Författare: Arvid (sida 1 av 36)

Hytteplanmila 2019

Som avslutning på säsongen åkte Hälle If till Norge för att springa Hytteplanmila, ett riktigt fint millopp i Hönefors strax utanför Oslo. 23 löpare i popcorn-randiga linnen, vilken helg!
Väl framme på hotellet mötte jag David Nilsson i lobbyn, vi gick ut och käkade en pizza tillsammans och han fick berätta lite om sin 2:11-mara i Berlin för några veckor sen. Det är sanslöst bra löpt. Bredvid oss satt Samuel Tsegay som gjort 2:06, det är också sanslöst snabbt. Dagen därpå skulle de två mötas på tio kilometer och jag skulle vara ett flertal minuter bakom tätstriden, vilket är ganska ovanligt när man springer millopp hemma i Svea.

Det som gör Hytteplanmila så bra är den fantastiska bredden som startfältet visar upp. Jag själv gjorde 32:33, vilket är en ganska bra tid dock en bit i från min nivå tidigare i somras. Trots det har jag 91st (!) löpare före mig i mål. För att över huvud taget vara top 10 krävdes 29:14, och för att ta hem segern krävdes norskt rekord på landsväg som bara en viss Jakob Ingebrigtsen mäktade med. Han vann alltså på 27:53. Killen är 19 år. Sista kilometern som är den enda riktigt kuperade la han på 2:37, och då ska man veta att den faktiskt är i princip bara uppför. Det är helt outstanding. Som jämförelse är svenskt rekord 28:12 på landsväg av Musse.
Sprang man på 35 blankt räckte det bara till en 262a plats. Gjorde man 40 blankt blev man 968a. Skaplig nivå på loppet alltså.

Hur kommer det sig?
Det finns säkert många förklaringar. Toppbredden beror säkerligen på att det var relativt generöst med prispengar. En smart arrangör som erbjuder klubbar som den jag själv springer för en viss startpeng för att det ska bli bra nivå. Men jag tror det finns en helt annan mentalitet i vårt grannland. Folkhälsan känns påtaglig. Norrmännen är vana vid att träna, och dom gör det rätt så hårt. Att springa ett millopp är liksom inget projekt, och att göra det på 40 minuter är inget folk höjer på ögonbrynen för. Och denna inställningen, eller mentaliteten sätter sig redan i unga år. Ut på tur, aldrig sur är nog en trött gammal klyscha som många norrmän faktiskt lever efter.
Några exempel på tider som jag reagerade över, utöver Jakobs segrartid.
Segraren i flickor 14 år hade 35:09. Segraren i flickor 12 år hade låga 39 minuter.  Segraren i pojkar 12 år hade 34:54. Segraren i pojkar 16 år hade 29:33. Alla från Norge. Ni fattar vart jag vill komma eller?  En liten kille som var 11 år sprang på 36:39. Hallå, vad käkar dom? Finns det ens 11-åringar i Sverige som springer 10 kilometer?

På tal om Jakob Ingebrigtsen, 19 åringen som sprang på 27:53 och som dessutom missade starten. Det är sant!
Han, och hans bror Filip samt  pappa Gjert satt i samma loge som oss innan och efter loppet. Dom är riktiga stjärnor. Världsstjärnor skulle jag till och med vilja kalla dom. Det märks när dom kommer in i rummet liksom. Efter loppet när vi skulle jogga ner var det fullt av media, publik och fans som stod och väntade på bröderna. Det var så vi fick ta en annan väg ut när vi skulle vidare. Tänk hur många killar och tjejer som också vill testa på att springa när man har såna förebilder? Bröderna Ingebrigtsen har satt standarden, vart kommer Norges framtida friidrottare ha för målsättning?
Att Norge haft stora förebilder som åkt längdskidor är väl inget som undgått någon, men nu börjar de alltså hävda sig på allvar med friidrottare också. Kan tänka mig att det är en och annan som börjat springa 400 meter häck efter Karsten Warholms framgångar till exempel. Framgång föder framgång.

