Allt är relativt

Igår sprang vi 5000 meter på Vistavallen. Längesedan ett 5000 meterslopp gick på kolstubben på vallen. Känslan av att sväva fram på en dammande bana med bra grepp under skorna är härlig. Men så var inte fallet idag. Vattenpölarna låg djupa efter sista dygnets regnande. Att detta skulle te sig som en torr tillställning var det få i det handfulla startfältet som trodde på.

Jag har sprungit några 5000-lopp men de flesta i min ungdoms gunst. 3000 meter brukar avverkas raskt för att sedan följas av en tempo-krash likt IT-bubblan på kilometer 4:a. Vad jag skulle kunna prestera på en regntung bana med snäva kurvor (360 meters bana) och ett par ben som gått i barfotaskor hela veckan var minst sagt osäker.

Vi drog iväg i ett raskt men kontrollerat tempo. Arvid drog som sig bör av ”Kaxholmens snabbaste löpare”. Men på andra varvet backade han bak. Jag fick en liten lucka och kunde springa på. Sista två varven försökte jag pressa upp tempot lite och jag gled in på 16.49 utan att riktigt ta det sista. Tiden är bra med tanke på förutsättningarna.

Efter loppet får vi erfara att vi sprungit under dagens torraste tid relativt sett, regnet häller ner. Vattenpölarna på löparbanan är borta. Endast en vattenring återstår. Vi käkar grillkorv, pizzaslice och kakor. Sköljer ner detta med termoskaffi. Livet är gött, på 30 minuter har jag klämt sub17, två korvar, en pizzaslice, två kakor, två koppar kaffi och sett en dubbel regnbåge. En helt vanlig träningstävling med Kaxholmens kickwaxers helt enkelt!