Månad: april 2016 (sida 1 av 6)

Väcker min kropp

05.50, klockan ringer. Sambon lämnar sängen med militärisk disciplin medans jag famlar efter snoozeknappen. Jag tänker att jag tar igen tiden på mina effektiviserade morgontoalettbestyr. Sagt o gjort, 06.25 letar GPS-klockan efter sateliterna medans löpskorna åker på. Med en lite ryggsäck som knappt rymmer matlådan och mobilen börjar morgonstelt springa ner mot Strands gård och vidare mot det långa motlutet Brunstorp. Här brukar trumpojken glida förbi på väg ut med frukt till kontor runt om i länet. Många passerar nog och stör sig på dendär hurtiga tightsklädda rödtotten som springer längst vägen men det skiter jag fullständigt i, för detta är livet. Vik upp på stigarna i Brunstorp och låt fettförbränningen gå för högvarv uppför bergssidan och njut av havet av blommor som nu pryder vår hembygd. Väl uppe på berget så är det bara att surfa. Sakta men säkert ska höjdmetrarna tappas. Jag passerar arenan för kommande MTB-EM, skidgångsbacken, mera småstig, nerför berget. Förbi stadsparken där några ekar fick stryka på foten förra året då motorsågsstinna arbetare va i faten, tydligen blev det inte riktigt som dom tänkte. Stämpelkortet i klockan och nybryggt kaffe. Det blir återigen en bra dag på bolaget. Än bättre blir det när dagen får avslutas med ännu mer stiglöpning på vägen hem.

Hubbes hyllning

Mitt liv kan kategoriseras i tiden före och efter jag blev vän med Hubbe på Facebook. Det är som att läsa en blogg som liveuppdateras ständigt. Såhär skrev han efter årets landsjön runt. Fina ord som jag kommer ta med mig. 

Landsjön runt 2016-04-25 
ÖIS mot Vista var det vid varje rast i låg och mellanstadiet, i adelswärdska skolan så fanns det knappt några killar som spelade i Vista,  så oftast så såg det ut som killarna mot tjejerna… Vista hade flicklag och det hade inte ÖIS.. Tjejerna vann ofta de matcherna..
Som ÖIS-grabb så gillade man inte Vista under uppväxten.
Som vuxen fotbollspelare så spelade man ofta derbyn mot Vista, det var kul, laddat och alltid jämt.. Jag gillade ändå inte Vista.
Men utan varandra så undrar jag om dessa stolta föreningar hade existerat idag? Vi har behövt och vi behöver varandra!

Jag har dock inga problem med att sätta upp en stor fet ÖIS-flagga på Vista-vallen,, jag kommer dock använda befintliga hörnflaggehål då jag är en stark motståndare till att göra onödig åverkan på en fotbollsplan, Fotboll är den viktigaste idrotten i världen och därför så ska alla planer hållas fria från folk som inte begriper att varje tuva ska ligga på sin plats.
Vista har så vitt jag har inget seniorlag i fotboll idag, det är mycket synd och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka, jag vill inget hellre än på ålderns höst gå och kolla på ett riktigt derby.

Nu går vi vidare till Landsjön runt och min enkla hyllning till Arvid Öhrn och Johan Johan Palmér.
Då de är från Vista så har jag inte känt dem alls förrän jag började springa, snabba jävlar.
Första gången jag vara nära någon av dem så var det när Arvid varvade mig på Mantorp Park. Ett stort ögonblick, jag fick se ett snabbt löpsteg live.. jag kollade bakåt för att se om han hade någon efter sig? Hade han haft någon när efter sig så hade jag skrikit status till honom, ca hundra meter efter honom så kom en kille med skägg, jag såg honom som ofarlig så jag skrek inget, men jag insåg plötsligt att när vi springer utanför 50-skyltarna hemmavid så springer vi för bygden, Skärstadalen, då är rivaliteten mellan ÖIS och Vista glömd. Kanske har jag blivit vuxen?

