Författare: Arvid (sida 1 av 32)

Göteborgsvarvet 2019 – the story

Nu har det sjunkit in. Det är dags att analysera lördagens varv runt Göteborg.

Men var börjar man sin analys någonstans för att få lite perspektiv på det hela? Ska man börja redan från förra våren då jag levde som ett vrak rent känslomässigt och hade inte koll på vilken riktning livet skulle ta mig. Knäskadad och hjärtesorg var ingen bra kombination. Följde med till både Valencia och Berlin för att vara åskådare, men det var ju inte från åskådarplats jag ville uppleva två så fina löptävlingar. Cykelsommar och dekadens fortfarande i olöpbart skick. Den barmhärtige samariten såg problemet och framförallt gjorde något åt det. Det finns inget jag respekterar så mycket som människor som sätter andra före sig själv. Barmhärtig är kanske den finaste egenskapen en människa kan ha. Tog mig i kragen och sökte mig vidare i livet till nya kompisar, nytt jobb och det mest glädjande i den där soppan var en nytändning för löpning..

Eller ska man börja analysen från föregående vecka då min sambo åkte på en halsfluss och jag insåg att göteborgsvarvet hängde på den sköraste av trådar under några dagar. Vi synkar alltid våra förkylningar men att vi misslyckades denna gången är bara ett under som högre makter kan styra. Jag kom till start, bara det var en vinst för mig.

Men jag väljer istället att börja analysen från loppet i Holland den 31a mars tidigare i våras. En lyckad halvmara som var någon minut bättre än vad jag hade räknat med. Det var lite chockerande att inse att man gått från att vara en helt vanlig motionär med lite ambitioner till att bli en riktig löpare över en vintersäsong. Efter det följde 6 veckor med kontinuerlig och riktigt bra träning. Vem hade kunnat ana att man blir bra av att vara frisk och skadefri?

Lusläste startlistan dagarna innan och konstaterade att en topp 10 placering vore möjlig, kanske till och med bättre om det ville sig väl. Men att springa snabbe än i Holland skulle bli svårt, Göteborgsvarvet är en tuff halvmara för er som inte känt av misären uppför broarna och avenyn. Jag orkar inte gå in i detalj som sig bör när man skriver en äkta race-report som det kallas, men det var häftigt att få byta om med elitfältet på innerplan på Slottskogsvallen kan jag meddela. Det luktade liniment så det stack i ögonen riktigt ordentligt, och då är jag ändå härdad efter några säsonger med division 6 fotboll i IK Vista där varenda baksida var ömsom helt av ömsom alldeles för intakt. Fick inte på chipet ordentligt på högerskon och fick stressa ihop en uppvärmning och blev dessutom försenad in i startfållan, detta känns inte bra var min enda tanke. Pratade med Wykman och Rhen två minuter innan start, det märktes nog att jag var nervös men det var skönt att få höra lite äkta småländska som lugnade ner mig. Startskottet ljöd, alla sprang, anspänningen släppte. Jag la mig några sekunder bakom vad vi kan kalla 2a klungan som mestadels bestod av svenskar med bland annat min popcorn-kompis Oscar Carlsson. Eller är det Claesson? Tittade runt och det fanns några stabila herrar runt omkring mig, för att inte tala om att damtäten var i samma gäng. Vilka brudar!

Är det inte helt otroligt att man under världens största halvmara hamnar helt solo större delen av loppet. Jag tvekade länge om jag skulle gå ikapp den så kallade 2a klungan men höll mig i skinnet, detta ledde till att jag redan vid fjärde kilometern kände mig ensam. Fick med mig Nils Spetz från Spårvägen efter första bron, vi utbytte några artighetsfraser med varandra men sedan insåg jag att herregud det är ju tävling. Från den sjätte kilometern på andra sidan bron sprang jag återigen ensam och så fick det bli hela vägen tills jag äntligen fick springa tillbaka till fastlandet igen. Jag börjar förstå varför det i folkmun kallas för djävulsön.

Det var en helt surrealistisk känsla jag fick uppleva nedför Göta Älvbron. Där står den barmhärtige samariten och langar dricka inför den tuffa avslutning. Han har en eldig blick och en ännu hetare stämma när har skriker att det bara är sekunder upp till pallplats. Det är inte sant tänker jag, men samtidigt så ser jag ju faktiskt löparna framför mig och får det bekräftat. Går ikapp damtäten och en viss vegan, försöker ånga på uppför avenyn och får känslan av att jag har läget under kontroll. Det är så mycket folk som skriker och faktum är att det känns som jag springer på hemmaplan. Skakar av mig både tjejerna och veganen, tänker fortfarande på Samaritens eldiga stämma att det handlar om sekunder upp till pallen och att vad som helst kan hända. Övre Husar är ingen hit om jag ska vara ärlig, inte heller när man ska in i Slottskogen. Vid 20 kilometer sneglar jag på klockan, 64 minuter och 20 sekunder. Minnesbilder från Holland poppar upp och jag konstaterar att jag ligger 40 sekunder före vid samma passering. Jag är är så pass fräsch i huvudet att jag inser att det faktiskt är möjligt att springa under 68 minuter så jag gör en liten ansats. Har inte funderat på sluttiden under hela loppet utan bara försökt göra en bra runda, men nu stressar jag upp tempot lite. Eller ganska mycket. Inbillar jag mig i alla fall.

