Författare: Arvid (sida 1 av 42)

its a wrap

Två veckors tombola-träning fick avsluta året. Två veckor då jag körde precis det jag kände för. Inga pass var planerade. Jag sprang varje dag. Ibland gick det fort när jag fick feeling, ibland gick det väldigt långsamt. Jag behövde verkligen det. Bara få tillbaka lite feeling efter en ganska seg höst. Allt vände. Det var mina två bästa veckor senaste månaderna.
Ibland kan det bli lite för mycket med allting. Ibland behöver man bara få tillbaka lite feeling.
En timme med Robban på ÖIS-elljusspår var ett sånt där pass som man får feeling av. Tänk att han kan springa så fort efter att ha haltat med ett trasigt knä senaste halvåret, jag fattar det inte. Han är en maskin.
Nyårslöpning med Oskar och Palle var en succé. Vad ska man säga? Det var en gång de två som fick mig att börja springa, jag har så mycket att tacka dom för så jag vet inte var man ska börja. Det känns alltid som jag delar stunderna med er när det går bra, bara så ni vet.

Att 2020 blev ett speciellt år har vi sagt så många gånger nu så jag tror vi ska sluta med det. Men det var verkligen speciellt. Jag fick springa finnkampen, sånt där bär man med sig länge, förmodligen resten av livet.
Blickar man tillbaka lite i träningsdagboken kan man se att det blev mitt bästa år rent träningsmässigt också. Jag hade inte en enda vecka utan löpning, det är unikt för att vara mig.
450 mil blev det. Fick stressa ihop några kilometer sista dagarna men det gick. 85km per vecka om man delar upp det. Det blev också 13 tävlingar med start i Maj, plus några träningstävlingar innan vi fick börja tävla på riktigt. Pers på alla distanser jag tävlade på och följande pers-stege tar jag med mig in till nästa år:

1500m – 3:46
3000m – 8:13
5000m – 14:06
10000m – 29:45
10km landsväg – 29:37

Det är ändå något man får vara nöjd med. Jag vet inte riktigt vilket lopp jag tar med mig som den bästa höjdpunkten, alla har på något sätt sin charm. Rent tidsmässigt är 3:46 förmodligen den vassaste, den bästa upplevelsen måste väl vara finnkampen, men en annan höjdpunkt är nog 10km i Anderstorp på 29:37 när pappa fick vara med på plats, ganska ovanligt för 2020 med sina närmsta vid mållinjen.

Hur toppar man nu detta inför kommande säsong?
Jag vet faktiskt inte. Men jag tror jag vet hur man ska försöka i alla fall. Det gäller att träna på, ungefär som jag gjorde i år. Varken mer eller mindre. Möjligtvis något bättre och smartare.
Tränar jag mer är risken att jag går sönder. Tränar jag mindre är risken att jag blir sämre. Tränar jag smartare och bättre är chansen att jag blir snabbare. Det handlar inte om timmar och det handlar inte om mil, det handlar om vad man gör medan man är ute och springer. Och ibland är jag vilsen och har ingen aning, men det brukar oftast bli bra så länge man ständigt är påväg någonstans.

Tillsist vill jag nog tacka alla som någon gång hört av sig under året. Det betyder väldigt mycket. Jag gör det inte för att få uppmärksamhet, men det är alltid kul när någon hör av sig när det går bra osv. Kul att så många faktiskt följer det man sysslar med. Dessutom vill jag rikta ett stort tack till alla som brukar träna med mig. Jag har blivit rätt kass på att springa själv, lite sällskap brukar oftast göra den där tröskeln som ibland kan vara ganska hög att ta sig över innan ett träningspass något lägre eller till och med helt obefintlig. Det betyder väldigt mycket och jag tror ni vet vilka ni är.
Vill man någon gång träna med mig eller cykla bredvid är det bara dra iväg ett sms, jag håller oftast till i östra Göteborg men det händer att jag landar i Kaxholmen ibland och då är det alltid gott med lite sällskap. Ni har mitt nummer, vi hörs!

Allt gott. Vi ses 2021 vänner.
Låt bloggen rulla in på sitt sjunde år. Det är crazy.