Krassliga och med urusla förberedelser så kunde varken Johan eller Arvid ställa upp för en bra placering, mycket tråkigt för dem, men oerhört stort för oss vanliga.
Dom tog uppgiften att springa rundan på 60 minuter iförda gula västar så vi kunde se dem och de tog uppgiften på apsolut största allvar! RESPEKT!
Jag öppnade hårt, jag är i mitt livs form och hängde på Marcus Sjöberg in vid Bosgård,,, han började stega ifrån mig meter för meter uppför backarna och snart så gungade han ikapp med horisonten. När jag var ovanför backan vid Knutsson så hörde jag de gula västarna närma sig bakifrån, mitt namn nämndes och plötsligt sprang jag sida vid sida med Arvid Öhrn och Johan Palmer. Jag kände mig som en elitlöpare för ett ögonblick i den kraftiga motvinden som blåste nerifrån backen och upp mot mig.
– Fall in bakom oss så du slipper vinden skrek Johan,,, Jag var ju lite små nöjd över att fortfarande vara sida vid sida men jag löd order och föll in bakom. Försökte ta rygg,, tappade steg för steg och accepterade.
Jag såg de gula västarna länge,, då jag springer utan glasögon så är det inte säkert att det var gula västar till slut, det kan ha varit en halmhög vid sidan av vägen. Jag satte personbästa, jag är tillbaka och ska bli bättre!!
Marcus Sjöberg hängde på dem länge. Arvid och Johan sprang något snabbare än 60min så arvid såg att Marcus hade chansen, väntade på honom vid infarten, skrek tider till honom och….. Marcus Sjöberg är nu historisk, som den första brodern under 1h på Landsjön runt. Enligt en tidigare blogg i holaveden så är man inte en respektabel löpare om man inte går under den tiden, Marcus är där men inte jag och Johan Sjöberg. Tack Johan Johan Palmér för den moroten!!

Landsjö runt är ett fantastiskt trevligt lopp i vår hembyggd och med grabbar som Johan Palmér och Arvid Öhrn så ska IK Vista vara förbannat stolta!!

(om ni behöver någon i röd väst som ska hålla SUB120 nästa år så ställer jag upp om jag är krasslig)

/Mattias Hubbe Sjöberg
(från en ståplats i annexet på Best western hotel gamla teatern i Östersund)
(och jag har en jävla träningvärk)

Hon var söt som socker.

 
Jag älskar debatt.
Det är först i en diskussion jag verkligen börjar respektera än annan människa.
Det blir utveckling av det.
 
Sen finns det dom vars åsikt sitter stenhårt, de viker inte en tum.
Dom säger negerboll om en negerboll för det har dom alltid sagt.
Någon säger att dom blir ledsna av att han säger så och undrar om han kanske kan säga något annat?
Men det går inte, för det heter ju det negerboll.
Alltid sagt så.
Utvecklingen står still och någon blir ledsen.
 
Hur är det med sockret egentligen?
Det är ren skit.
Sockerkedjor bär med sig vitaminer och mineraler som behövs i människomaskineriet.
Vit raffinerat socker bär inte med sig några vitaminer eller mineraler de är sk tomma kalorier.
I nedbrytningsprocessen får den hämta, ja ni hör ju själva ren skit.
Har man ett tomrum att fylla så är sand bättre än lera.
Men det är gött. Ta en kaffe chokladbit och blicka ut över en ny slodad betongplatta medans solen bryter molnen och en koltrast promenerar på gräsmattan förbi.
Livet liksom.
 
På bästa sätt satt jag hos några vänner en fredagskväll.
Det blev årets första nubbe till några inlagda silfilér sen hade en talang svängt ihop en bönröra som åts på ett rostat bröd som ströks med en rå vitlöksklyfta direkt efter rostning sedan sparris,salladslök, vita bönor, feta ost.
Det var gött.
Det blev några glas selvarosa, det bejublade rödvinet.
Sen blev vi sittande i salongen ja och han djupt inne i prince genialitet medans damerna samtalade i ett avlägset hörn.
Det blev några glas whisky, som sig bör.
Jag blev rätt full faktiskt, men det var nära, vi kunde gå hem.
Det var nästan ljust då.
Livet liksom.
 
Det var likadan sprit som Lasse hade i blodet när han våldtog sin dotter när hon precis hamnat i puberteden.
Eller som Jonny låg avdäckad av i soffan när Erik satt på golvet i nerbajsad blöja när Mona öppnade dörren med matkassar i händerna efter jobbat kvällsskift i äldrevården.
Ingen är fri från skuld.
Samuel hatade sin feta spegelbild så innerligt att hela livet blev ett enda långt helvete.
Kerstin joggar tre kvällar i veckan men badar inte offentlig för är det något hon skulle byta bort om hon kunde så är det hennes feta lår.
 
Människan är lat och det har givit oss utveckling.
Men guds första förolämpning är genetiken.
Alla är annorlunda och det är gött och vi behöver inte säga negerboll.
Det utvecklas bort.
 
