Vilken helg! 

Jag har blivit totalt bortskämd av Oskar och framförallt Oskars faster. De två har tagit hand om mig som ett litet barn. När jag vaknade på morgonen var surdegsbrödet och gröten redan framdukat på bordet. När jag, strax efter hemkomst från Lidingö la mig i fosterställning i soffan kom Oskar och matade mig med chips. Tur att man umgås med äldre vänner som varit med förr och vet vilket kraft som finns i en påse chips.  

Jag öppnade friskt och satsade på en tid ner mot 2:05. Halvvägs var målet fortfarande fullt rimligt och det lutade till och med på tid mot 2h. Men det är ren berg och dalbana mellan 15-20km och där någonstans kom klubban. Jag bonkade. Vid 20km var jag helt förstörd. Jag sprang uppför hela backen vid grönsta för att inte skämma ut mig vid det massiva publikhavet, men precis på toppen fick jag promenera en längre bit. Jag kände mig spyfärdig och helt slut. Huvudet var relativt med på noterna men benen var katastrof. Jag uppskattar löpsteget i efterhand till ca 15cm långa kliv. Följande mil var hemsk, både psykiskt och fysiskt. Men det känns lite bättre när man väl bestämt sig för att skita helt i tidsmål och placeringar. Nu var målet att bara ta mig i mål, oavsett tid, och då gör det inget om man promenerar längre sträckor. David elgh kom ifatt mig men jag hade inte en chans att haka på. Som sagt, bonkar man bonkar man rejält! Där och då bestämde jag mig för att springa nästa år, och då under två timmar. 

Jag var besviken men inte ledsen. Hade jag tränat inför detta ett helt år för att sedan misslyckas på detta sätt hade jag varit förstörd.  Men det är som det är, och det blev som det blev. Jag har gjort andra resultat i år så jag vet att jag utvecklats åt rätt håll, och det är huvudsaken. På kvällen guidade Oskar mig på Stockholms gator och tillsammans stapplade vi fram och hade en trevlig man-date på nåt mexikanskt ställe. Kvällen avslutades på kvarnen tillsammans med våra vänner från grannbyn. Flera timmars snack om vem som är släkt med vem, eller snarare, vem som inte är släkt med vem. Vi pratade igenom loppet och våra egna prestationer. Linderholm lyckades bäst med en 10e plats på 15km. Linderholm som för övrigt träffade sin tvillingbror där på kvarnen, helt ovetandes om att han hade en. 

2 dagar har gått sedan Lidingöloppet. Smärtan i benen är konstant. Känslan som infann sig på restaurang Kvarnen på Söder på lördagskvällen med några andra tappra kämpar är nog det närmaste nordisk mytologi man kan komma. Striden hade varit hård men det var idel glada miner och särimner slaktades och sköljdes ned med mjöd. I våran något modernare tappning ersattes särimner av en påse chips, tacos och mjukglass. Mjöden hade bytts mot hipster-brygder ur tapp. Kanske är det den känslan som får 15000 människor att springa runt en ö.

 

Jag har haft ett mål under löpsäsongen, under 2 timmar på Lidingö. I juli trodde jag att jag hade det i en ask, sen kom gubbvaden. Oviss stod jag på startgärdet och alla tankar gick till att försöka att ta det lugnt första 15. Taktiken fungerade och jag passerade halva distansen på 58. Jag kände mig stark fram till 20 km sen började knät säga stopp och jag fick släppa nerför. Vid 25 började kroppen säga stopp, men jag fortsatte. Kanske, kanske tänkte jag att jag skulle klara 2 timmar. Men in på upploppet hade klockan nått 2.02.

Nöjd? Ja, 10 minuters PB…men ner under 2 timmar ska jag.

 

Sammanställde lite data från Holavedens Lidingölopp genom tiderna. Här kan man se min optimistiska öppning 2011, Arvids dåliga långspurt 2014, Palles väldisponerade lopp och Holavedens Dream Team! Håll tillgodo!

 

Det ser ofta likadant ut.

Vi gillar att ha det välbekant.

Det känns tryggt så.

Såg precis ett foto föreställande mig själv och en bekant för 15år sedan och ett annat likadant foto föreställande samma två personer men fast i nutid.

Ingen större skillnad även om mycket vatten har runnit under bron så går vi fortfarande över till varandra om inte dagligen så titt som tätt.

Det är tryggt att ha det så.

Och Oskar och jag har färdats miltals ihop.

Vi färdas fortfarande.

Det är välbekant och det känns tryggt att ha det på så vis.

 

Jag läste att Plura gillar att se sin gamla granne ifrån åkerigatan i Norrköping i tidningen när han sitter och röker under sin italienska kökfläkt tidigt om morgonen.

Johan Croneman är numera Tv krönikör på DN. 

Och jämte hans ansikte har Plura sitt Soduko lite längre ner på sidan och så sitter han där under fläkten kedjeröker och dricker kaffe hela morgonen. Och Johans ansikte får det att kännas lite tryggt och välbekant.

 

Nu sysslade ju Plura med fel skidåkning då han körde alpint.

Vann en Kalle Anka uttagning i en Finspångbacke efter en hård sekundstrid emot den blivande affärsmannen Fredrik Lundberg. Plura fick åka till finalen i Duved och skämma ut hela Östergötland. 

Palle åkte till Stockholm och skämde ut halva Kaxholmen.

And the story goes on…