Nästa som rör mig är död.

Så lyder kanske världens bästa inledande mening av en bok.

Bokens författare är Bodil Malmsten och med rätta närvarar hon åter i ett blogginlägg.

Boken utspelar sig i Paris och handlar om Johanna.

En ung fri farlig och desperat kvinna som livnär sig på att stjäla ifrån den rika överklassen på Rue du Faubourg Saint-Honové.

 

Jag och löparlegendens son drar till Paris just i detta nu.

Vi ska spendera fyra dagar på ”Martyrernas Berg” Montmartre.

Som fria och unga ska vi andas in den stadsdel där Dali, Monet och Picasso verkade under sina unga kreativa år.

Vi åker kanske mer dit som Hemingway och James Joyce.

Dom bildade radarpar i Paris i början av tjugotalet och hade legendariska fylleskivor ibland Paris alla Caféer , Bistros och Nattklubbar.

Hur som helst så kommer vinet få ha sin inverkan och kommer bland annat kanske intas på det anrika konstnärstorget Place du Tertre.

Imorgon ska jag köra morgonlöpning upp till basilikan Sacré-Coeur sen försöka ta mig hem till lägenheten igen. Helt på instinkt utan telefon. För några år sedan sprang jag 23k under morgonjoggen när vi bodde på Hisingen för att se Bruce Springsteen på Ullevi. Under en nattklubbsväng i Berlin förra året försvann jag i 10timmar. Det kan sluta hur som helst. Vart hän benen bär.

 

Södra Montmartre är Paris Red-light district och känt för mänsklighetens påfallande brister.

När vi pratar galenskap och omöjlig inställning till kvinnor måste man nämna Strindbergs tid i Paris för runt 100år sedan.

Vilket kan upplevas i boken Inferno.

Han gick runt med sitt lysande intellekt, storhetsvansinne och var spritt språngande galen.

Allt han skrev undertecknade han med signaturen Gud.

Han memorerade stadens gator och drack absint på konstnärscaféet Closerie des lilas.

Enligt legenden bodde han på det sämsta hotellrummet som någonsin har hyrts ut i Paris.

Det låg nära latrinerna och var väldigt dåligt ljudisolerat. Det gjorde en galen man än mer galen och det slutade naturligtvis på sjukhus. Och hans ex kvinna som han ständigt bedragit ville inget annat än att få vårda det sjuka geniet som genom sitt hetlevrade humör och orimliga inställning till kvinnor inte fört med sig mycket mer än elände till hennes liv.

Det var för 100år sedan men gatorna finns kvar och går man till Closeriet kan man be kyparen visa bordet där Strindbergs namnskylt sitter.

Och på väggen utanför pensionatet Orfila där han låg och våndades till ljudet av pinkande män finns en skylt som säger att det faktiskt var här innanför väggen den store Svensken bodde tills han inte kunde betala hyran längre och pensionats kvinnliga föreståndare fick starta en insamling till det sjuke geniet som inte kunde betala för sig trotts sin framgång i landet med både Fadren och Fröken Julie.

 

 

Hon levde lycklig i alla sina dagar med den unga mannen hon mött i parken med Rodins statyer.