Författare: Arvid (sida 1 av 28)

25

Tjena Örnen här. Nu har jag varit 25 år gammal i 8 dagar. Det känns okej hittills, ungefär som vanligt om man ska hårdra det. Lite stelare i benen och kroppen i största allmänhet, men jag vet inte om det beror på åldern eller de 167 kilometerna jag sprungit sedan jag fyllde år. Förmodligen det sistnämnda. Funderar på när det är rimligt att man springer milen under sin egna ålder. Alltså minuter på milen och sin ålder. I år blir det nog för hårt, så även de kommande åren får man krasst konstatera. Men 29? 30? 33 borde jag väl klara av ändå? 40 då? Men gud vet vad man gör när man är 40, det är ju många många år kvar. Jag lovar att det blir en följetong här på bloggen. Vägen mot 40!

Senaste 8 dagarna har sett ut såhär, vi kan kalla det vägen mot 30!

Måndag. Fm: 7,5km. Em: 13km
Tisdag. Fm: 7,5km. Em: 2000-1500-1000-1000-4×400. tot. 18km
Onsdag. Fm: 12km. Em: 8km + 90min gym
Torsdag. Fm: 6km. Em: 4-4-2km tröskel. tot. 21km
fredag. Fm: 11,5km. Em: 60min gym
Lördag. Fm: 20x300m. tot. 16,5km. Em: semla
Söndag. 29km långpass
Måndag. Fm: 10km. Em: 7,5km

Totat 167km fördelat på 13 pass. Det är vad det är. Ibland roligt, ibland jobbigt men nästan alltid med bra sällskap. Intervaller har gått riktigt bra och jag ser fram emot att få ladda på ordentligt nästa måndag när jag springer 3000m.

Förresten!!
Tipsa om en bra låt här nedanför i en kommentar, jag ska sammanställa en spellista på Spotify. Tack på forehand!

/örn

Brev från kolonien

Jag har flyttat tillbaka till Göteborg efter en välbehövd permission hemma med familjen. Tappade löpningen någonstans runt annandagen, fokus på fel saker men ibland får det vara så. Vad kul vi hade, men nu ses vi inte på länge. Dekadensen och jag. Viss osäkerhet fanns när jag i tisdags skulle bränna av första intervallpasset på 3 veckor, dessutom förkyld och krasslig till och från under de två senaste veckorna. Men när man bränner av en tusing på 2:45 och fortfarande står på benen lugnas man något, det finns hopp.

Vad är det jag hoppas på?

Jag har inte bestämt mig för det riktigt. Nästa måndag ska jag testa 3000m inomhus här i Göteborg. I slutet av Mars en halvmara. Spannet där i mellan kommer nog bli det jag tävlar mest på senare under året, och Lidingö såklart. Löpning är så varierande, man måste bara älska det.

Ett halvkasst blogginlägg är också ett inlägg. Men jag mår bra, livet rullar på och jag tränar hårt. Vad mer kan man begära.

Två göteborgare tillika klubbkompisar jag tränar mycket med. Tv; Robert Alexandersson- kan allt om blåvitt och uppehållstillstånd. Fick förnyat förtroende som reseledare till halvmaran i vår. 1:44 på Lidingö, reespekt!

Th; Anders Grahl – soon to be tvåbarnsfarsa. Den barmhärtige samariten. Bjöd på födelsedagsmiddag och distanspass efter läggning, vem är ens så fin? ❤️ Kan väldigt mycket om nästan allt, men mest om energibesparing även om hans värv inte alltid tillämpas under löpartävlingar.

/örnen

2018 – fortsättningen

Jag fortsätter min årskrönika jag påbörjade. Kanske inte för att den var sådär ¨halleluja vad läsvärt¨- bra utan mer för att jag inte gillar halvfärdiga projekt. Vi börjar där vi slutade, efter 57 kilometer löpning i juni kommer juli..

Juli
Jag mådde katastrof och försökte hantera det genom att cykla. Ville bara tänka på annat, men på en cykel kan man nästan inte göra något annat förutom att tänka. Det blev några timmar på sadeln och framförallt många timmar tillsammans med Abbe. 125 mil om jag har räknat rätt. Jag fick cykelben och ställde till och med av Abbe vid ett tillfälle på Mallis, även om han aldrig skull erkänna det själv. Utöver cykel spelade jag beachvolley och sprang ungefär ingenting. Jag vet inte om det var därför jag hade ont i hjärtat eller i knät, kommer inte ihåg riktigt.

