Månad: april 2015 (sida 1 av 6)

Min pojkhems dröm.

 
En kraftfull vårförkylning är över, förbi.
Känns inte av något mer.
Ett rent elände har det varit.
Men idag springar jag troligtvis igen, i maklig takt kort men springer.
Krasligheten bröt sönder och påverkade det mesta.
Landsjön, arbetet, rutinerna, tålamodet, viljan.
Värst av allt resignationen.
Att välja att leva eftermiddagarna efter denna bistra verklighet istället för önskedrömmar.
Sjukdom gör en instängd, inåtvänd.
Bruce Springsteen sjunger att frihet är en skitig skjorta.
Det kan också vara ett svettigt underställ.
Är man sjuk vill man inget annat än att bli frisk.
Har försökt ”passa på” att läsa det där och lyssna igenom den där plattan, städa där det borde städats tidigare.
Men tvi, elände!
 
(Foto Arvid Öhrn.)
 
Räddningen har varit dessa magnifika solnedgångar.
Jag har sett varenda en den senaste tiden.
Inte i förbifart utan hela skådespelet.
Det är allmänt känt att vi har världens vackraste solnedgång här över vättern.
Mark Twain bodde 60 dagar på Hendrik Kellgrens Stora Sanna(vättersnäs) i slutet av 1800talet för att genom massage få behandling av sin reumatism. 
En man redan då världsberömd för sina resereportage och böcker kunde aldrig för sitt liv föreställa sig så enastående skönhet som den en solnedgång över vättern uppvisar. 
Av 60 solnedgångar var fyrtio vackrare än vad han tidigare sett i Amerika, Italien, Tropikerna.
Det blanka vattnet och den explosivt rosa himlen har inget motstycke på denna sidan himlen.
Det är bättre en all världens tv program.
 
Nu har dom första badjävlarna anlänt till Edeskvarna ifrån stan.
Snabbt var jag där, hälsade välkomna med en kastrull soppa och en flaska av det goda svenska vinet Balders blod. Röttvin på druvan Rondo vilket är en sort som odlas under bar himmel här på vistakulle. Ni som sprang landsjön passerade några av stockarna som finns vid Vistakulle fruktodling. Fruktigt tungt men inte beskt. Rekommenderas. Kan beställas på monopolet.
 
Idag är det valborgsmässoafton.
Badjävlarna och jag ska ha fest.
Gamla kaxholmsbor ska komma med klirande kassar emot harnefors brygga.
Jag ska grilla karré kotletter rubade efter Pluras recept och vi ska spela Springsteen, högt.
Och strax efter solnedgången ska vi avnjuta årets första rabarber paj till ljudet av en sprakande kakelugn.
Det är som bäst nu livet, rabarberna, våren och framförallt är jag äntligen frisk.
 
Skickar med lite aftonstämning, det är ju valborg som sagt.
 
 
 
 
 

Ung och sänkt

 

Jag brukar höja mig ett par procent när nummerlappen åker på. Men Landsjön Runt 2015 blev undantaget som bekräftar regeln. Det blev en pina men inte av det slaget jag hoppats på och kanske kom svaret på frågan natten till i måndags då jag spydde upp det mesta som jag intagit under söndagen. 

 
Men vi tar det från början från en elfteplats perspektiv. Som vanligt östes det på från början. Som ni vet vid det här laget så var det andra medlemmar av bloggkollektivet som stod för underhållningen. Undertecknad hade dock med tanke på osäker löpform bestämt mig för att hålla låg profil och lyckades också med det. Höll mig tätt i rygg på Legenden (Wikner). Slog honom förra året med ett antal sekunder och tänkte således att det skulle vara en bra rygg att gå med. Upp i den första stigningen mot backpriset tryckte Legenden på ganska hårt och redan här kände jag att det var betydligt jobbigare än vad jag hade trott. Benen kändes stumma och den där hemska känslan av att ha mer i kroppen men att vara oförmögen att plocka ur det infann sig sakteliga. Och efter den andra riktiga stigningen var jag helt övertygad om att det här skulle bli riktigt jobbigt. Missförstå mig inte nu. Jag är gammal nog att fatta att det ska vara jobbigt. Men det finns olika typer av det hela. Det kan vara jobbigt för att man ligger på sitt absoluta max, på gränsen och får ut maximalt av sig själv. Det kan också vara jobbigt för att man försöker trycka på men det är helt omöjligt att få benen till att svara.
 
