Författare: Arvid (sida 1 av 29)

Bloggbacken

Som en hyllning till  Birkebeinerrennet, där man tar sig över 2 berg, avgörs idag den 4e träningstävling i vårens löparserie uppför lyckåsbacken. Eller den vi kallar för bloggbacken. Varför vet jag inte riktigt, vi har många backar som förknippas med holaveden egentligen. Till exempel 10-minutersbacken där jag och Palle kanske gjorde vårat första gemensamma träningpass, eller strutsabacken där vi spenderade varje tisdagskväll under höstterminen, eller kanske ormabacken som också var en av de där backarna som Oskar eller Palle visade mig i holavedens begynnelse. Men det är ändå lyckåsbacken som blivit våran backe. De andra har redan etablerade tilltalsnamn. Bloggbacken ingår nästan alltid i våra distanspass mest för att den är så himla fin att springa. Först den långa sega starten, med lagom lutning där man måste hålla hög fart om man vill få en bra tid. Sedan högersvängen in mot platten där man måste växla fart ordentligt innan man går in i den tuffa branten där det handlar mer om överlevnad. Blickar man uppåt möter man väggen, en oändlig backe utan slut. Himlabacken som leder upp mot skyn. Kraftig vänstersväng där det brantar till värre än någonsin. Kan man hålla frekvens där utan att börja gå ska man bara nöjd, så klarar man sista biten spurtande. Fram till eken och bara där får man stänga av klockan. Grattis du har klarat bloggbacken.

Mitt rekord är 9:26, åk dit idag och testa själv.

/ Arvid

ryssfemman i kollen

Det är dags att lägga förra veckan bakom sig och gå vidare. Att komma hem efter en vecka i alperna var som en lättare käftsmäll. Det kan jag bara föreställa mig i och för sig, tror faktiskt inte jag fått en ordentlig smäll över käften. Någon armbåge har väl träffat fel vid en nickduell givetvis men det är ju inte samma sak direkt. Den tydligaste armbågen jag minns är utdelad av Sören Wreland under en träning på sjumanna-tiden. Den satt så fint över ögonlocken att jag var blå över en månad. Det var lärorikt på något sätt, efter det var man redo för A-lagsfotboll i division 6.
Det har regnat i princip konstant sedan vi kom hem och jag har varit sjuk. Ingen jätteinspirerande kombination men det får en att uppskatta det motsatta. Idag skiner solen och jag ska ut på en runda för att känna om lungorna sitter kvar efter allt hostande. Om tre veckor springer jag en halvmara i Holland, målsättningen är 70 minuter. 3:19 min/km känns omöjligt i dagsläget men jag vet hur mycket som kan hända på några veckor. Framförallt är inspirationen viktig, träna hårt är helt omöjligt om man inte har huvudet med sig. Jag är aldrig så inspirerad som när jag är sjuk, konstigt nog, så av den anledningen kan det vara positivt med lite bakslag då och då.

Såg ni Holmenkollen?
Ryssarna alltså, vilken uppvisning. Bolshunov vilken kille. Född 1996 och tog över ledningen i världscupen. När det var damernas tur var det väl ingen överraskning att Johaug skulle sticka iväg. Efter 10km var det bara 8 åkare inom 1 minut bakom och cirka 20 åkare som var 2 minuter bakom. Detta alltså efter 10 kilometer, inte ens 30 minuter åkning. Spridningen i damernas världstopp är för dålig, eller har jag fel i min analys? Fler borde kunna nå lika långt som Johaug annars blir det inget kul att följa skidåkningen i fortsättningen.

 

Ett vingslag får luften att skaka

En vecka i alperna avslutades precis på det sättet man kunde förvänta sig nämligen med en lättare förkylning och några dagars sängliggande. Det är röva. Den preliminärt planerade premiären på lördag är alltså inställd, jag springer något annat när hälsan är med mig. Ingen ide att stressa upp sig, istället tar jag mig lite tid för reflektion och ett gediget blogginlägg. Det var längesen. Till och börja med, alperna va kanon. Dolomiterna i Italien alltså, där måste Gud lagt lite extra tid. Obeskrivligt vackert och vilka dagar vi hade. Finns inget att klaga på och jag vill tacka samtliga inblandade för att det blev så bra som det blev. En sådan vecka gör vi säkert om vid något tillfälle i livet, något annat vore otänkbart.