Hur gick det för hälle-gänget då? Vårt nyförvärv Samuel Tsegay, som också är lite av en världsstjärna om än med lite mindre rock n´ roll-aura, var den enda som lyckades utmana bröderna och han knep tillslut en 2a plats på 28:48. Precis före Filip ingebrigtsen som alltså tog hand om 3e platsen.
Min kompis Olle Ahlberg förtjänar lite extra cred för sin insats också. Efter loppet sprang han in och kollade resultatlistan, 29:59. Vilken succé! Vi joggade ner tillsammans, förstummade av hur galet det var att för första gången gå under drömgränsen 30 minuter. Pers med hela 40 sekunder från året innan. Väldigt roligt att dela glädjen med någon man tränar tillsammans med varje vecka. När vi landade i logen igen kom beskedet att resultatlistan hade korrigerats till 30:00. Vad ska man säga? Bestulen på sub 30, men jag är säker på att det kommer fler chanser.

Olle är lite märklig. Inget träningspass har egentligen indikerat att sub 30 skulle vara möjligt. Ingen tävling heller för den delen, även om han är en riktigt plus-löpare om man jämför träning/tävling. Ofta har han pratat om sub 30 som att det inte är några problem, därför har han fått smeknamnet hybris-olle lite på skämt. Även denna gången innan start sa han att det är 30 minuter som gäller och vi andra kanske hymlade lite med ögonen, nu var snacket igång igen liksom. Och sen går han in och levererar en supertid,  det är så häftigt!

Jag tror man måste släppa på respekten inför vissa distanser/tävlingar. Många gånger har jag själv känt mig slagen redan på förhand för att man tror sig veta vad man ska och kan springa på. Till exempel under Göteborgsvarvet så såg jag mina konkurrenter i en klunga framför och kände ¨nä, det där är inga killar jag kan slå. De är ju mycket bättre¨. Redan då har man förlorat. Kanske borde man ha lite mer hybris 2020 och bara köra. Chansa lite och kanske landar man då på 30:00, och har man lite tur kanske resultatlistan korrigeras till 29:59 i stället.

/örnen

Team  – Hälle vs Team Ingebrigtsen


– Sveriges snabbaste par? 28:48 + 33:34


Davids tredje millopp efter Berlin maraton som var för bara tre veckor sen.


– Hybris-olle på en tredjeplats i nån slags juniorklass? 

 

Dom vet ingenting om oss

Hemma sent. Kört hela vägen från hönefors strax utanför Oslo. Gud vad vackert det är där på hösten.

Glömde bort att det var min tur på bloggen. Kika in imorgon bitti igen så ska ni få förklaringen på dessa bilden samt the story om Hytteplanmila. Det blir saftigt, jag lovar.

/ örnen

Lätta steg

Ytterligare några bra dagar har passerat och bokförts in i träningsdagboken. Låret känns av, men det går att träna kontrollerat och relativt hårt. Hoppas det släpper helt hållet under hösten.

I tisdags 14×600 meter med världslöparna Samuel Tsegay och Mustafa Mohammed. Det var hårt. Till en början låg jag med i klungan och det kändes lugnt och fint, men tider verkar inte vara elitlöpares starka grej. Efter ett tag kortade de av både vilan och själva intervalltide med 10sekunder, då blev det genast väldigt hårt för en örn.

Imorgon åker hela gänget till Norge och springer Hytteplanmila. Det ska bli en riktigt go helg. Själv har jag inga ambitioner tidsmässigt, men det ska bli kul att få ta på sig nummerlapp för andra helgen i rad. Oftast när man går in med en avslappnad inställning så brukar det gå ganska bra, men huvudsaken är att låret håller.

Bröderna ingebrigtsen står på startlinjen, men kanske kan våran egen Samuel utmana om seger. Vill ni hänga med under resan så uppdateras det flitigt på team popcorn runners på instagram, in och följ!

Allt gott.

/ örnen

Holaveden show

Vi hade det lite på känn dagarna innan. Skulle det vara möjligt att fylla pallen med holaveden. Jag, Oskar och Robert. Alla har varit på pallen tidigare, nu gällde det bara att allt skulle stämma så vi hamnade där samtidigt.

