan. In i sportaffären där Assar jobbade klev Sven ”Sven-i-backen” Johansson med lille Sven-Olof i hasorna. Assar var tyvärr bortrest. Men några historier kunde nog kollegorna berätta.

Nästa stopp var hos 1928 års Vasaloppstvåa. Men hemma hos kiosk-direktör Sven Utterström fanns en delad guld och silvermedalj som var ihopsatt. Särna-Hedlund hade korats som vinnare trotts att de delade på segern. Men de två delade sina medaljer.

Senare på resan passerades naturligtvis även Särna och familjen Johansson fick fråga sig fram till Per-Erik Hedlund a.k.a. Särna-Hedlund’s hem. I trädgården stod han i egen hög person och pysslade med en stege. På de glada hälsningsfraserna för att skapa kontakt reagerade han som den man han var. Mannen som gav Sverige den vita skiddräkten genom att säga till internationella skidförbundets ordförande ”Ja, dög skiddräkten åt dig gubbjävel” efter 5-mils guldet på OS då han tyckte att Hedlund skulle använde den blåa svenska och inte sin hemmasydda vita. Han visade inget intresse för sina sörländska besökare föräns Sven-i-backen hälsade från hans vän Utterström. Då blev de genast välkomna in att se medaljerna och all torkad lutfisk som fanns i tamburen.

Kan detta vara resan som sådde fröet för att genomföraett 40-tal skidfärder mellan Sälen och Mora? Fråga Sven-Olof ”Tjippe” Johansson när du möter honom.

 

 

Det är inte lönt att hålla på längre. Tar med mig dom sista bestående värdena och avvecklar. Först krafsar jag fram pjäxorna sen slänger jag in skorna så långt in det bara är möjligt. Stänger bestämt dörren, låser och sätter nyckeln i fångvaktsknippan. Jag har möjligheten att öppna dörren men det ska inte göras förens klockan är slagen. Var sak har sin tid och plats. Träningen fortgår. Det är ett sätt att leva. Nu i detta mörkrets tid vill jag isolera mig i källarhålet. Konditionsidrott är till för självupptagna enstörningar och källarhållet lever upp till en rysk ortodox känsla. Det är ingen som visat kärlek för den källaren på många många år om ens någonsin. Men den inhyser några av Tegelnästets viktigaste rum. Ibland överblivet möblemang, gipsskivor och bortglömda damcyklar så står ett ståtligt monument av karaktär, svett och dicsiplinära åtgärder. Det är dags för Skiergmania! Så fort tid ges inbjuder den till ett frustande dragjobb. Man kan bara parkerar bilen, strippa av sig till kalsonger på vägen mellan entrén ner till källaren sen är det showtime. Efter den avslutande avslutningen ligger man på golvet utanför pannrummet och försöker få in all fuktig källarluft i sina lungor och tids nog är man människa igen. Då är det bara att samla ihop kläderna på färden upp för trappan och ut genom entrén. Jag kommer återkomma med höstens mål för Skiergmania. Planen ligger på två pass per vecka plus alla dagar det regnar. 

 

 

Saker man läser löparforum. 

Jag drog till Spanien för att få bada i havet. Men bloggen lever.

 

Det bor en man i Kaxholmen som har anmält sig till ett maraton 2021…det kallar jag framförhållning, eller anmälningstorrets. Lite som när svenska flottan bestämde att Visingsö skulle förse 1900-talets flotta med ek. Kan löpningen ha lidigt golfdöden och det blivit hippt med gymping igen år 2021?

 

 

 

 

 

 

Höstens guldlopp är över och förbi.

Vi fick inte till några guldlopp men vi sprang efter rådande form.

Sen att jag sprang en sväng fel iår igen är högst pinsamt.

Jag har sprungit fel i 66% av alla ÖIS lopp som någonsin avgjorts och det är inte bansnittslingens fel.

Och det ändrade inte utfallet av resultatlistan iår heller.

Alla kommentarer tar jag med en klackspark.

Sen att jag måste bära jaktpejl nästa år för säkerthetens skull får man väl ta.

Kul att så många var frivilliga till nästa års skallgångskedja.