/ Arvid Örn

 

Tillsammans i mörker

Skillnaden mellan snöfall och regn är hårfin fysikaliskt men ljusår mentalt

– Oskar Lund

Lite snöfall gör en på barnsligt bra humör. Det är helt sjukt. Borde skrivas ut på recept egentligen. Till och med Göteborg har haft lite vinterkänsla, minusgrader och frostiga morgnar. Att få frysa och sen bli varm har något, kan inte riktigt sätta fingret på det men jag tror alla hade mått bra av att vara lite mer utomhus och frysa helt enkelt. Det primitiva i att försöka hålla värmen. Det låter kanske löjligt men tre minusgrader i Göteborg är brutalt kallt. Helt sjukt.

En granne kom ner med fika igår. Först frågade hon om jag gillade fika. Jag sa att jag älskar det. Det kanske inte syns på min just nu ganska späda löparkropp men det fikas nåt enormt från min sida. Sen bad hon om ursäkt för att deras bäbis skriker så mycket på nätterna och frågade om jag ens kunde sova ordentligt. Jaa, det är rätt lugnt sa jag, men insåg samtidigt som jag sa det att jag aldrig hört ett ljud från lägenheten ovanför. Kanske borde tryckt lite mer på deras dåliga samvete och cashat in både fika och lunchlådor i fortsättningen.
Konstig grej att be om ursäkt för eller. Ganska svårt att bestämma när en bäbis ska vara tyst tänker jag. Vill man dessutom undvika barnskrik kanske man inte ska flytta in bredvid ett.
Fikat var gott i alla fall. Kanske borde bjuda tillbaka på något och be om ursäkt för något jag inte kan styra över.

Söndagens långpass betades av oväntat lätt. Tänk vad lätt det kan gå utan tandvärk och en hälsena som inte kändes av för första gången på 4 veckor. Var tandläkaren inne och rotade nere i fötterna också kanske? Vi får se imorgon, hoppas hoppas. 20 kilometer i bra fart och där benen inte mattades av överhuvudtaget. Magiskt. December kan nog bli bra hörni!

Saknar dessa grabbar. Det vore väl inte för mycket begärt att man ska få till några mysiga löpturer med alla tre över jul. Tillsammans i mörker. Gärna med efterföljande hamburgare eller kebab. Det skulle jag må gott av. Tur att man har dom nära till hands varje dag ändå, det är bara ett facebook-meddelande bort.  Sånt behövs när livet står still under en pandemi.

Vi ses.

/örn

 

comeback

Comeback på bloggen. Dags att skriva några rader igen. I ventilen kallas jag för Frank Andersson, jag vet inte riktigt varför men dom tycker nog jag är ganska oberäknelig och inte så seriös alla gånger.  Men Frank Andersson tog ändå 3 VM-guld, 1 OS-brons och 4 EM-guld i en av världens hårdaste idrotter. Den gubben har nog lagt ner några timmar på mattan för att nå sina framgångar trots allt. Vilken legend. Vila i frid.

Jag börjar bli riktigt trött på den här himla pandemin vi lever i. Och då pratar jag inte om padel-pandemin, utan det riktiga problemet. Det där viruset som sprider sig. I våras var det inte så farligt, men nu i novemberrusket är det riktigt tråkigt. Jag behöver ha lite stimulans, det måste hända något. Inte bara gå till jobbet och sen hem igen. Kombinera det med en dålig hälsena så man tvingas vila lite så blir situationen ohållbar. Det suger rent ut sagt. Tack och lov slipper jag jobba hemifrån. Jag behöver träffa folk och på jobbet får jag i alla fall träffa mina kollegor och dricka lite kaffe med någon annan än mig själv. Det behövs. Jag vet att det är en piss i Mississippi jämfört med hur andra har det, men det är väl ändå min rättighet att få gnälla lite. Får vi ett vaccin och allt återgår hyfsat till det normala så kommer 2021 bli ett riktigt pangår, det kan jag lova er. Vi har så mycket att ta igen. Och då pratar jag inte om att jag måste ut och resa eller gå på klubbar eller nåt annat skit, allt jag vill är att träffa lite folk. Springa lite goa löpartävlingar och kanske se Lasse Winnerbäck i folkets park. Hoppas hoppas hoppas..