Det var alltså den sistnämnda åkomman jag drabbades av och på borte långsidan av sjön kämpade jag med att hålla kilometertiderna någorlunda anständiga. Kände mig bakfull dessutom. Tog förvisso en öl två dagar tidigare under matlagningsproceduren men tyckte inte att den skulle ligga mig till last. Dessutom befann jag mig i ett ingenmansland och ett tag var jag helt likgiltig inför avslutningen. Lika bra att släppa och gå in i mål. Hopplöshet. Detta skulle ju bli något bra. Strax innan Lyckås blev jag dessutom passerad av ännu en löpare och hamnade i och med det utanför topp 10. Vid Lyckås var det folkfest och visst fick man energi när man vände bort mot Vistavallen. I typ två sekunder i alla fall tills man kände hur motvinden friskade i. 
 
Jag gjorde i alla fall ett försök att gå ifatt löparen framför på den flygplatsrakan förbi Drättinge men när jag inte tog in nämnvärt och det var lugnt bakåt var det bara att defilera mot mål. Såg att klockan för länge sen tickat över mitt mål med dagen och vacklade så småningom i mål. Besviken som fan. 
 
Innan start lånade jag ut lite tejp till Oskar som hade skoskav. Känner mig lite delaktig i hans tredjeplats i och med det. 
 
Men kanske fick jag en liten förklaring till misslyckandet i och med den överjävliga söndagmåndagsnatten jag fick uppleva. I skrivande stund har jag precis ätit mitt första mål mat sedan i söndags kväll om man räknar bort yoghurt och isglass. Känner mig fit. Och revanschsugen. Mot Varvet!
  

Det blev inget pers runt sjön…

Landsjön runt 2015 är över. Vilket lopp, vilken stämning, vilket arrangemang. Alla som inte var där missade något, men ni är välkomna redan nästa år. 

Vackra, vackra vistavallen

Jag tar det från början. 
Efter ett par veckor med förkylning var jag som tidigare sagt osäker på formen. Men efter en i mina ögon seriös uppvärmning kändes det bra och jag var tokladdad. Det utlovade regnvädret höll sig undan och solen visade sig från sin bästa sida. Tävlingsledaren Olof Broström släppte iväg oss vid 13:00 på klassiskt vis, dvs en rösthöjning med orden –  klara, färdig, gå. Hade han glöm startpistolen hemma?
Den sedvanliga rusningen som brukar ta knäcken på mig uteblev. Kanske berodde det på att Sernheim inte kom till start? Jag tog kommandot och sprang stadigt i 3:25min/km fram till första backen vid bosgård där det bildats en tätklunga. Första gången jag var längst fram i tätklungan under Landsjön runt så det var en liten speciell känsla faktiskt. 


Väl framme vid första backen visste alla vad som gällde, längst upp fanns ett backpris. Skulle någon rycka? Var någon sugen? Jag bestämde mig för att gå, jag var pigg och chansade. Johannes Eklöf från Hallby hängde på i rygg och vi gick ifrån klungan. Jag kände att jag fick en lucka på Johannes men var osäker på hur mycket. Med 50m kvar till avgörandet kom han ikapp så jag fick trycka en gång till och fick således både maxpuls och blodsmak. (Här vill jag flika in att spurta i den tyngsta backen efter 3km är ingen bra idé om man vill vara pigg genom hela loppet) Jag tackade Johannes för kampen och väntade in klungan. Jag var trött. 


Spurtdags. Jag får tydligen crazy eyes när jag har hög puls. 