1:08:00.

En liten retlig sekund mitt i all eufori.

Ska vi försöka få ett avslut på den här monstertexten som jag redan börjat tröttna på. Det var en anspänning som släppte när jag gick i mål, och när jag väl mötte nära och kära på läktarn efteråt blev jag lite knäsvag och darrig på rösten. Tänk vad lyckligt lottad jag är som har er vid min sida. Det finns så många personer att tacka för en lyckad halvmara, men om man undviker att nämna någon så minimerar man risken att glömma någon annan. Under loppet är jag väldigt tacksam för att Pappa-grahl, aka Samariten skrek och delade ut dricka tillsammans med övriga klubbkompisar som inte sprang. Jag blir uppriktigt rörd över att se Grahl så nöjd efter loppet å mina vägnar. Det är bara han och Södergren under OS i Sotji som kan vara så ödmjuka efter någon annans framgång. Mamma och pappa. Kompisar på plats. Alla som grattat. Coach. Så nu bäddade jag in alla så gott jag kunde istället.

Här kommer alla känslorna

Imorgon gäller det. Jag vet knappt om jag är redo. Tävlingsdagar är alltid så utmattande. Först den där lätta ångesten innan start, och i värsta fall dyker den upp flera dagar innan. Sedan den förlösande känslan när flocken ger sig av. Känslan av att alltid vara på väg. Ganska snabbt kan tveksamheten dyka upp. Orkar man idag? Vad är detta för självmordstempo jag har öppnat i och när kommer klubban? Efter det brukar man förhoppningvis inse att det kommer bära hela vägen om man bara knyter näven och slår undan alla tveksamheter.

Personbästa

Eufori. Lättnad. Självförverkligande. Går det bra känner jag mig inte ens trött, trots en halvmara i farter runt 3:14min/km. Det låter helt absurt men det är faktiskt sant. Adrenalinet av ett lyckat lopp överträffar allt. Jag tror det är därför jag springer, just att få uppleva den känslan igen och igen och igen..

hörs imon

/ örnen

Förra gången ett lopp var sådär lyckat började jag gråta i samband med att jag åt en döner efteråt. Det var nog flera faktorer som triggade tårkanalen, men kebab var definitivt en bidragande orsak i kombination med mycket annat.

 

Varvet-veckan

Det sägs att en gång är ingen gång. Två gånger är en slump, och gör man något tre gånger är det tradition. Jag tror det var tredje gången jag och Anders tog ett varv runt Göteborg veckan innan varvet för att kontrollera så allt såg bra ut. Med andra ord, det närmar sig start och det känns…

Det är en viss nerv inför årets Göteborgsvarv. Förmodligen beror det på att jag känner mig i riktigt bra form och hade mått väldigt bra av att få till ett bra lopp. Men jag vill samtidigt inte hänga upp för mycket på en enskild tävling, alla som åkt Vasaloppet förstår kanske känslan jag har. Halvmaror kan man springa varje helg om man så vill, men göteborgsvarvet går ju bara en gång per år.

Kan jag slå personbästa på lördag?
Kanske. Följer man holaveden får man reda på det först av alla, Sveriges ledande konditionsidrottsblogg i vanlig ordning.

Bilder från gårdagens runda följer här nedanför, samtliga tagna av en proffsfotograf vid namn Adam Sibgård.

Är man nyinflyttad i Göteborg får man ta lite ansvar. Linjen är färdigmålad, nu väntar vi bara på insvasionen av löpare.

/Örnen

Something in the air

Det är nånting i luften alltså, inte bara pollen och göteborgslukt. Snart är vi inne i varvet-veckan och det märks av. Några sista förberedande pass stundar innan det är dags att trappa ner för att pricka in någon slags form. Jag har ambitioner att kunna matcha mitt halvmara-pers från Venloop tidigare i år när jag ställer mig på startlinjen nästa lördag. Vad det kan räcka till placeringsmässigt är svårt att sia om, allt handlar givetvis om vilka som kommer till start och dessutom vilka som tar sig i mål. Det blir spännande!

4×3 kilometer igår. Musse ångade på och jag gjorde så gott jag kunde att följa med. Det gick förvånansvärt bra faktiskt. Kunde nästintill hålla 10k-tempo på intervallerna, lite överfart inför halvmaran men det är ett upplägg som jag testar för tillfället.

Säljer skor som aldrig förr. Än är det inte för sent att springa in ett par nya dojs inför varvet, men vänta inte till samma dag är mitt tips. Är du en van löpare och har lite ambitioner kan det vara kul att testa ett lättviktsalternativ även på en så lång sträcka som 21 kilometer. Snörar man på sig ett par tävlingskor får man ofta den där känslan av att man ska och vill springa fort, och placebo har ju visat sig funka rätt bra i många forskningsstudier så varför inte. Själv låter jag mina Adidas Adizero Adios gå ett sista lopp innan jag kasserar dom. Personbästa både på 10000 meter, 10 kilometer landsväg och halvmaraton. Det blir förmodligen en likadan inför sommaren om inte någon vill skänka en ny tävlingsko av annat märke till mig.