Morsan bröt foten på MTB-banan i kaxholmen. Nej, hon cyklade inte. Det går att ramla ändå tydligen.  Holavedens kompis David Elgh var där och krattade löv på MTB-banan och fick hjälpa henne. Snacka om att jobba i motvind, kratta löv mitt i en skog i November Som det skrevs i ventilen, det är nästan som att sortera sand i Sahara. Foten är ihopskruvad, det kan nog bli bra. Frågan är bara vem som kokar gröten på julafton nu. Familjen ska ha möte inom kort för att delegera den uppgiften.

Efter två veckors vila har jag börjat springa lite igen. Hälsenan är lite knasig, inte dålig men inte heller bra. Det kanske är ålderskrämpor man får lära sig att leva med. Jag fyller trots allt 27 ganska snart. Får lätt ångest när jag tänker på det. Är man 27 så är man inte ung och lovande längre. Känns jobbigt.
Ibland ser man att vissa löpare har olika målsättningar och tidsmål man vill uppnå. Nån har haft sub 30 innan man fyller 30, en annan hade sub 40 innan man fyller 40. Ett långsiktigt mål jag haft var att just ha det där förstnämnda, att klara 30 minuter på milen innan jag fyllde 30. Men jag måste nog revidera om det. Kan man lösa sub 29 innan man fyller 29?
Det känns helt klart som jag måste försöka åtminstone. Det är trots allt bara 37 sekunder ifrån.

Hänger bloggen med tills dess?

Vill ni det?

Okej. Då kör vi!

/ örnen

En gammal bild från den tiden man inte drömde om sub 29…

 

finnkampen

För drygt två år sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag berättade om lite drömmar och målsättningar med min löpning. Jag vill minnas att det var för drygt två år sedan jag började träna lite mer på allvar, lite mer fokus och faktiskt tog det seriöst för första gången och vågade sätta upp lite målbilder. Jag skrev då att jag i framtiden ville springa milen under 30 minuter och att förhoppningvis  få representera landslaget. Tänk att båda målsättningar har bockats av denna sommaren.

När jag landade efter den korta visiten i Tyskland fick jag ett samtal från förbundet. De ville att jag skulle göra ett test för Covid-19 och vara beredd som reserv ifall någon i truppen blir sjuk, skadad eller inte får negativt på sitt test. Jag fick en tops uppkörd i näsan längre än vad jag visste att man kunde stoppa upp saker i näsan, och därefter åkte jag hem och körde ett lättare tröskelpass. Tänk att få vara reserv till landslaget sprang jag och tänkte för mig själv, det är ändå stort. Jag har gjort bra resultat på i stort sett alla distanser jag kört i år och att ha mig som backup kanske ändå var ganska rimligt intalade jag mig själv. Skulle det bli något avhopp på låt säga 10000m så kan jag nog riva av ett ganska bra lopp, och detsamma gällde på 1500m. Jag har olikt många andra inte hittat riktigt min distans känner jag ibland, men det är också bredden jag tycker är så viktig. Att utvecklas på alla plan, både uthållighet och snabbhet. Sakta men säkert bli en komplett löpare.
Dagen efter åkte jag och jobbade. Åt tre muffins medan jag stängde butiken och räknade kassan. Då ringer min tränare Ulf och ber mig packa väskorna. Du ska med till Finland, hejdå.

En löpare i gruppen fick positivt på sitt covid-19 test och jag for hem till Jönköping, väskan var redan packad, eller ouppackad beroende på hur man vill se det sen Tyskland, om än med lite ofräscha kläder.
En kort natt och sen upp till Arlanda där jag mötte upp övriga landslaget. Ganska surrealistisk känsla, som tur är känner jag många sedan tidigare, framförallt löparna, men det var ändå i ett helt nytt sammanhang vi sågs denna gången.
Flighten till Tammerfors är inte lång, men man hann ändå fundera ett varv kring hur det skulle bli att springa senare på kvällen. Finnkampen är ändå stort, typ finrummet av svensk friidrott och väldigt mycket prestige. Nervös var jag inte, men man vill å andra sidan inte klanta till det för mycket.