Direkt efter backen satte slutsegraren Oscar Claesson fart. Han är så sjukt vass. Ingen orkade hänga på vad jag förstått det som. Jag tappade klungan och tillslut smög sig även Johannes ifrån, sakta men säkert. Halvvägs kom Markus Jönsson ifatt och ifrån, riktigt starkt löpt av honom och i mål berättade han att det var hans 2a löppass i år. (Mytoman, kryddar han, någon som vet?) 
Härifrån har jag inte så mycket mer att berätta. 6-7 kilometer kvar och jag hade 200 meter lucka både bakåt och framåt. Inte alls samma tryck i benen som förra året under de avslutande 3km, så ingen större dramatik vid målgång utöver mitt brysselsteg. Målbilden innan start var pers och en topp-10 placering. I efterhand är jag nöjd även om jag bara lyckades till 50%. Hade jag tagit det piano innan backpriset hade jag troligtvis haft mer tryck i benen avslutande 3km, vilket hade kunnat resulterat i ett pers. Klockan i mål stannade på 44:13 och jag sprang in på en 6e plats med 4st skidåkare framför mig.
Markus Jönsson har gått om. Johannes testar att hänga på en stund men jag tror det gick lite för fort även för honom. KOLLA VAD VACKERT DET ÄR! 

Oskar i fosterställning i år igen. Jag gör ett försök på brysselsteget. Målet är att få se Oskar i fosterställning efter varje löpartävling i år. 


Även jag hamnade på gräsmattan och det tog en bra stund innan jag reste mig ska erkännas. 




Övriga reflektioner. 
– Jag är helt löjligt förtjust i att springa med nummerlapp på bröstet. Det är något visst med att stå på en startlinje och veta att man har x-antal minuter lidelse framför sig. Skönt att man fått upp ögonen för ett relativt sunt beroende. Kunde ju varit värre. 

PB-slakten runt sjön

Jag har haft ett mål för försäsongen. Sub 43 på Landsjön Runt. 42.42 är sub 43. Enkel utvärdering, jag är nöjd. Efter en lugn start med för start 2 kilometrarna på 3.25 med Arvid som anförare av klungan så sprack det på toppen vid backpriset. Jag gick på hårt nerför men klarade inte följa Oscar Claesson utan satte målet på Bennet. Jag låg några meter bakom länge men efter 8-9 km tappade ytterligare några meter. Ingen kollaps men det blev en 10 sekunderslucka. Med Palle i ömsom höger, ömsom vänster öra skrikandes om höga höfter, stegfrekvens och framsträckta knän kunde jag hålla tempot uppe. Luckan blev inte större men minskade inte heller direkt. Jag gjorde ett tappert försök att vrida ur det sista ur disktrasan. Men superkrafterna som Arvid besatt mellan Lyckås och Vistavallen 2014 fanns inte där. Det var som vanligt, motvind och jävligt jobbigt. I mål, sjukt trött, men inte i närheten av förra årets förnedrings-utmattning, kunde jag knäppa av klockan på 42.42 och ett pers med 1.10 jämfört med 2012.
 

Sällan är en gräsmatta så skön som efter Landsjön Runt!

 
Arvid och Robban får berätta sina historier själva, men en sak är säker. Det blåser alltid motvind mellan Lyckås och Vistavallen.

Runt Landsjön.

 
Jag ska inte bli långradig.
Inget strunt inget pladder.
Kl 13.00 smäller skottet och det HELA kan börja.
Allt innan är ”pre race leda”.
Holavedens tre löpare är beredda.
Den fjärde genomlider tomhetens tomhet och ingår i en militant befrielserörelse emot harklande halsar.
Alvedon, reseptamål, ingefära, houng, Chi gång, Kan jang(?), Expiritorsk, idioti, sängvistelse!.
 
Att heja idag kräver paraply och varmt kaffe när det är över.
 
Vem är favorit?
Oskar har sett ovanligt smal ut sista tiden. Kanske aldrig haft bättre ben att springa med.
Smygisen Arvid har klivit fram och deklarerat att hans ben är som trumpinnar. Snabbt taktfasta.
Roberts pulsklocka har aldrig noterat lägre siffror till snabba tider som på sistone. Vi vet vad det betyder.
 
 
Så ni övriga killar, stålsätt er för denna trio blir inte lätt att tas med.
 
 
13.00 Holaveden goes tough, hard and all the way.
 
 
 
Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