Augusti
Abbe släpade med mig till Velofondo Vårgårda. Jag hade som sagt fått cykelben så jag och Abbe fick snabbaste cykeltiden över de 10 milen vi körde. Cykla i klunga är fruktansvärt kul, men livsfarligt. Senare i augusti körde vi även klassiska Hammarrundan, det var hårt men jag hängde ändå med rätt länge. Jag sprang Blodomloppet mest för att komma igång och dagarna efter vann jag min sträcka på Vasastafetten. I augusti samlade jag ihop totalt 12 mil löpning, så det som hände senare i September är nog mycket tack vare alla cykelpass tillsammans med Abbe. Man ska inte underskatta alternativ träning sålänge man kör hårt blev lärdomen.

September
Jag sa upp mig på jobbet, drog till Göteborg och började träna löpning igen. Här fanns löpare på riktigt, och backar. Vi körde 8×3 minuter backe varje tisdag, och jag kände mig otroligt stark konstigt nog. Återigen har jag alla cykelpass att tacka. Intervaller varvades med distanspass på cykel och vid något tillfälle ett helt okej tröskelpass i Skatås. 15e augusti sprang jag 5000m på bana, ett taktiklopp som slutade på 15:45. Veckan efter körde jag 10000m på bana, öppnade väldigt lugnt och sprang faktiskt ganska kontrollerat i mål på 32:19. Någon tanke på Lidingöloppet fanns inte då, men när Palle ringde och började övertala mig så väcktes faktiskt en gnista. Känslan jag haft på backpassen kombinerat med farten på bana som faktiskt var helt okej, samt alla långa cykelpass gjorde att jag bestämde mig för att köra. Jag anmälde mig på onsdagen innan och sprang i mål på 1:48, mitt bästa lopp hittills.

Oktober
Jag vann Äppleloppet, blev tvåa på ÖIS-loppet, blev sjuk nästan 2 veckor men efter det bytte jag klubbtillhörighet och började träna ordentligt för första gången i mitt liv.

November
November i Göteborg är kanske inte vad man tänker är den bästa kombinationen för att få till bra grundträning, men det var precis vad jag behövde i mitt annars kaosartade liv. En träningsgrupp där man bara kunde haka på, nya vänner, strukturerad träning, ett sammanhang. När folk frågar vad jag gör när jag inte jobbar säger jag att jag tränar 10-12 pass i veckan, jag är inte rastlös om man säger så. Ingen tävling men däremot ytterligare en vecka på Mallis med Abbe betades av, och det känns som vi satte grunderna för vad som skall komma bli en ny tradition.

December
Träningen flöt på bättre än någonsin. Livet likaså, till viss del. Man kan nästan säga att jag dubblerat min träningsdos, både vad gäller kilometer/vecka och timmar – och allt känns JÄTTEBRA. Mot slutet av December började även formen dyka upp efter några veckor/månader med riktigt bra träning. När jag sprang ett av mina snabbaste intervallpass någonsin strax efter jul visste jag nästan på förhand att det skulle sluta med att jag blev förkyld, och så blev det tyvärr. Missade Sylvesterloppet på nyår och tyvärr tävlingspremiär nu i början av 2019, men vad gör det? Ganska mycket på psyket men i övrigt inte så farligt..

 

Året i siffror

Löpning totalt – 275 mil (minskning med en del från 2017)
Cykel totalt – 377 mil (ökning med massor från 2017)
Timmar totalt – 407h (ökning 67h)

Tävlingar kronologisk ordning

Quality Hotel Games 1500m                  (4:08)
Bannister Running Opening 3000m   (8:46)
Träningtävling Munksjön 5,5km            (18:35)
Träningstävling Bonnarundan 7,8km (27,46)
Rallarloppet 27km                                          (orkar inte kolla tid)
Eksjö Stadslopp 10km.                                (32:25)
Velofondo Vårgårda 95km, isch..          (2:28h – 38,5km/h)
Blodomloppet 10km.                                   (34:15)
Vasastafetten 5,5km.                                  (18:32)
Hammarrundan 70km.                              (1:54h – 37km/h)
Stafesten JKPG 4,9km.                              (15:36)
Lag-DM 5000m                                              (15:45)
DM 10000m                                                     (32:19)
Lidingöloppet 30km.                                    (1:48:24)
Äppleloppet 4,7km                                       (16:24 – banrekord)
ÖIS-loppet 12,6km.                                      (46:52)

När vi ändå är i farten summerar vi lite blandade kategorier;

Årets fest – Robban & Camillas bröllopsfest. Bubblare; vängafesten
Årets platta – Väntar på en ängel, Oskar Linnros
Årets väggning – Adam Sernheim, John Bauer trail. Bubblare; När jag fullständigt parkerade någonstans vid Borgholm och skulle hem till Löttorp. Bland det värsta jag varit med om..
Årets helg – Lidingö
Årets skådespel – Peternilsson med repliken ¨öhh, ehh.. asså jag har inte tänt grillen än¨
Årets bartender – Dolla på tranan
Årets hyresvärd – Adam Sibgård
Årets instagram-konto – Team Popcorn runners
Årets hårdaste träningspass – Premiärstyrka på ÖIS.
Årets chock – När det gick upp för mig att Sa Calobra är en vändbacke.