En stor politisk debatt hade pågått i Finland gällande vårt deltagande. Svenskarna är verkligen världens farligaste folk i vissa ögon just nu. Att alla på planet hade ett sprillans nytt negativt test för Corona verkade inte spela någon större roll. Vi fick flyga dit och hem samma dag, väldigt begränsade till vart vi fick röra oss och munskydden var ständigt på. Fotografer var på plats redan vid flygplatsen och när vi åkte därifrån, det kändes nästan som att dom ville fånga oss på bild om vi råkade hosta varandra i ansiktet eller liknande. Jag påverkades inte så mycket av de begränsade möjligheterna till en speciell uppladdning, utan var bara taggad på att ut och veva. 1500 meter på Finnkampen är rock n roll, och sånt kan jag. Leva i en ryggsäck med begränsade ytor att värma upp på har jag gjort på turné mängder av gånger… Nu kör vi!

Nationalsång. Landslagskläder. Hänga med Daniel Ståhl. Landslagsdebut var precis så stort som jag trodde. Daniel Ståhl var ännu större..
En lättare strategi inför loppet lades upp. Finnarna hade på pappret gjort 3:40 – 3:45 – 3:47 och på pappret hade vi svenskar gjort 3:38 – 3:44 – 3:46, vi skulle alltså slå varsin Mumin. Hur gör vi det då? Eftersom de två lite långsamme finnarna som jag respektive Samuel Pihlström (vi kan kalla honom för Pilen) skulle slå kom från underdistans, alltså 800 meter, räknade vi med att de eventuellt hade större chans att slå oss i en spurt. Alltså ville vi ha mer ett kapacitetslopp där de starkaste löparna skulle vinna. Vi ville ha ett högt tempo med andra ord. Problemet med högt tempo är att man lätt blir trött, och vill man slå en finne i en spurt bör man ändå ha lite kräm kvar i benen på upploppet. Halvhårt fick bli vårt ledord. Halvhårt fram tills våran starkaste löpare Johan rogestedt (vi kan kalla honom för Roggan) skulle dra på en långspurt och lyckas skaka av sig den starkaste finnen.
Nu börjar det bli krångligt märker jag när jag skriver, men taktiken var egentligen ganska enkel. Och vi lyckades precis så som vi ville, nästan. Roggan fick ge sig sista 30-40 meterna, men sånt händer. Alternativet var att gå långsamt och chansa på att vi tar alla i en spurt, det ville vi inte riskera. I värsta fall hade utfallet blivit katastrofalt. Better safe than sorry.

Så var min debut. Varken bu eller bä. Jag slog en finne, det är alltid nåt. Att få representera landslaget var en rejäl spark i baken för motivationen, även om det var på ett litet bananskal jag halkade med på det där planet till Tammerfors. Suldan som testades positivt gjorde nämligen ett nytt test några timmar senare och det visade sig vara negativt, alltså var han fullt frisk precis så som han kände sig. Men att släppa in honom i Finland med ett positivt Corona-test hade bara eldat på nån form av grannfejd som redan verkar ganska spänd. Nu vet jag i alla fall att jag kan hantera en finnkamp, och nästa gång vill jag bli uttagen på riktigt!

Vad blir nästa mål nu när de jag nämnde för två år sedan är avklarade? Det är en fråga jag måste fundera lite kring. Självklart vill jag fortsätta utvecklas och kapa tider på de distanser jag tävlar på. Kanske ska man ha som mål att vinna en SM-medalj eller vinna en Finnkamp, det hade i alla fall varit riktigt roligt med lite medaljer innan man lägger skorna på hyllan… Vilket jag hoppas dröjer!
En annan punkt på min bucket list jag betade av under denna ganska knäppa helg var att bli omnämnd vid namn på Text-tv, det var nästan bara för mycket. Text-tv är stort, nästan större än Ståhl.
Vi hörs, hej

/örnen

Semester

Första semesterveckan har levererat riktigt bra. Många löpmil, ett nytt PB på 1500, roadtrip, paddling, mountainbike och så blev jag bortdömd på ett musikquiz. Nya tag nästa vecka. Då finns det chans till PB också när jag springer 5000m på fredag. Innan dess hoppas jag på lika fina och många löpmil, lite MTB och revansch på musikquiz.

Denna veckan kännas riktigt bra rent löpmässigt, allt jag går och tänker på nu är hur mycket som kan gå fel. Finns många fällor att fastna i.

Tre löpare som jag lyckades fastna på bild med.
/örn

Äldre inlägg

© 2021 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