Mitt ständigt omättade begär blir jag inte tillfreds med och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att få ordning på det. När jag åkte längdskidor i Orsa längtade jag till veckan i alperna med oändliga pister och förhoppningar om puder. När jag väl var där ville jag bara ut och springa och när jag väl sprang höll jag mig bredvid spåret där Marcialonga snirklar sig fram. Väl då kunde jag bara tänka på att jag ville åka längdskidor, och när man samtidigt ser serpentinerna uppför bergskedjorna önskar jag att jag satt på en cykelsadel. Varför blir man aldrig nöjd med någonting. Varför kan jag aldrig vara här och nu i stunden. Jag vet inte vad jag ska göra åt problemet och ärligt talat är det väldigt frustrerande att inte kunna fokusera på en sak åt gången. Ända sedan den dagen du lämnade mig har jag försökt fylla ett tomrum men det är verkligen svårt, ibland med helt fel saker men oftast med nån form av fysisk aktivitet. Ett sånt tomrum fyller man inte hur lätt som helst visade det sig. Det kvittar hur mycket man än gör så saknas det alltid något.
Under hösten har jag väl åtminstone landat i att det är löpning jag borde hålla på med, och vill man kalla sig för elitlöpare kanske jag borde agera som det också.

Kommande vecka börjar ett nytt kapitel i min livshistoria. Jag ska börja arbeta igen efter ett lätt dekadent halvår. Det känns spännande och jag kommer alltid blicka tillbaka på det här senaste halvåret som… ja, jag vet inte vad jag ska skriva där riktigt utan att provocera folk. Det bästa halvåret i mitt liv, men samtidigt det värsta kanske. Konstigt har det varit i alla fall. Vad har jag gjort under den här perioden kanske man borde summera nu då. Jag har bland annat bearbetat krossade framtidsdrömmar och stora förhoppningar på något som inte blev av. Lärt mig väldigt mycket om hur människor fungerar och mycket om vem jag själv egentligen är. Förstått hur det kan vara att må lite svajigt. Insett hur snabbt nära kompisar kan försvinna, men samtidigt insett hur lätt det är att skaffa nya om man vill. Gått vidare har jag väl kanske inte gjort men jag har träffat en jättefin tjej som har varit med om samma sak och tillsammans kan vi i alla fall skratta åt eländet. Jag tror det är viktigt att skratta oavsett hur man mår. Utöver detta har jag väl sprungit drygt 11-12 mil i veckan vilket resulterade i en 8e plats på ISM för några veckor sedan vilket jag är väldigt nöjd med. Där har man ju något att ta med sig när man blickar tillbaka på hösten 2018 i alla fall.

Det har givetvis hänt otroligt mycket även om man levt ett inrutat liv med mycket träning, men mitt minne är verkligen inte sådär knivskarpt alla dagar. Därför är det bra med en blogg, om man nu kan hålla sig till att skriva ihop ett inlägg var fjärde dag. Tur att Palle skäller på mig ibland. Jag borde egentligen skrivit en bok om mitt senaste halvår, det hade faktiskt varit intressant. Jag inbillar mig nämligen att jag lever ett ganska intressant liv, faktiskt. På min dator finns färdigskrivna blogginlägg som aldrig borde publiceras. Ibland skickar jag dom till Robban och han säger blankt nej med orden ¨censurera först!¨. Men visst hade det varit intressant med en ocensurerad dagbok i bloggformat. Frågan är om vi hade tappat läsare eller fått fler?

Dagens fråga;
Vilken levande eller död persons ocensurerade dagbok hade du helst velat läsa?

Lyssna på en jättebra låt medan du funderar..

 

¨Och när jag möter ensamheten i trappan
Ska jag klä den i byxor och skor
Jag ska ringa mina vänner igen
Och vara nykter nästan varje kväll¨

Hjärtliga hälsningar

/Örn

ps; jag vet självklart om att det är fössta tossdan i mass vi firar idag, men är det inte lite konstigt att vara så fruktansvärt stolt över ett smärre talfel att vi måste äta tårta för det? I och för sig uppskattar jag nästan alla högtider som innebär ett bakverk, så jag säger väl grattis då och åker och köper en tårta i eftermiddag!

