Tid är det enda rättvisa i världen, för varje människa är ett dygn 24 timmar och du kan inte lämna något efter dig eller ärva tid.

Ofta pratar man om att det finns en gräns för hur mycket man kan träna, hur långt man kan springa, hur mycket tid man kan lägga på sin idrott. Om jag råkar klämma ur mig i ett nytt sällskap att jag tävlar i längdåkning får jag ofta frågan ”då måste du träna typ 20 timmar i veckan eller?”Mitt svar på frågan brukar var ”Nja, inte direkt. Jag jobbar heltid så jag hinner inte riktigt träna så mycket. Jag kör det jag hinner med.”

Jag har ibland nöjet att få träna och tävla mot eller med en viss multisportare från Huskvarna. Emil suddar ut de flesta gränser som jag någon gång satt upp.Tänkte att ni skulle få några exempel på hur mentala gränser kan sprängas likt en bro under en reträtt av röda armen.

Jag frågade en gång vad helgaktiviteterna hade varit. Emil svarar att han sprungit 8 mil.Bra tänkte jag, 4 mil om dagen är ingen dålig dos! Men faktum var att han sprungit mellan Borås och Göteborg i ett svep….på NATTEN!

När VM i multisport avgörs är det över en flerdagarstävling, ca 5-6 dygn. Hur mycket sover ni? frågade jag. Första dygnet sover vi inte, sen sover vi 2 timmar varje dygn fick jag till svar.Många är vi nog som kan tycka att en arbetsvecka kan kännas lång med sina 5 dagar.

När jag en gång fråga om Emil om han skulle med och träna svarade han att han var lite trött den veckan. Konstigt tyckte jag. Förklaringen var att han cykelpendlade till jobbet…Huskvarna – Hillerstorp. En liten nätt tur på 7-8 mil enkel väg.

Nu kan ju någon tänka ”Ja, det är ju lätt att träna om man inte jobbar heltid, inte har barn eller något hus att ta hand om”. Emil jobbar som ingenjör, har två småbarn och ett hus. Jag tror att jag också sprängt några av Emils gränser under våra pass i skidspår och skidgångsbackar. Nu för tiden skäms jag alltid lite när jag säger ”Nja, inte direkt. Jag jobbar heltid så jag hinner inte riktigt träna så mycket. Jag kör det jag hinner med.” Jag har ju verken hus eller barn…det måste vara latheten som lyser igenom. Jag har helt enkelt en bortförklaring. Men än har aldrig Emil varit före mig uppför skidgångsbacken så jag antar att latheten inte är allt för påtaglig.

Så mitt tips är att våga träna med andra idrotter för att få perspektiv på vad du är kapabel till och hur man kan utvecklas. Våga testa något nytt, våga ta en annan väg, våga testa var gränsen går. Enbart du kan ta reda på det, ingen kan berätta det för dig. Börja med att baka ditt eget tortillabröd till fredagstacosen, det är skitenkelt!

Kom ihåg att det är OK att ha en bortförklaring, men använd den varsamt.

 Emil introducerade mig till Multisport i höstas, det gick bra!