Två veckors löpvila pga ett klent vänsterknä gjorde susen inför Eksjö stadslopp. Tvekade in i det sista om jag skulle starta. Men när väl nummerlappen kom på fanns det inget alternativ. Man är ju fortfarande ung och dum, att vila tillräckligt efter skada kommer förmodligen med åldern. 

Idag skriker kroppen fortfarande. Att chockstarta med ett 10km lopp efter uppehåll är inget kroppen uppskattar allra mest. Röven värker, vaderna är stela och knät protesterar fortfarande, om än mycket mindre. Men vad gör det när man springer under 35 minuter för första gången. ”Man går i ett PB-rus” som Oskar sa…

Undertecknad och Robert Davidsson påväg mot nya personbästan. 34:44 respektive 34:50. Konkurrens skapar verkligen framgång! 


(Foto: David Erixon)*

Några kilometer senare har Palle sprungit i mål på 38:28. Ca 2 minuter snabbare än förra året, imponerande! 


(Foto: David Erixon)*

Oskar som är i sitt livs löpform. 34:17 i Eksjö och idag springer han 1500m. Hybris eller anmälningstorrets? 


(Foto: David Erixon)*


Hela gänget! 


(Foto: stulet från Jonas Linderholm)**
Nu är det dags att få knät hundraprocentigt igen. Vill springa snabba intervaller och långa långpass i bar överkropp i sommarvärmen (även om mina bloggkollegor retar mig för uteblivna bröstmuskler tänker jag flasha tuttarna).
 Vad väntar?
 Banlöpningspremiär, på riktigt. Inte vistavallens kolstubb utan 5000m på Råslätts tartanbana är tanken. Lidingöloppet i höst och innan det kanske klämma in ett 10km lopp på Visingsö. Vid närmare eftertanke vill jag nog springa en halvmara till innan vintern slår till. Tänka sig, snart är vi där igen… Jag börjar mer och mer sakna Berga By.