Lyssnar ikapp Palles spellista på Spotify som heter Landsjön Runt 2019, den är så himla bra så det är inte sant. Perfekt komponerad spellista enligt mig, så det är inget ni vill missa. Jag var ju inte på plats i år, men jag kan nästan känna känslan av vilken succé det var med just låtvalen. Längtar redan till 2020, både att stå på startlinjen och Palles spellista.

Dubbelpass idag. Sen tröskel på torsdag, intervaller på lördag, långpass på söndag och efter det tar vi nån dag vila va? Låter som en plan! Hör av er med en kommentar om ni vill ha några sista-minuten tips inför varvet, jag gör mitt 6e varv om jag räknat rätt. Ett år hette jag Josefin och blev diskad så statistiken är inte riktigt komplett.

Vi hörs!
/örn

Vägen mot 30

Håller jag på att bli sjuk? Nej, jag är förmodligen bara lite bakis efter den mjölksyrafest vi hade på Slottskogsvallen i onsdagskväll. 25 varv på 30:43, ett pb med över en minut som jag faktiskt är riktigt stolt över. Mycket bra jobb av Grabriel Steffensen som hjälpte till och harade i 8 kilometer, stabila varv mellan 73-74 sekunder och därefter ett försök till spurt. Första halvan på 15:28, kanske 10 gubbar framför mig som gjorde ett ärligt försök ner mot 30 blankt och sedan andra halvan på 15:15. En fin fjärdeplats i mål tillslut i det starka startfältet tyder på att jag gjorde ett perfekt upplagt lopp. Det kändes aldrig riktigt okontrollerat utan väldigt stabilt hela vägen. Nu har jag ett bra resultat så nästa försök på distansen är jag sugen på att chansa lite, kanske går det bra kanske går det dåligt. Den som läser Holaveden får se.

Jag tror pappa-öhrn står och funderar på när jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb…

Vidare mot närmaste hamburgerhak för traditionsenlig pers-färs. Hög på livet i goda vänner lag slog jag mig ner vid bordet bredvid tjejen jag har älskat i större delen av mitt liv. Nu delade hon pommes med en ny kille och det rostiga svärd som suttit djupt i bröstet under senaste året vred sig ett extra varv. En gammal kompis dessutom. Ja, det är en soppa som inte är värd att gräva djupare i.  Min hamburgare fick en bitter eftersmak och sen åkte jag hem och la mig. Vissa dagar saknar jag henne så pass mycket att jag ibland köper den mjölk vi en gång delade på, men det jag kände för stunden var nog inte attraktion utan snarare motsatsen.. Ringde min lilla sångfågel och pratade en timme i telefon, det säger en del för jag gillar inte ens att prata i telefon.

Nu ska jag ryta ifrån lite. Är så ofantligt trött på självutnämnda ¨löpcoacher¨ som berättar för nybörjare och glada motionärer vad som är rätt och fel löpteknik. Har träffat många kunder senaste tiden som berättar att deras coach sagt att dom borde springa högre upp på fotbladet och helst på tårna, men det funkar inte eftersom dom får ont i hälsenor och vader. Därför kommer dom till oss i butiken och behöver nya skor och undrar vad problemet kan vara. Visst finns det löpteknik som är bättre och sämre, på samma sätt som det finns bättre och sämre löparskor. Men allt handlar om att hitta något som funkar för en själv. Alla springer olika, alla behöver olika skor, det är inte så svårt att lista ut.
Musse var inne i butiken igår och vi hjälpte honom prova ut nya skor. Tror inte det finns någon elitlöpare som pronerar, landar mer på hälen och har ett längre löpsteg än Musse. 8:05 på 3000 meter hinder, 28:12 på 10km. Ska vi säga att det är slutdiskuterat. Bättre att löpcoacher fokuserar på att inspirera, sprida löpglädje och se till att sina adepter tränar mer löpning än att fokusera på teknik. Att springa behöver inte vara så komplicerat mina vänner.

Det finns mycket att säga om Caster Semenya, men det är ett känsligt ämne och man kanske inte ska uttala sig för mycket om man inte är så påläst. Lite som Palestina-konflikten. Det pratas mycket om beslutet om hennes avstängning i friidrottssverige. Vissa hyllar det, och andra tycker det är helt tokigt fel. Jag måste nog läsa på lite och bilda mig en egen uppfattning innan jag ger min syn på det hela, om jag ens komma göra det. Jag har för mycket annat att tänka på, tillexempel att komma ihåg bloggen var fjärde dag.

/örnen

Jag är 25 nu, och det känns som vägen mot 30 börjar närma sig ett slut;

36:17 i Strömstad. 

34:44 med Robban i Eksjö. 

32:52 i Eksjö. 

31:50 i Eksjö

30:43 i Göteborg. 

 

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