Nästa inlägg ska jag spåna om 2019, det kan bli intressant. Tack för att ni läser!

/örnen

 

2018 – magiskt men tragiskt

Vi äntrade det nya året med full kraft. Minimalt konsekvenstänk, att leva för stunden resulterade i en lättare dekadent period i mitt liv just nu. Men det är långt kvar av året, och jag tror det kan bli ett riktigt bra sådant.

Jag tänkte summera det föregående året, mest för min egna skull för jag tycker det kan vara roligt att blicka tillbaka och analysera. Men jag hoppas att även nån av er ska uppskatta det. Det blir en härligt blandning i kronologisk ordning, häng med!

Januari
Efter en stabil träningshöst var det dags att ge sig iväg på sitt första träningsläger. Jag inledde således det nya året med att åka tåg ner till Köpenhamn där jag mötte upp nya bekantskaper och tillsammans trotsade vi tyngdlagen och for vidare mot Santa Pola. 11 härliga träningsdagar tillsammans i värmen, totalt 278 kilometer och 5st riktigt bra kvalitetspass. Ganska hårt och det fick jag väl sota för senare. Tyvärr.

Nyss hemkommen från träningsläger började problemen direkt. Lättare känsla av hälsporre i och med nya jobbskor ledde till några ofrivilliga vilodagar. Jag var dessutom helt matt i kroppen och i efterhand har jag kopplat det till att jag helt enkelt tränade för mycket i Spanien. Jag bara sprang utan att tänka efter, borde kört lite mer på feeling vid ett sånt tillfälle. Litat lite mer på magkänslan. Inte stressat ihop massa träningsmil utan istället fokuserat på att springa med en bra känsla. Man måste våga ställa in pass blev lärdomen. 

Jag körde 2st tävlingar i januari, 1500m på 4:08 samt 3000m på 8:45. Men jag var inte nöjd med något av resultaten. Främst för att känslan var att jag blev så himla trött direkt vid start och fick slita, men också för att jag visste att jag kunde mycket bättre. 

Februari
3e februari drog jag på mig en skada. Det var rätt klantigt men det dummaste av allt var att jag fortsatte träna. Jag hade precis anmält mig till Valencia Halvmarathon i slutet av Mars och var extremt motiverad att träna på hårt fram tills dess. Så pass motiverad att jag glömde bort att jag hade ont i knät. Det dröjde egentligen fram till början av Mars jag bestämde mig för att vila. Även om det blev en ganska fattig månad i träningsdagboken finns det mycket annat att ta med sig. Några fina pass på banvallen med längdskidorna, vinterdistans med MTB, alpint med goda vänner. Vilken vinter vi hade!

Mars
Mars inleddes med tre veckor bara alternativ träning, tråkigt men välbehövligt. Jag följde med till Valencia mest för den sociala biten men sprang inte loppet. Det var tungt att stå bredvid, men jag var ej i löpbart skick. Det sved extra hårt också när jag tänkte tillbaka på dom passen jag gjorde i Spanien i början på året. Det som lättade upp stämningen var att jag fick umgås med Max Erixon under loppet när vi följde det som skulle bli Micke Ekvalls väg mot det svenska rekordet. På kvällen gick vi ut hela gänget och käkade mat och jag kände att det inte var så värst betungande att följde med på resan trots allt. 

April
I april började jag springa igen, det var inga monsterveckor men tillsammans med lite cykel och styrka kände jag att jag hade fått rätsida på tillvaron igen. Jag följde med Wykman till Berlin och bevittnade ytterligare en halvmara från åskådarplats. Det var okej, livet flöt på och jag kunde springa några mil i veckan utan att få ont i knät. 