Kort om loppet. Jag och Oskar höll ett högre tempo än övriga fältet och fick därför en lucka tidigt i loppet. Senare rullade jag ifrån och gick i mål strax över en minut före Oskar. Ett kontrollerat lopp som jag är väldigt nöjd med, både tiden och känslan. Men det var dramatiken där bakom som var det intressanta. Ut från elljusspåret ser man att Robert kommer i rygg på dolla. Det ser ut som de joggar. Pratar lite med varandra, kanske har de bestämt att bara ta det lugnt in i mål var min första tanke. Nej, nej, nej. Så fel jag hade. De är ju helt sönderkörda båda två, på stapplande ben springer de in på ÖIS-gården sida vid sida. Robban avgör med en långspurt som Dolla inte har en chans att svara på och en trippel för holaveden är ett faktum.

Det må låta löjligt men jag tror det blir en dag att minnas när vi bli äldre. Bilder förevigar. Sen kan vi sitta där på ålders höst och ljuga om hur bra vi va.

Återigen, och jag vet att du läser detta, tack Peternilsson för ett kanonfint arrangemang! Det är sån glädje att komma till ÖIS-loppet, och igår kände jag varför. Det är så avslappnad stämning, bara gå runt och tjöta med alla som är där är halva grejen med loppet. Det var svårt att åka hem igår, känslan är att man vill stanna kvar och hjälpa till att plocka ihop. Hur många lopp känner man så med? Men strax efter prisutdelningen var klar såg jag att fyrhjulingen med snitslarna från banan  kom tillbaka och borden på gårdsplan hade redan fällts ihop. Sammansvetsat funktionärsgäng det där. Ett tips är bankett, lite mat och dryck senare på eftermiddan så man kan stanna kvar och tjöta hur länge man vill. Kanske när loppet firar 10 år? Tänk vilken lördagskväll det skulle bli!

Jag nämner Eluid Kipchoge lite kort, ni har säkert följt det på egen hand. Ett riggat maratonlopp på 1:59:40, första gången någonsin någon springer under två timmar. Oavsett om det var riggat med harar som byts ut och med den ”perfekta banan” tycker jag det är riktigt ballt, kanske det häftigaste som hänt inom löpning.

1:59:40.. herregud

/ örnen

Paradiset

Himlen är mörk över paradiset
Jag rör mig bort denna vintern
Gör mina avtryck i slasket och isen
Du hittar mig säkert igen
Jag anar en stor stad långt bort, långt bort
I otakt och dissonans
Bland droger och bloggar och ensamhet
Hur ska du ha en chans?
– 
LW

Sitter och blickar ut från mitt köksfönster. Mellan de höstfärgade träden ser jag gråvita skyår. Det är en tisdag i oktober och utanför leker en hel förskola. En dagisfröken står och tittar ner i sin mobil. Det regnar och jag ska springa intervaller senare idag. Mitt träd utanför är superfint, alldeles knallrött. Häromdagen gick det tre råddjur mitt i våran trädgård, vad vackra djur det är. Speciellt med lite solljus som gör att dom nästan blänker. Blev sugen på att ta jägarexamen.
Är detta mitt paradis? Kanske.

En riktigt bra vecka fick jag ihop, den första sedan jag skadade mig 6e juli. Inget och tänka tillbaka på och stressas upp av utan istället bara blicka framåt och ta lärdom. Det som varit har varit och det kan man inte göra nåt åt. En hård läxa.
Att fokusera på något är nog väldigt bra för mig. Nu när jag springer igen känns det som jag tacklar alla övriga problem lite smidigare. Både privat och på jobbet. Allt handlar om balans i livet, och när det ena benet inte riktigt är starkt nog att stödja på svajar det. Nu känns det stadigt igen. Hoppas jag. Vore väl typiskt om något skulle dyka upp och rasera denna tillvaron jag lyckats landa i.

Öis-loppet?
– Kan du ge dig på. Skulle aldrig missa.

After run hos Robban?
– Vore väl lämpligt eftersom han övergav oss under lidingöhelgen.

Goda hälsningar från Göteborg – mitt paradis.
/ Örnen

ÖIS-loppet 2018

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