 

Ketchup

 
Terrorhot, miljöpartikris, ortodoxa judar som vägrar sitta bredvid kvinnor, mord, spanskt nyval, en mytoman med främlingfientliga tankar i Habo, med mera, med mera. Det är inte svårt att bli helt häpen inför all dumhet just nu. Det är nyheterna. Det är världen. 
 
Men jag reagerade främst på, återigen, ett inlägg i sockerdebatten. Sockret måste bort. Det är alla överens om. Sylt på pannkakorna är för jävligt. Ketchup på korven? Nej. Glass bör få samma varningtext som nikotinhaltiga berusningsmedel och det borde ju alla förstå. 
 
Barn blir fetare. Det är ketchupens fel. 
 
Hade det här stämt hade jag nog inte levt idag. Jag åt Kellogs frosties med vita rostebröd till med rikliga mängder marmelad. När mormor hade fyllt mig till bredden med husmanskost av den bäste sort var det alltid kräm och mjölk efteråt. Efter fotbollsträningen hände det inte sällan att pannkakor åkte fram. MED sylt. Vi cyklade ner till macken och köpte godis om vi hade råd. Glass gick också ner. Jag fick aldrig höra att det skulle vara farligt. Men det är det tydligen. Om man sitter still förstås. 
 
Jag köper inte det här. Det är något större som ligger bakom. Det finns en bekvämlighet som givetvis inte är lätt att hantera. Det ligger i tiden. Vi köper automatiska gräsklippare istället för att klippa gräs för hand. Vi ska ha fjärrkontroller till allt istället för att resa oss upp och gå och släcka/tända lampan. Vi köper busskort istället för att köpa en cykel. Vi tar hissen istället för trappan. Vi tittar på mobilen för att ta reda på vilket väder det är istället för att köra ut huvudet och känna efter. Vi köper pulver för att bli smala istället för att gå ut och promenera. Allt det här har blivit självklarheter. Det bekväma valet. Klart att våra barn blir likadana. Men det är inte barnens fel. Och inte ketchupens heller. 
 
Jag menar inte att alla ska tvingas till att köra tusenmetersintervaller med Arvid och Oskar på Vistakullevägen. Men bara genom att reflektera över de mest banala och numera enkla valen i vardagen så lovar jag att folk hade förstått hur oerhört utbredd latheten är. 
 
Det är tur att Holavedens bloggportal finns så jag får klaga lite. Och jag vill bara poängtera att den romantiska bilden av min sockerberikade barndom inte ska påskina att allt var bättre förr. Bara att det är sämre nu. Ibland. Jag har också blivit ofantligt lat. Men det skyller jag på samtiden. Det kan inte mina föräldrar lastas för. 
 
 
 
 
 

Taktiskt rätt?

Löpsäsongen inleddes på bästa sätt i år. Efter Vasan kändes 3:20 tempo inte som någonting. Men efter problem med hälarna och många bristfälliga träningsveckor hade självförtroendet fått sig en törn. Men under 44 tänkte jag nog i varje fall klara. Jag startade i ett behagligt tempo och lät Oscar sticka direkt från start. Men luckan framåt hölls ganska liten och Markus och jag hade hela tiden Oscar inom ett intagbart räckhåll. När vi passerade Säby tyckte jag att jag fick trycka på lite för mycket i motvinden och släppteMarkus rygg för att hoppas på att kunna ha krafter kvar från Lyckås och hem (något som aldrig hänt förrut). Sagt och gjort, när kurvan vid Lyckås var tagen försökte jag pressa upp tempot och det svarade bra. Men tyvärr gjorde det även det för Markus och Oscar. Så jag lyckades inte ta in något. Men ett prydligt pers blev det och nära målet på sub42, 42:12. Det hade jag aldrig trott på innan start.
 
Jag roade mig igår med att förutom att brygga öl även jämföra de sista två årens lopp. I grafen nedan ser man hur jag under årets lopp ligger till i förhållande mot 2015 som är ghostrunner. Fram till Bosgårdsbacken ligger jag före men tar det lite lugnare i de kuperade kilometrarna mellan 3 och 5 km. För att sedan hålla ganska jämt tempo på andra sidan sjön även om jag är något efter 2015. När fågelstationen passeras ligger jag 50 m bakom min egen skugga men på de sista 3 kilometrarna springer jag ifatt och förbi med 150 meter. Troligtvis gjorde jag ett taktiskt rätt lopp.
 
Uppdaterade även antalet löpare under 45 minuter. I år backade antalet för andra året i rad. Men segrartider på under 41 är inte så vanliga sista 10 åren.
 
Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