Jag är ingen människa, jag är en maskin.
Jag är en maskin och behöver därför inte känna något, tänka något.
Det enda jag behöver göra är att gå upp för Strutsabacken.
Sen igen, och igen och igen.
Kroppen vet mycket väl vad den ska göra.
Den är inlärd programmerad och spelar med av full kraft.
Allt vad som finns där inne.
Jag tänker inte kring hur det känns.
Jag känner detta hundra procentiga levande.
Hjärta, lungor och lårmuskulatur.
Det är ingen själsdöd zombiewalk utan ett köttsligt effektivt industrialiserande.
 
 
Det går som ett löpande band.
När klockan slår hemdags på Tisdags eftermiddag packar jag in mig själv i den Japanska kärran och beger mig till berget.
Parkerar och lämnar väskan i omklädningsrummet går upp för trappan och sover 20 minuter på golvet i gymnastikhallen.
Vaknar av mobillarmet stel som en kålgruvsarbetare ifrån Samara.
Byter om till tvåtusentalets stridsmundering och småsnackar med David Ericsson.
Möter upp Oskar, Emil och Arvid Öhrn(ifrågasatt uppgift) i backen.
Sen tar man sig igenom det hela på ett mekaniskt sätt.
Upp ner Upp ner Upp ner och så vidare.
Denna veckan blev det nio långa.
Och det var mitt bästa backpass för året.
Det börjar närma sig kallare tider nu.