Maj
I Maj trampade jag på gasen för att testa, jag sprang på inspiration över att jag kunde springa obehindrat igen samt för att fly en kris som bubblade upp i mitt liv. Det funkade helt okej till en början. Intervallpassen avlöste varandra, jag kände mig lätt i kroppen men tung i huvudet. Robban och jag värmde upp tillsammans inför Varvet med en mil på 37. Jag hette Josefin under årets göteborgsvarv och blev slutligen diskad, men vilket fint varv det var. Sprang och log hela vägen och hälsade på mycket folk som jag kände. Veckan därpå sprang jag Eksjö stadslopp på  32:25 och nu i efterhand förstår jag att det var ganska bra med tanke på hur lite träning jag fått ihop tidigare under våren. Jag blev glad för en stund, men resten av sommaren blev jag ledsen. Livet förändras vart jag än går, och att det inte var helt självklart att det skulle bli vi två fick jag erfara i slutet av maj. Jag satte mig på ett plan tillbaka till Berlin och grät hela vägen. 

Juni
Vad sägs om 57 kilometer löpning? Ett bra långpass är det, helt klart. Men ingen vidare träningsmånad. Jag inledde dock riktigt bra med ett tröskelpass med Japhet och Grahl i Skatås, men sen kantrade skeppet och sjönk med botten upp. Det hände väldigt mycket de här veckorna, men jag minns allt lite diffust. Därför fotade jag mycket för att komma ihåg, och visst finns det ljusglimtar även denna mörka månaden som det blev. Hur många gånger badade man tillexempel, 50?  Vissa vänner blev jag tightare med och det känns som vi får dras med varandra resten av livet, andra har försvunnit helt. En sån där sommar där allting svajar till var väldigt ovant för mig, men nu har jag tagit mig igenom det. Tror jag. Eller kanske inte.. 

Fanns annat som var roligt under Juni, solnedgång med en kompis tillexempel. Vi stannar där och tar resterande halvår i ett senare inlägg. Ett mycket bättre halvår rent träningsmässigt, och det är väl lite roligare att läsa om det nu ändå är en lifestyle-blogg med inriktning på konditionsträning vi försöker skriva.

Hörs!

/örnen

Mota Olle i grind

I tisdags sprang jag mitt livs bästa intervallpass. Sex gånger tusen meter. Snittiden blev 2:53. Det är ganska bra för att vara Arvid Öhrn, förmodligen det bästa jag någonsin gjort som sagt. Men vem bryr sig om vad man gör på träning egentligen, ganska irrelevant om man inte kan få ut samma kapacitet på tävling. Om det nu är tävlingsform man vill utöva när det kommer till  löpning, det finns ju dom som bara vill springa för att det är skönt. Men då tror jag inte man kör på med intervallpass tre gånger i veckan, för det är inte alltid så skönt. Idag vaknade jag upp sjuk. Eller det känns så i alla fall. Halsen är rätt tjock men det finns hopp för det. Skulle jag missa sylvesterloppet på nyår är det inte hela världen, jag vet att jag är bättre löpare nu än någonsin och det är väl huvudsaken. Den ständiga utveckligen. Men det hade ju varit kul att få till ett bra lopp i bra form ändå. Varför? Jag ställde frågan till min hyresvärd häromdagen över en kvällsmacka, det blev en väldigt filosofiskt timme vi diskuterade kring frågeställningen. Varför springer man? Varför tävlar man? Varför lägger man ut vissa resultat man är nöjd med på sociala medier? Är man en sucker för uppmärksamhet?

Jag vet inte om vi kom fram till något bra svar egentligen. Jag hävdade något om att det vore höjden av självförverkligande att springa milen under 30 minuter, klara av ett högt uppsatt mål. Men jag är egentligen inte intresserad av att alla måste veta det, så varför göra det under en tävling?Eller att inte lägga ut på sociala medier och skryta om det? Hade jag fått samma känsla av självförverkligande om jag sprang 29:59 på råslätt en helt vanlig tisdagkväll på träning eller om jag gjorde det på SM 2019? Förmodligen inte men då kan man inte säga att det inte spelar nån roll heller.

Sen kom jag fram till att det måste nog ändå hamna i en resultatlista så man har något att visa upp för barnen i framtiden. Skryta över gamla meriter kanske kommer bli min grej. Men just nu är jag i det stadiet att ju bättre jag blir desto mer inser jag hur kass jag är. Är det då man är elit? I alla fall enligt John kingstedt.

Nu blev det lite väl flummigt kanske men sånt händer när man ligger hemma och tycker synd om sig själv. Idag ska jag kurera mig. Imorgon hoppas jag kunna träna lött och sen tar jag med nyårsplanerna i kvällsbönen och så får vi se om allt går i lås. Kommer jag till start så tror jag faktiskt det kommer gå riktigt fort; uppskattningsvis 31:30. Over & out

/örnen

Det som är bra med att träna tillsammans är att det är bara att haka på. Man behöver inte tänka så mycket och att tänka mycket har aldrig varit min grej. Perfect match. 

 

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