Åka lagg

Det blir återigen ett kortfattat inlägg. Jag är på skidsemester men jag intalar mig själv att det är ett träningsläger. För låren åtminstone. Vi bor i val de fiemme dalen och igår sprang jag en mil längs marcialongaspåret. Fortfarande kanonfina spår. Vilka minnen som kom till mig från när jag och Palle  var här med familjen Svensson. Den resan måste jag göra om igen.

 

/örnen

Enjoying the soft work

Låt mig berätta om min träningsgrupp här i Göteborg. Det är inte bara Holaveden som hade en riktigt bra helg resultatmässigt. Vi kör kvalitetspass tillsammans varje tisdag, torsdag och lördag. Utöver det hänger vi gärna på gymet tillsammans på onsdagar och en och annan distansrunda blir det också. Sen får man inte glömma det heliga långpasset på söndagar kl 15, där hinner vi diskutera allt mellan himmel och jord under två timmar. Det är ett bra gäng, det går inte förneka.

Johan Rogestedt är tillbaka från Sydafrika och verkar likt många andra som varit där haft några riktigt fina träningsveckor. Denna vintern har han valt att skippa innesäsongen för att istället fokusera på att bygga upp den aeroba kapaciteten på längre distanser och på så sätt kunna ta ytterligare ett kliv på 1500 meter som är hans paradgren. Nu i helgen persade han på en mil nere i Holland då han sprang på 29:40. Tidigare var hans personbästa ca minuten långsammare, så visst har det gett resultat. Det finns många som är sugna på det svenska rekordet på 1500 meter och Johan är utan tvekan en av dom. 3:36:49 av Johnny Kroon från -86 bara måste ryka i år. Men vem tar det?

Meraf Batha i samma lopp putsade Meraf sitt svenska rekord på 10km landsväg till 31:09, och det innebar också Nordisk rekord. Hon är utan tvekan den bästa löparen jag har tränat med. Målet är att försöka ta rygg på henne i sommar om hon ska snygga till den där tiden ytterligare, men det kan bli hårt. Det är precis att jag klarar det på 3000m.

Suldan Hassan sprang mycket imponerande förra helgen i Sätra på 3000 meter då han drog till med 7:55 och är just nu tvåa i Sverigestatistiken, strax bakom Jonas Leandersson. Ett riktigt mäktigt lopp då Suldan avslutade andra halvan på 3:52, vilket skvallrar om att det förmodligen finns en nivå till. Det återstår att se vem som drar det längsta strået nästa helg när SM avgörs, men jag hoppas givetvis på Suldan. I söndags försvarade han de svenska färgerna i Nordenkampen och levererade även då en fin tid på 1500 meter och belönades med en biobiljett. Det blir en spännande säsong att följa!

Benjamin Åberg har tagit ett stort kliv i år och blivit stabil kring 1:51-1:52 på 800 meter, detta resulterade i att han fick göra landslagsdebut nu i helgen under Nordenkampen och lyckades återigen springa hem ett nytt personbästa och slutade 4a i loppet!

Samrawit Mengstaeb gjorde också hon landslagsdebut under Nordenkampen och sprang riktigt bra på 3000 meter. 9:22 räckte till en 3e plats i en landslagsmatch som Sverige vann både på herr och damsidan!

Mustafa Mohammed är tillbaka efter att ha spenderat ett par veckor nere i Etiopien med bland annat Mo Farah. I söndags sprang Musse Barcelona halvmaraton på 63:02, vilket är hans näst snabbaste halvamara någonsin! Under samma lopp sprang Napoleon Salomon in på nytt svenskt rekord, 61:17, kan va bra att ha koll på om det kommer på tal under fikarasten på jobbet. Det är häftigt att träna med Musse som har typ 25 års erfarenhet av elitlöpning, han är verkligen sista bossen!

Övrigt träningssällskap brukar florera oftare här på bloggen, så som pappa-Grahl, greven-Carlsson, korv-Olle, reseledar-Robert och tvåmeters-Cullin, men de förstnämnda tyckte jag var värda lite mer uppmärksamhet efter helgens framgångar. Det är en härlig mix av människor och framförallt är det väldigt trevliga kompisar. Jag är tacksam varje gång vi ses att jag får vara en del av gänget!

Tills vi hörs igen, enjoy the soft work.

/ örnen

Visst blir man glad av denna bilden?

 

 

 

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